Higitus Figitus
Jag fortsätter med min Disney-period, är utmärkt att sova länge lediga dagar, sen göra kaffe och slötitta på The Sword In The Stone från 1963 innan man kickar igång dagen. Och jag menar, Archimedes, vilken uggla... varför är jag inte mer som honom? ;) Så nu är jag vaken, NU börjar min dag!
We may find it out on the street tonight baby. Lite nostalgi...
(Om ni vill se klippet så spola till 4:10 in, kameramannen verkar vara full innan dess...)
Nu ska jag tillåta mig att skriva ett nostalgiskt jätteinlägg, och en elogé till den som orkar läsa igenom detta, haha!
Var nära att jag skämde ut mig i väntan på bussen igår, då Incident On 57th Street från konserten i Hamburg slumpades fram i spellistan och jag totalfastnade. Fick plötsligt helt glasklara minnesbilder från den kvällen i Hamburg, stämningen, känslan, publiken, spänningen... ja, allt. Kom till och med ihåg hur vädret kändes helt plötsligt där jag stod och väntade på bussen, och fick nästan vända bort ansiktet för att inte börja snyfta på busshållplatsen bland alla som stod där, haha!
För jag kommer ihåg allt, precis allt, så detaljerat. Den dagen hade ett av de sjukaste insläppen någonsin, och löpningen in till scenen var helt galen. Jag minns hur alla rusade in på arenan då den ena vakten klappade i händerna som ett startskott, och hur jag hade tur som lyckades springa rätt väg bland alla hundratals som sprang in omkring mig. Vi nästan hoppade ner för en superbrant trappa i stål, där folk ramlade längst upp och nästan blev övertrampade. Och jag minns hur jag dödstrött kom fram till scenkanten som nummer 2, slängde mig fram mot räcket och efter ett tag insåg att jag hamnade närmst Bruce på hela arenan på höger (Steves) sida om catwalken i mitten.
Jag minns fortfarande precis hur låten började, när de väl spelade den. Jag höll upp en banderoll som jag och Elina hade målat på hemma, med texten ”Rehearse Zero & Blind Terry For Sweden” , som jag ville att Bruce skulle titta på. Steve och Nils hade redan sett den, pekat och skrattat och nickat, men jag ville att Bruce skulle se den också. De hade precis avslutat I'll Work For Your Love, och jag viftade lite och ville att Bruce bara skulle slänga en blick på den och inte bara helt ignorera. Sen kom Bruce livvakt fram till mig och sa att ”Bruce won't take more requests tonight”, och jag minns att jag blev lite sur på honom och svarade ”Yes I KNOW that, I just want him to look at it”. Men sen vecklade jag ihop banderollen ändå, fortfarande småsur på vakten, tryckte ner den i fickan och suckade. Sen kollade jag upp på Bruce igen, och undrade vilken skylt de hade plockat... Och Bruce höll upp en liten, vit skylt med ”Incident On 57th Street” skrivet på.
Och jag minns att jag inte riktigt kopplade först, haha! Jag var fortfarande sur på Bruce vakt, trots att en liten röst i mitt huvud viskade ”David, han ska spela Incident... David, han ska spela Incident”. Men sen flyttade Bruce skylten från textskärmen, rättade till gitarren och vände sig mot Roy på pianot.
”Hit it, Roy...”
Och de första tonerna av introt till Incident började eka över Nordbank Arena. Jag minns hur jag kramade åt händerna runt räcket framför mig, och fick tårar i ögonen redan första sekunden. Roy tog sina sista toner, Bruce vände sig mot mikrofonen, sneglade lite lätt ner mot gitarren...
”One, two, three, four...”
Bruce tog ett kliv ut till vänster, och de första tonerna från elgitarren ekade ut över ett plötsligt ganska tyst Hamburg. Ungefär därifrån glömde jag nästan helt bort vad jag själv gjorde. Mer än att jag grät. Konstant. I tio minuter. Jag minns att en gång under låten kändes det som att någon tittade på mig, och jag vände huvudet från Bruce för första gången sen låten började och tittade till vänster. På andra sidan catwalken stod Jimmy och småskrattade, med tårar rinnande över hela ansiktet, och tittade rakt på mig eftersom jag nog var den enda personen på hela arenan som grät mer än honom just då...
Jag minns precis hur sista delen av låten började. När Bruce blundade, och det nästan blev helt tyst på arenan sånär som på musiken som dämpades i bakgrunden, och hur han med låg, nästan allvarlig röst viskade:
”Well Johnny sighed... Good night, it's aaaall right... Jane. Yeah I'll met you tomorrow night, on Lover's Lane”
Och jag minns hur jag började gråta så att jag skakade, och jag minns att jag spände magen så att de gjorde ont. Jag minns inte om jag hade någon känsel i händerna längre. Bruce blundade fortfarande när han fortsatte. Viskade.
”We may find it out on the street tonight, baby...”
