Until the morning light, maybe

Köandet inför den andra konserten i Dublin var lite som en semester jämfört med allt man är van vid, då en välbehövlig natt av "förhindra-förkylnings-sömn" på vandrarhemmet gjorde att jag tappade till nr 484 i kön, vilket nog är mitt näst högsta nummer någonsin (endast slaget av andra kvällen i Stockholm, då vi var om möjligt ännu tröttare och kallare och blötare än i Dublin dessutom). Det var skönt att kunna gå runt mellan uppropen utan att känna någon extremstress eller oro, för det spelade liksom ingen roll om allting hade gått åt skogen och jag förlorade mitt nummer nu när jag ändå förberedde mig på en kväll lite längre bak än vanligt.

   Men om jag går direkt på de tråkiga delarna med andra kvällen i Dublin då... Jag lyckades hamna jämte jättetrista grannar trots allt när jag väl stod inne på arenan. Lite överallt stod folk och hoppade och såg ut att ha roligt, men de som stod jämte mig blev nästan sura även när man hoppade under låtar som Twist&Shout, Badlands och Glory Days... :S

   Och dessutom lyckades jag hamna på en plats där ljudet var såååå dåååååligt igen! Första halvan av konserten var allting riktigt lågt och svajigt, sen under den sista halvan hördes i varje fall Bruce bra vilket gjorde allting lite bättre. Men kändes ändå som maximal otur att stå där ljudet var som sämst två kvällar i rad.

Men det finns trots allt alltid saker som är bra under en konsert med Bruce (nästan alltid iaf, har bara varit med om ett undantag), även om det råkar vara en dålig kväll vad gäller alla förutsättningar, och så även under andra kvällen i Dublin! Night var ett riktigt fint ögonblick, även om jag nog är så gott som ensam bland Bruce-fans känns det som om att gilla den låten så mycket som jag gör! :-D Jag tyckte den var riktigt bra trots att ljudet svajade, och när Bruce skrek ut sista versen var det åtminstone en person i folkhavet som sträckte upp armarna och sjöng med ^^ (efteråt fick jag däremot veta att han bytte ut The Ties That Bind mot den, och det var inte lika kul, men det visste jag ju inte då när han spelade den så haha!)

   Och även denna kvällen hade Steve lekstuga under My Lucky Day, då han iklädd svarta solglasögon med ett brett flin och bredbent lekte med elgitarren under hela låten och såg ut att vara på ett lysande humör! Och när det senare var dags för Johnny 99 var outrot precis lika energifullt och kul som det har varit under hela touren, med en vrålstirrande Bruce och en alltid lika cool Steve som verkligen njuter av att "jävlas med" publiken i slutet! :P

Annars kan jag nog nästan sammanfatta hela andra kvällen i Dublin med en enda, magisk låt! American Skin( 41 SHOTS)! Efter Radio Nowhere när alla lampor slocknade och första tonerna av låten vibrerade ut över RDS Arena blev allting sådär sjukt, sagolikt, läskigt stämningsfullt... var som en sorts spökstämning över hela arenan, och det var som att nerverna inom mig började vibrera när Bruce blundade och sjöng de inledande orden. Och varje gång under låten när hela bandet sjönk in i tempoväxlingarna och nynnande "41 Shots... 41 Shots..." i bakgrunden kunde man skära intensiteten med kniv. Dessutom klev Bruce efter halva låten ut med sin gitarr i högsta hugg och tog i för kung och fosterland och för hela Dublin då han tvingade fram tonerna i ett av de mest stämningsfulla solon jag har sett live! Även Clarence avslutande saxofonsolo gav rysningar från fingerspetsarna upp i hårfästet och ner längs med ryggraden då alla 35 000 på plats knäpptyst stod och stirrade på scenen... magi!

Extranumret inleddes sen med Jungleland, där saxofonsolot var fullständigt underbart, och Bruce avslutande skrik... det går inte att förklara, man måste vara där. Vet inte hur man ska sätta ord på känslan i det, helt plötsligt var man i New York en sen kväll istället för på en gräsplätt i Dublin, och efter de sista skriken från Bruce var man helt plötsligt förvånad över att se sig själv fortfarande kvar på den där gräsplanen. :-D

 Även resten av extranumret var faktiskt riktigt, riktigt bra trots att delar av publiken var otroligt sega vad gällde allt utom att skrika. För skrika det kunde varenda halvfull irländare på plats... Kändes perfekt att få höra ROOOOSIE igen, en av de ultimata partylåtarna Bruce har skrivit. Det blev en massa hoppande och skrattande, och ännu en gång var både Bruce och Steve på totalt kanonhumör däruppe på scenen! Bruce studsade på stället, "Woooooh"-ade i mickrofonen, sidstepsdansade med gitarren, stod panna mot panna med Steve, drog gitarren mot mickronfonstativet... har knappt sett honom så galen under Ramrod!! fuuuuuuuun!

  

Och som vanligt fungerade Glory Days, Dancing In The Dark och den antagligen bästa Twist & Shout sen Ullevi förra året lysande bland publiken, som verkligen vrålade för allt vad de var värda under sista T&S! (OBS!!! Den var inte ALLS lika bra som Ullevi, men bäst SEDAN Ullevi! ;-) )

Efteråt tog man sig utmattad ut från arenan och insåg att allting var över för den här gången, åtminstone i lite mer än en vecka innan det var dags för Rom! Men resan med München-Wien-Dublin var som sammanfattning helt lysande, och jag kunde knappt vänta på att få ta flyget till Rom även om det skulle bli skönt med två dagars vila hemma först ^^