Until the morning light, maybe

Känns verkligen konstigt (dagens underdrift) att känna sig riktigt, riktigt glad ena minuten, för att sen känna sig så fruktansvärt ledsen nästa. För att sen känna sig riktigt glad/förväntansfull igen, för att sen känna sig extremt ledsen... vet inte riktigt hur man ska beskriva det, om det går att beskriva, eller om det är menat att man ska kunna beskriva sånt alls.

Hade jag varit bra på att forumlera hur jag tänker så hade jag skrivit ett långt inlägg om beachvolleyboll med kompisar, kaffe, löpning, tentaplugg, Winnerbäck-väntan och på något vis att jag tycker så synd om Dennis just nu. Jag lovar, hade jag kunnat skriva så som jag tänker hade jag nog kunnat få ihop två, tre, fyra A4-ark i detta blogginlägget.

Nu blir det inte så, för jag kan inte skriva så komplext... får nöja mig med det dåliga, även om det finns så mycket mer. Dennis, om du läser detta, tycker så fruktansvärt synd om dig. Hoppas allt går bra (så bra det bara kan gå)...

...och nu kom jag helt plötsligt inte på något bra att skriva alls igen, fast jag tänkte något sånt precis. Hoppas du kan somna ikväll.


En BRA låt får avsluta i varje fall, både blogginlägget och kvällen, det finns i varje fall de som kan sätta ord på saker och ting bättre än vad jag kan.