Jag kan nog beskriva varje sekund ingående egentligen... därefter brukar han alltid, alltid, alltid, sjunga med samma låga röst den kommande meningen, och sen sjunga sista stycket en gång till. Men inte denna gången, av alla gånger. Istället bet han ihop, andades in, och skrek ut sista meningen
”Or we maaay waaalk... 'til the mooorninglight... maaaaaa-aaaaa-aaaaybe”
Och jag minns att jag mitt i allt blev livrädd för att han inte skulle sjunga sista stycket en gång till, för han brukade ju alltid skrika sista gången, inte den första. Så mitt i all gråt, mitt under det bästa jag har hört live någonsin, blev jag plötsligt livrädd för att det var slut. Bruce och bandet fortsatte, gemensamt nu, och Bruce såg till och med ledsen ut när han tog i, blundade och sjöng...
”Gooood niiight, it's aaaaall right, Jaaaaaane”
Och jag var så rädd att de inte skulle fortsätta, att de skulle skrika det en gång till, sen sluta. Men Bruce öppnade ögonen, och fortsatte, och jag började nog gråta ännu mer, hehum...
”Well I'll met you tomorrow night... on Lovers Lane”
Bruce böjde sig bakåt lite. Drog in luft. Jag tror att han skakade lite på huvudet, blundade igen, och skrek ut över arenan
”WE MAY FIND IT OUT ON THE STREET... TONIGHT!... BAAAABY”
Och han böjde sig bakåt, drog in luft igen, öppnade ögonen och vrålade med full kraft (jag minns fortfarande krampen i magen, hur det kändes som att sista vrålet varade i en halv minut...)
”OR WE MAY WALK.. 'TIL THE MOOOOOORNINGLIGHT... MAAAAAAAA-AAAA-AAA-AAYBE
Gooooood niiiight, it's aaaaallright, Jaaaane
Well goooood night, it's aaaaaallright... Jaaaane...”
Och Bruce trampade till med högerfoten, bet ihop, tittade ner på gitarren igen, och tog två steg till vänster ut mot mig, så att jag hamnade närmst honom på hela arenan... och han blundade, spände sig, och började sitt avslutande solo. Och trots att jag redan då var helt förstörd så blev jag ännu mer förstörd under det...
Jag försökte snegla genom alla tårar upp mot Bruce, för jag ville liksom inte missa något trots att jag grät så mycket... efter tio toner så slog Bruce till strängarna för hårt, och hans plektrum flög rakt upp i luften, i en fin båge iväg åt andra hållet och bort från scenen. Bruce såg plötsligt allvarligare ut, skrek till, bet ihop och slog de kommande tonerna med bara höger pekfinger...
Han lät den sista tonen ringa ut i någon liten sekund, samtidigt som han med full fokus böjde sig bak och slet loss ett nytt plektrum från stativet bakom sig, och han börja spela på precis rätt tiondels sekund igen...
Och jag tror att han blev lite arg på sig själv över det (fastän alla nog bara tyckte att allt blev mycket finare), för jag har fortfarande inte hört något solo som är bättre än det som han spelade där, då, i juni i Hamburg 2008, efter att han hade slagit väck första plektrumet. Just när jag hade turen att stå närmst och gråta sönder ögonen fullständigt... Jag kan fortfarande knappt lyssna på ljudet därifrån utan att få kramp i magen och tårar i ögonen...
Direkt efter att sista tonerna hade klingat ut på pianot, när låten var slut och arenan bröt ut i jubel, kom den närmsta Security-vakten fram till mig där jag stod. Han knackade mig lite på armbågen, tittade allvarligt på mig där och frågade nästan lite blygt ”Is everything okay...?” Och jag blev supergenerad, fortfarande snyftande med tårar i hela ansiktet, och svarade hulkande ”Yes... snyft, huh... snyft... yes, it's perfect, hahah...snyft... I'm fine”. Och han måste ha trott (eller insett, haha), att jag var totalt galen...
Sen började de spela The Rising, och publiken började hoppa och studsa under refrängen. Och jag minns att jag precis skulle börja hoppa, när jag upptäckte att jag inte kom någonstans. Det var verkligen jätteläskigt, att försöka hoppa, men benen ville inte röra sig, och jag förstod först inte varför... ”Herregud, mina ben rör sig inte...”
Sen insåg jag att jag hade stått på tå under hela Incident. Att jag hade stått på tå i över 10 minuter och spänt vaderna konstant, utan att ens märka det, och att det omöjligt gick att hoppa för att jag fick kramper i dem under hela The Rising för att musklerna började slappna av igen.
Och DET minns jag alltså i väntan på bussen igår. Och fick kramp i magen när Bruce skrek ut ”We may find it out on the street tonight, baby”, och små tårar i ögonen när jag återupplevde vrålet under ”Or we may walk, 'til the morninglight, maybe...”. Och jag minns hur han slog väck plektrumet under solot, hur det seglade i väg till höger och hur Bruce skrek till, trots att det snart är 2 år sen.
Och sen kom bussen. Med detta vill jag ha sagt att även när det är minus 10 och man står i snö och väntar på bussen kan det kännas som sommarkvällar ibland. Faktiskt. Samt då att jag är lite lagom galen, för er som inte visste det redan ;)
Jimmy tog någon bild, 3 timmar kvar och mitt huvud längst till vänster, gjorde årtiondets löpning för att hamna där påhejad på upploppet av hurrande tyska ölförsäljare... :P
En svår och jobbig grej, hehehum
Det finns vissa, enstaka tillfällen (alltså många) då jag blir lite irriterad på mig själv... eller snarare såpass att jag nästan hade velat trycka upp mig själv mot en vägg om jag hade kunnat dela på mig, och skälla ut den där korkade killen jag höll tryckt mot väggen och fråga vad han tänker med egentligen. Låt mig illustrera... ;)
Jag var på riktigt gott humör när jag lämnade lägenheten idag, då det snart var dags för sista tentan äntligen, efter två helt sjuka plugga-plugga-plugga-veckor. Hade precis duschat, och det kändes riktigt lättande att bara få starta mp3:n på random, låsa dörren till lägenheten och bege sig ut i snön för att få ta itu med tentan och få den gjord. Jag hade bestämt mig för att jag skulle krossa dagens tenta, den skulle få veta att den levde, den skulle få ångra dagen då den kom i vägen för mig!
Så gick lungt och fint till skolan, nynnade med till musiken, tyckte att 'Til Kingdom Come passade riktigt bra i snö också faktiskt, men inte riktigt lika bra som på sommaren... Hade lyssnat på fyra låtar och var precis framme vid skolan då det slog mig som en blixt från klar himmel.
Jag måste ju ha leg med mig för att få skriva tentan.
Kom fram till lägenheten igen, flämtade och fumlade med nycklarna, slet upp lägenhetsdörren och sprang in. Slet fram jeansen jag trodde jag hade passet i. Inget pass. Fan. Tände lampan och slet upp byrålådan, rotade, rotade, hittade passet i ett hörn av ena lådan. Kollade klockan...
Kom ut i snön, var tacksam över att jag hade tagit löparskorna på mig idag, sprang i fullt fart förbi någon med en hund och tillbaka ut på cykelbanan. Sen märkte jag att jag fortfarande hade musik i hörlurarna. Slutet på Jungleland tydligen. Bruce viskade, sakta, saaaakta där jag sprang. Jag tänkte "Snälla, snälla, snälla, ge mig en tempolåt nästa. Jag måste springa, jag hinner inte byta låt, säg att det blir en snabb låt nästa. Ingen seg låt snällasnällasnälla..." Bruce skrek saaaaakta ut sista delen av Jungleland. Nästa låt blev En Svår Och Jobbig Grej med Lasse från Rusningstrafik. "Nejnejnej. Inte den, inte nu, inte just nu." Men kunde inte byta, så fick springa samtidigt som Lasse i lågt tempo sjöng
En Svår Och Jobbig Grej hade då övergått i Balladen Om Konsekvenser. Stängde av mp3:n, flämtade, hade blodsmak i munnen och var helt henomsvettig. Mötte Max och Andreas utanför tentasalen, de såg rätt så förvånade ut, och jag fick flåsande förklara att "Jag har precis sprungit... höööh... framochtillbaka... puh... från Math..hth..hematikgränd... puhhh... glömde leg... ...". Gick och satte mig i den redan fulla tentasalen. Flämtade fortfarande, och när jag såg till vänster och höger så fick jag en hel del konstiga blickar från de som satt jämte och undrade varför jag såg helt slut ut.
Fick tentan en minut efter att jag hade satt mig ner ungefär. Min hand skakade när jag började skriva "David Manninen" på framsidan, och jag skrev 3 stavfel i första meningen på första svaret. Började tänka "Det här kommer aldrig att gå, det är någon som inte vill att jag ska klara tentan idag...".
MEN: Tentan gick jättebra tror jag! Bommade en 5-poängsfråga helt (kosmopolitiskt perspektiv på humanitära interventioner...någon får gärna förklara :P ), men resten gick riktigt bra. Tog 3 timmar att skriva, och kände mig riktigt, riktigt säker. På hemvägen gick jag lugnt och sakta. Andades lugnt bara för att. Och sen startade jag mp3:n på random igen.
Fick sen en jätteinpuls att sjunga med till Take 'em As They Come som blev nästa låt. "Cooome tomorrow that's, what I'd do for you pretty one, I swear I'll take 'em baby when they come. Taaake 'em...". Men fortfarande alldeles för mycket människor på cykelbanan.
Så nu tänker jag duscha, äta och sen kollapsa på valfri plats i lägenheten innan det är dags för kvällen. Och starta kaffe. Men ordet "kollapsa" är huvudsaken på något sätt.
(Och lyssna på 'Til Kingdom Come, Swallowed In The Sea, Take 'em As They Come, Lång Dag och Landslide. De har fungerat bäst idag såhär långt =) )
Well there's just a little lullaby...
Så fint att stiga upp jättetidigt för att träna, och plötsligt få jättelust att lyssna på en låt man inte har hört på jättelänge, och komma på att den visst var lika fin som man minns att den var sist. Så lyssna =)
Senaste 24 timmarna:
Såhär ser man ut när man börjar tentaplugga. Första timmen är det till och med intressant.
Efter ca 3-4 timmar börjar man få svårt att fokusera på texten, och får läsa varje stycke minst 2 gånger.
Efter alldeles för många timmar på ett dygn med politik-böcker vilar man på dem, och får översätta varje engelsk mening 5-10 gånger
Men jag har i varje fall bestämt mig för att oavsett hur pass sent/tidigt jag är klar för idag så ska jag titta på Lejonkungen innan dagen är över! Kalla mig barnslig, men blev helt plötsligt jättesugen på att se den, så nu är den nedladdad och ska få avsluta min dag så småningom, när jag har pluggat färdigt! :D
CypernCypernCypernCypernCypernCypernCypernCypern...
Är så trött på denna usla, dumma, totalt intelligensbefriade konflikt om en bit sand i Medelhavet nu att jag nog aldrig kommer att vilja höra talas om Cypern igen. Vill inte ens åka dit och bada, någonsin.
Men nu har vi bara redovisningen kvar av den konflikten i varje fall, tur att jag jobbar med så många bra klasskamrater, hade nog gett upp om inte detta var ett grupparbete.
Det som återstår nu är 15-20 kapitel som jag ska hinna läsa till fredag inför tentan. Underbart. Fantastiskt. Lysande. Episkt. Suveränt. Har precis startat en hel panna kaffe och staplat upp böckerna här i köket, för nu är det bara att läsa konstant fram tills fredag... mitt mål är satt till klockan 2 i natt, sen får jag gå och sova.
På återseende, om jag fortfarande lever efter fredag!
Mixat i pluggtider
Detta inlägget kommer bli väldigt flummigt och väldigt mycket av väldigt lite igen känner jag. Anledningen till att ingenting är riktigt strukturerat just nu är följande:
*Grupparbetet om WWI som vi färdade och redovisade idag
*Tenta nr1 som jag har imorgon, suck
*PMet/Redovisningen vi ska skriva om Cyperkonflikten till onsdag, på något vis
*Tenta nr 2 som är nästa fredag. Herregud...
Så nu öser jag på med allt som hänt och inte hänt när jag pluggar hela tiden då, plus lite bilder och musik!
Först och främst har det varit helt sjukt kallt häruppe igen. Tog en bild på termometern när jag skulle till skolan idag, och då var det såhär pass trevligt ute... -25,7, nytt rekord för min del!
Så då fick man spöka ut sig såhär igen, haha, man känner sig dum när man ser sig själv i spegeln då!
Och ska understryka att jag INTE brukar ta kort på mina ögon, haha, men fick göra ett första undantag idag:
För halsduken hjälpte inte ögonfransarna... när jag gick mot skolan så kände jag när jag blinkade att ögonfransarna fastnade, och när jag kom fram så hade jag stora ispärlor hängande i dem när tårarna från vinden frös! (Var först 8-10 stycken runt varje öga, såg helt stört ut hahaha!)
Sen är det väldigt mycket snö här, så fick passa på att fota lite lyktstolpar när jag var ute och sprang en dag
Ska som vanligt säga att bilderna är väldigt, väldigt photoshopade, så ingen på allvar tror att jag går ut och tar såna här bilder mer mina digitalkamera "med skicklighet" eller något sånt...
På denna bilden satt jag på huk i snön, och såg inte förrän jag var klar att det gick förbi en person och kollade konstigt på mig haha... Menmen, vad gör man inte för att få en kul bild på snö!
Och när jag sa att det var mycket snö ute, så menade jag att det var MYCKET snö ute! När jag tog den översta lyktstolpsbilden så stod jag till midjan(!!!) upp i snö:
Sen skickade Zeb en bild på River som också illustrerar bra hur mycket snö det är här i Norrland just nu, haha, och River är dessutom rätt så bra mycket sötare än mig att illustrera saker med ^^
På sista bilden tänkte jag visa hur jag och Joel pluggar inför tentor, liksom visa hur mysigt vi har det här i lägenheten på dagarna! :P
Min säng och mitt då ostädade rum; det stora lila-klädda i förgrunden är Joel som somnat över sina böcker; den svart-gråa, mot väggen intryckta stackaren som gömmer sig bakom kuddarna är jag... Som sagt, vi har det så mysigt här :P
Avslutningsvis måste jag bara länka en video av Swallowed In The Sea som Anna skickade, som jag har fått rysningar till cirka 20 gånger på 2 dagar nu... herregud... ska inte kopiera in hela sångtexten också i detta inlägget, men kolla upp den och lyssna sen... och lyssna sen en gång till!
"Oj, nu kommer folk här och tittar. Det är ju förskräckligt."
Mitt i mellan allt pluggande så fastnade jag för en intervju med Lasse, och blev på bra humör av att slippa alla analysböcker i tio minuter och kunna le lite istället! Så ta er en titt :D
https://web.retriever-info.com/services/pdf/pdf_id-057183200912121pRlK0375FAm28uvF52AYwsM100001011014_x-653fdc576b17ee936895d411a1d6fc76_y-d2b74d1f04ff72905d5e93f5b1ee459f.pdf
Moon
Nu ska vi se om man orkar hålla sig vaken igenom hela matchen också, och det blir väl lagom att gå och lägga sig klockan 05:30 sen ungefär, hehum.
Gravity
Baby it's been a long time coming
Such a long, long time
And I can't stop running
Such a long, long time
Can you hear my heart beating?
Can you hear that sound?
'Cause I can't help thinking
And I won't stop now
And then I looked up at the sun
And I could see
Oh the way that gravity pulls on you and me
And then I looked up at the sky
And saw the sun
And the way that gravity pushes on everyone
On everyone
Baby when your wheels stop turning
And you feel let down
And it seems like troubles
Have come all around
I can hear your heart beating
I can hear that sound
But I can't help thinking
And I won't look now
And then I looked up at the sun
And I could see
Oh the way that gravity pulls on you and me
And then I looked up at the sky
And saw the sun
And the way that gravity pushes on everyone
On everyone
On everyone...
*** 2009 ***
*Åkte hem från Umeå efter mitt nyårsbesök hos Joel och Zeb
*Biljettkö 2 nätter med Joel utanför Sthlm Stadion i januari (var sjukt kallt, hahaha!)
*Fyllde 19 år, minns ingenting av det. Vad fick jag egentligen...?
*Spelade sista ishockeymånaderna, avslutade "karriären" i mars, kändes konstigt då men har nästan glömt det nu! Nu står klubban i städskåpet och hjälmen hänger på sängkanten, innan spelade jag 5-6 dagar i veckan i 12-13 år...
*Började plinka på en gitarr i mars typ, har lärt mig en del sen dess haha!
*Tog studenten... känns som år sedan
*Åkte till Stockholm Stadion dagen efter studentbalen, köade i 9 dagar, skötte kön med kompisarna 2 gånger av 3. (Träffade massor av nya vänner, skrek på engelska från en sten inför 300 pers, såg fantastiska konserter... känns också som flera år sen)
*Tatuerade mig (kom jag på nu, hahaha!)
*Skaffade en blogg, inte att förglömma ;)
*Såg Bruce i München, sen i Wien, och slutligen i Dublin två gånger
*Pratade med Bruce för första gången, haha, och han gillade tydligen min tatuering...
*Firade en sjuk midsommar med Dennis och Martin, hahaha!
*Åkte med Sebastian och Niclas till Italien. Turistade i Rom, besökte Vatikanstaten, satt på Spanska Trappan och sjöng I'm Yours, Såg Bruce i Rom, Såg Bruce i Turin, Såg Bruce i Udine
*Vi fortsatte till Venedig. Gick längs med "kajen" vid San Marcos-platsen på kvällarna, pratade Bruce-minnen, var uppe tidigt på morgonen och fotade soluppgången (tackar Anna ännu en gång för det!^^)
*Åkte hem, planerade flytt, sen blev det Coldplay-konsert på Stadion med Elina! Köade en natt, och träffade ännu mer nya vänner
*Flyttade till Umeå, blev sambo med Zeb och Joel ;)
*Började på universitetet. Statsvetenskap... träffade ännu mer nya vänner, upplevde en nollning hahaha, och har upptäckt vad tentor är.
*Åkte till USA! Värsta bilnatten någonsin till Stockholm. Såg Bruce 2 gånger på Giants Stadium i New York och 2 på Philadelphia Spectrum. Besökte Asbury Park! Bruce-turistade med vänner, överlag en fantastisk resa.
*Åkte ner till Blekinge igen i november, första gången sen sommaren
*Köade till Winnerbäck 2 dygn med Anna och träffade nya vänner utanför Annexet
*Såg Lasse igen, i Umeå denna gången med Zeb, Linda och Calle
*Skola,skola,skola,skola
*Åkte med Anna och Emma mellan Västerås, Uppsala och Gävle för att se Lasse igen! Fick dessutom hälsa på i Uppsala, sjunga Winnerbäck vid köksbord utan att behöva skämmas (för mycket, haha), och träffa Annas trevliga föräldrar! :)
*Såg årets sista konsert, Deportees med Zeb på Sagateatern inför några hundra man
*Plugg, träna, plugg, träna, sen ner till Blekinge igen för att fira jul, och nu är det nyår igen och Niclas är här och hälsar på!
När jag satt här i början av året, plitade på låttexter och fotograferade hade jag inte en aning om hur mycket som väntade egentligen...
Att det har hänt så mycket känns egentligen helt sanslöst! Och egentligen ännu värre om man ställer upp året i "sifferform", hahaha, då blir det bara ännu mer otroligt!
*Har sett 21 konserter
-14 Bruce, 5 Lasse, 1 Coldplay och 1 Deportees
*Har köat i 30(!!!) dagar ungefär! Herregud!
*Har varit i Tyskland, Österrike, England, Irland, Italien, Vatikanstaten och USA
*Har varit i Malmö, Stockholm x4, München, Wien, Dublin, Göteborg/Kungälv(får man inte glömma, haha!), Rom, Turin, Udine, Venedig, Umeå, New York, Asbury Park, Philadelphia, Västerås, Uppsala och Gävle
*Rest 1255 mil bara genom Sverige! 1255!
-Med bil, tåg och buss alltså, inte flyg...
*Sen då det kanske konstigaste, personer jag inte ens visste fanns före 2009:
Anna, Andreas, Amanda, Bore, Calle, Eddie, Elisabeth, Emma, Jackie, Johan, John, Kim, Linus, Martin, Max, Moa, Morten, Nick, Oscar, Oskar Per, Philip, Riccardo, Robin, Sanna, Tim...
Blir helt ställd när jag läser alla namn nu... kände jag INGEN av er innan i år? Känns nästan läskigt... Inser samtidigt vilken "trisslotts-tur" jag måste ha haft i livet ändå med vilka vänner jag har träffat, det är ju helt... jag vet inte vad... känns inte som att ord räcker ibland.
Och så några bilder från året då... min dator har kraschat ett par gånger, så har fått ta vissa bilder från Facebook, men får gå ändå!
Inledde alltså 2009 med Joel vid ett iskallt Stockholm Stadion
Tog många bilder på soluppgångar i början på året
Sen avslutningen med klassen och studenten! Låter först Denis illustrera, han är alltid lika glad...
...sen då studenten med kusinerna!
Sen blev det Bruce i Stockholm!
Såg till att sätta vissa viktiga tankar på pränt, svårt att bortse från dem nu! ;)
Köade med årets finaste utsikt i München
Pratade med Bruce i Wien, hahaha
Först på plats i Dublin, mitt i rikemansområde med Nick och Marc
Såg tre konserter med Zeb och Niclas i Italien
Försökte sova bland myror och lyktstolpar i Udine
Har bara Italienbilderna kvar på datorn typ, haha, får bli mycket det! Här sov vi i Venedig efter sista konserten med Bruce, tröttast någonsin
Följde Annas råd och såg soluppgången tiiiiidigt på morgonen =)
Turistade lite dessutom :P
Coldplay i Stockholm avslutade sommaren, innan Umeå-flytten!
Sen blev det alltså en flytt till Ume
Sen begav vi oss mot USA! Under flera timmars väntan på Heathrow passade Joel och Zeb på att mysa lite dessutom
Därefter blev det 4 konserter i USA, New York och Philly, här är nästan alla samlade inför sista någonsin på legendariska Giants
Sen under en molnig dag fick man gå och drömma lite på "rätt" strand för första gången...
Efter USA var det så dags för lite nya köer till Lasse, först Annexet två dagar
Sen Umeå, och så till sist Västerås, Uppsala och Gävle som fick avsluta "kö-året" 2009 :D
Så summa summarum då, eller vad man ska kalla det:
Jag har nog under 2009 alltså gjort mer än under de senaste 5 åren (minst) tillsammans. Och då har jag ändå gjort väldigt, väldigt mycket de senaste 5 åren innan dess...
På sätt och vis känns det väldigt skönt att knappt veta någonting inför 2010. De senaste åren har jag vetat att jag "ska göra det" och jag "ska göra det", men inför 2010 har jag liksom insett att vad som helst kan hända, när som helst och hur som helst.
Så nästa år kanske jag skriver från en annan del av världen, eller kanske jag som nu sitter och lyssnar på Bruce intro-snack till The River igen med Zeb, Joel och Niclas här i Umeå och ryser lite och blickar tillbaka. Jag har ingen aning.
För är det någonting jag har "lärt mig" av 2009 så är det att jag faktiskt inte har en aning om vad som kan hända egentligen, att jag inte har en aning om vart jag kommer att åka och vad jag kommer att få se.
Och kanske mest av allt att jag inte har en susning om vilka jag kommer att träffa under 2010, vilka jag kommer att ha få turen att lära känna och prata med nästa år... förstår verkligen inte hur jag har kunnat ha sån tur såhärlångt. Svårt att sätta ord på det.
"Tack för att ni finns" känns som en klyscha, men sammanfattar nog mycket ganska så bra :D
SÅ GOTT NYTT 2010 på alla!
Vet inte var man kommer att vara i livet när det blir 2011, men har jag ens hälften av samma tur som jag har haft fram tills nu så blir det säkert bra!
TACK för i år!!!
Svar till Mr J...
För till skillnad från Mr J, som påminde om Thomas Wassberg när jag lämnade Umeå, så resulterade 2 veckors icke-rakning inte i mer än det här (fick i och för sig gliringar av mina gamla hockeykompisar för att jag "skaffat skägg", men ändå!):
Så idag fick det vara nog, oavsett vad Mr J/Thomas Wassberg säger om hur nyttigt det är med skägg... så försökte illustrera med en bild hur fruktansvärt ledsen ("whistle") jag var över att inte få ha kvar mitt stubb:
(så kul har jag ensam hemma om dagarna, hahaha!)
Och så passar jag på att bifoga ett klipp som Dennis visade mig igår som jag skrattade rakt ut till, på tal om skägg, då denna kille mycket väl hade kunnat vara Mr J om han hade odlat sitt i en vecka till ;)
Arne Weise? Blekinges mest bortskämda person? Köpenhamn?
¨
Så var då julen över för den här gången, och efter varenda julafton frågar jag mig själv efteråt om jag nog inte är Sveriges kanske mest bortskämda person. Eller åtminstone Blekinges, eller Umeås beroende på hur man nu ser det. Min önskelista i år bestod av totalt 4 CD-skivor, eftersom jag hade fått så mycket ekonomisk hjälp med USA-resan tidigare i år. Så jag bad nästan bokstavligt talat min familj om att INTE köpa mer saker än de 4 CD-skivorna. Ärligt talat hade det räckt med att få sitta jämte granen och dricka kaffe med familjen, hade inte ens behövt julklappar...
Nåväl, till att börja med fick jag inte bara 4 skivor, utan 8 stycken istället. Jag är inte förvånad, och det är inget jag kommer att klaga på, haha! Däremot fick jag utöver det även kläder (byxor, byxor, byxor, tröja, t-shirt, halsduk och även 2 par strumpor hehum), två böcker, en almanacka och lite småsaker vilket också kändes helt okej! Sen var pappa supersnäll och hade köpt Winnerbäcks ackord-bok för att han inte visste att jag hade den redan, så nu har jag 2 ^^
Och så fick jag då en förstärkare till gitarren... en riktigt, riktigt bra sådan. Och sen pengar av mamma dessutom... Jag menar, herregud! Så nu känns det som att jag nästan badar i julklappar när allt jag önskade var 4 CD-skivor. Jag är bortskämd!
Bild på en liten del av julklappshögen (gitarren ägde jag redan)
Vi kom också fram till att jag på denna bilden tydligen påminner om Arne Weise från när han var julvärd, hahaha, ni får avgöra om jag gör Arne rättvisa här. Själv tycker jag han ser mycket, mycket coolare ut ;)
Slutligen tänkte jag återberätta lite snabbt hur min dag startade.Vaknade klockan 06:05 av att jag tyckte att jag hörde en massa smällar i min dröm, som om någon slog på någonting massor av gånger precis jämte mig där jag sov. Jag satte mig upp i sängen och det var helt knäpptyst, så var säker på att jag hade inbillat mig smällarna. Då plötsligt bankade det på mitt fönster, så jag snubblade yrvaken upp och sneglade ut. Där stod Dennis och Martin fullt påklädda (jag upprepar, klockan 06:05 en lördag) och stirrade på mitt fönster.
Jag förstod ingenting utan halv-mumlade "Jag kommer ut", slängde på mig mysbyxor, t-shirt, tofflor och jacka och mötte dem utanför huset. Det enda Martin sa var "Ska du med eller? Nu åker vi!" ungefär, och jag såg väl ut typ såhär:
?
Sen förklarade Dennis att de spontant skulle ta bilen ner till Köpenhamn och "julshoppa" över dagen, och ville fråga om jag skulle med! Tyvärr kunde jag inte idag, men var sjukt kul och spontant hahahaha, och jag har aldrig varit så förvånad så tidigt på morgonen som jag var idag! :P Kunde inte somna om efteråt, men var ändå värt det på sitt sätt, och vi får helt enkelt ta Köpenhamn en annan dag! Och nu ska jag sova, bättre sent än aldrig, ifall dårarna kommer och börjar slå på mina fönster imorgon också :D
(och visst ja, satt och fotoshopade i säkert 30-40 minuter för skojs skull tidigare, och eftersom Sebastian så jättegärna vill se bilder på hur jag ser ut så lägger jag upp en extremt redigerad bild av hur jag "ska se ut som artist" i framtiden, som jag skämtade om med mamma när hon tog denna bilden :P håll till godo Zeb ;) försökte få till skuggorna så att det såg ut som att jag hade mycket, mycket skäggstubb, men gick sisådär utan ser mer ut som en hudsjukdom haha!)
Hur man åker sönder en uppblåsbar barnpulka...
Jag och Dennis: två mycket, mycket intelligenta människor ('whistle')
Är hemma i Blekinge över julen efter årets kanske femte/sjätte 120-mils-resa genom Sverige! Bara att träffa familjen igen känns sanslöst skönt på något vis... Joel och Sebastian i all ära, men är ändå trivsamt att se mamma, pappa, Elina och katterna som omväxling var tredje månad ;-)
Förutom att köra bil på översnöad motorväg i 50 km/h där bilen vaggade som en båt, och förutom att ha hunnit plugga lite, så gjorde jag och Dennis faktiskt lite "nytta" sent igårkväll. Efter att vi hade åkt runt och krånglat lite (jättemyyyycket) med min gitarr, och efter att ha sett stackars Ullared-Morgan dricka en öl och grilla, så hade vi satt upp två mål för kvällen:
1. Stjäla en julgran
2. Åka pulka i mörker nerför Olofströms skidbacke!
1. Sagt och gjort, vi började med att gå ut och leta efter en julgran. Dennis lyckades på något vis hitta en grym gran direkt, och han sågade febrilt som en skogshuggare med ryggskott i 30 sekunder innan vi kunde dra med den hem!
2. Därefter snirklade vi runt i Dennis bil i väntan på att skidbacken skulle bli ledig (var otroligt nog människor där och körde snökanon klockan 23:30 en måndag...) Men till sist blev backen ledig, och då begav vi oss ut med en uppblåsbar pulka-badring för småbarn, tryckte ned oss båda i den och tog fart nerför. Vi lyckades ta oss ner tre åk, och tror att det var rätt så stor risk att bryta både handleder och armar när man flög ner längs med marken haha! Sista gången gick snabbast, men vår uppblåsbara barnpulka-badring höll inte för två snart-20-åringar, så den punkterades tragiskt nog...
Men vi tog oss nerför backen i mörker, utan att bryta någonting och utan att slå ihjäl oss, och vi lyckades stjäla en gran, så kvällen var ändå EPISK trots punkterad pulka! (och trots att Dennis sen spöade mig i Sverige-Jeopardy mitt i natten, suck, menmen... jag tar honom i poker när jag vill!)
Svart valross i förgrunden blickar ner över skidbacken
Minus 21...
Och bara för att ytterligare poängtera hur kallt det är här uppe, kändes för första gången någonsin lönt att täcka ansiktet med halsduken när jag skulle ta mig till IKSU i minus 21 (en halvtimme efter förra inlägget ungefär). Mötte nog ett tiotal med halsdukar för ansiktet på vägen dit dessutom, ett tydligt tecken på att det är småkallt ute... kände mig liiiite som en klen blekingebo ändå när jag cyklade runt såhär, haha!
Minus 20...
Jag upprepar: MINUS... TJUGO... GRADER...
Tre sociala statsvetare på väg hemåt igårnatt, 40 minuters gångväg i minus 16 ungefär, perfekt onsdagsavslutning!
Som Myte i min klass säkert hade sagt, som den killen säger om allt, och som jag nog också tänker börja säga om allt från nu för det är ett så bra ord:
(I övrigt så är flög Joel hem idag, jag åker till Blekinge för att fira jul på lördag, och min dator är sönder igen så har ingen tillgång till MSN, utan får som nu sitta på vardagsrumsgolvet och låna Joels ena dator när det finns chans till det... lite mindre episkt, och jag avskyr Elgigantens datorer har jag kommit fram till)
Lysande citat!
Tänkte jag skulle avsluta hela veckan med de två bästa citaten jag har hört senaste dagarna... vet inte varför egentligen, men känns som att de är värda att nämna för omvärlden, så att de blir ihågkomna ifall jag skulle glömma bort dem!
"Present day... Julklappsdagen..."
Och det andra är taget från min föreläsare, som gick igång ordentligt när han skulle förklara vad en stat egentligen är, formade en cirkel med händerna i luften och (andfått) förklarade:
"Staten är som en biljardboll... en enhet... liksom!"
Vet inte vitsen med att ta upp dem här egentligen, haha, men de är värda att komma ihåg tycker jag! Tänkvärda citat att ta med er i framtiden :P
Wedding Bells
Satt och bläddrade lite på Youtube igår innan Deportees konsert, råkade snubbla över detta, och blev på superbra konserthumör igen! Slutade med att jag såg hela avsnittet, och insåg att jag jättegärna hade hört ett nytt Coldplayalbum redan idag...
Så känner någon för att peppa inför kommande konserttider, ta er en titt på det South Bank Show-avsnittet =)
"Wherever I Lay My Head Tonight"
If this is a dream I don't wanna wake up
I know I would cry when I turn off the light
Wherever I lay my head tonight
Wherever I lay my head tonight
I know I would cry when I turn off the light
Wherever I lay my head tonight
Var och såg på Deportees med Sebastian tidigare ikväll på Sagateatern "nere i stan" som det så vackert heter, en liten konsert för en gångs skull . Vi hade sittplats på andra rad och det var cirka 350 personer i publiken (jämfört med störst i år som var 80 000, haha!). Hade inte direkt skyhöga förväntningar inför konserten, men det visade sig att Deportees faktiskt var riktigt bra överlag med ett par låtar som till och med framkallade rysningar! Var verkligen jätteannorlunda att sitta ner, men bra ändå!
Som ett tips, lyssna på Wherever I Lay My Head Tonight, kvällens bästa låt enligt mig!
Istället för att plugga...
Höll på att glömma att skriva detta inlägget, men tänkte att jag kunde visa ett exempel på vad man kan göra om man är för trött för att plugga eller träna, två saker som jag egentligen borde göra mer, nämligen att:
Skriva/kompa "låtar"! (även kallat rim/skräp, men föredrar att kalla det låtar)
Det krävs följande faktorer för att jag ska kunna komponera/trixa med lite så kallade "låtar":
1. Kaffe (krävs för ALLT, inte bara detta haha, fungerar ju inte annars!)
2. En stämd gitarr
3. Levande ljus
4. Mer ljus
5. Ett kök som är tillräckligt ljudisolerat för att jag inte ska plåga Joel och Zeb för mycket ute i vardagsrummet, haha!
Helst ska man dessutom vara som jag var senast, under tidspress eftersom jag skulle cykla till andra sidan Umeå strax efteråt för att spela innebandy. Då är förutsättningarna ultimata för att en stressad David ska kunna skapa fantastiska mästerverk i köket! ;) Med andra ord, borde egentligen plugga mer och knåpa mindre med sånt här, men kan inte låta bli att säga att det är både roligt och sådär lagom mysigt att spela gitarr och sitta och nynna på något man själv har kommit på samtidigt som man dricker kaffe!
Att det till 99,9% säkerhet inte kommer att bli något av allt detta ändå behöver man inte låtsas om, sålänge det är roligt, tycker jag i varje fall!
