Målvakt?
Detta kommer bli ett litet sånt här "Titta Dennis-och-Martin, jag lever"-inlägg, var ett litet tag sen sist nu, så tänkte slänga med en fjantbild dagen till ära! Vi lyckades ta hem ännu en seger i kväll med Manatee United, denna gången med mig i målet hahaha, så det blev stabilt 5-4 mot frustrerade motståndare! ;) Det var värt en småskadad högerhand och sönderskrapade knän, och det är fortsatt serieledning i Korpen division 3. Go Manatee United, go!
I övrigt är det väldigt, väldigt, väldigt, väääldigt mycket SNÖ ute nu. Vi har haft snöstorm, så överallt är det 1,5-2 meter höga snödrivor. Kändes livsfarligt att cykla hem ikväll, för man såg aldrig bilarna i alla kurvor, de bara dök upp precis jämte mig överallt, och var nära att ramma en buss en gång
Utanför vårt köksfönster... vi behöver inga cykelställ nu längre, det är bara att lyfta cykeln och *PLOFF* trycka ner den i en snödriva! :D
Det blev en halvskarp (och ja Dennis, jag behöver klippa mig :P )
"Go"
22:a mars... =) Nu ska jag ut och pulsa i snö och storm, med Boy Lilikoi i hörlurarna!
Försöker vända dygnet rätt
Oh come take my hand, we’re gonna ride all the way to the promised land
We’ll dance all the way
Oh baby I don’t know but I’ve been told
There’s something waiting for us, down that dirty road
If we take our chance, take our chance
Now the season’s over and I feel it getting cold
I wish I could take you to some sandy beach where we’d never grow old
Ah but baby you know that’s just jive
But tonight’s bustin’ open and I’m alive
Fantasilös
Insåg när jag gick hem med kameran från kvällens jättetrevliga "klass-träff" att jag är helt, otroligt, sjukt fantasilös just nu. Har egentligen total idétorka vad gäller det mesta. Både vad gäller bilder, låttexter, gitarrspel, upplägg av dagar, träning, planering... typ allt. Kommer inte ens på något bra exempel att ge exempel på.
I ett försök att fotografera NÅGOT annat än lyktstolpar på vägen hem tog jag en bild på hur det är att sparka nysnö när man traskar hemåt på en översnöad cykelbana...
Och innan jag klev in i lägenheten klockan 2:30 så skrev jag "God morgon" på rutan på en bil för skojs skull.
Och när jag nu ska illustrera hur jag inte kommer på någonting bra alls (vad det känns som), så tog jag en bild på mitt huvud och en tom vägg. Inser att jag behöver raka mig igen, hm, annars känns det lika tomt på idéer som innan.
Nåväl. Hoppas att mitt huvud vaknar till liv imorgon igen och sprudlar av idéer och tankar... (Hade nog till och med förlorat över Dennis och Martin i poker, så tanklös som jag känner mig just nu)
Higitus Figitus
Jag fortsätter med min Disney-period, är utmärkt att sova länge lediga dagar, sen göra kaffe och slötitta på The Sword In The Stone från 1963 innan man kickar igång dagen. Och jag menar, Archimedes, vilken uggla... varför är jag inte mer som honom? ;) Så nu är jag vaken, NU börjar min dag!
We may find it out on the street tonight baby. Lite nostalgi...
(Om ni vill se klippet så spola till 4:10 in, kameramannen verkar vara full innan dess...)
Nu ska jag tillåta mig att skriva ett nostalgiskt jätteinlägg, och en elogé till den som orkar läsa igenom detta, haha!
Var nära att jag skämde ut mig i väntan på bussen igår, då Incident On 57th Street från konserten i Hamburg slumpades fram i spellistan och jag totalfastnade. Fick plötsligt helt glasklara minnesbilder från den kvällen i Hamburg, stämningen, känslan, publiken, spänningen... ja, allt. Kom till och med ihåg hur vädret kändes helt plötsligt där jag stod och väntade på bussen, och fick nästan vända bort ansiktet för att inte börja snyfta på busshållplatsen bland alla som stod där, haha!
För jag kommer ihåg allt, precis allt, så detaljerat. Den dagen hade ett av de sjukaste insläppen någonsin, och löpningen in till scenen var helt galen. Jag minns hur alla rusade in på arenan då den ena vakten klappade i händerna som ett startskott, och hur jag hade tur som lyckades springa rätt väg bland alla hundratals som sprang in omkring mig. Vi nästan hoppade ner för en superbrant trappa i stål, där folk ramlade längst upp och nästan blev övertrampade. Och jag minns hur jag dödstrött kom fram till scenkanten som nummer 2, slängde mig fram mot räcket och efter ett tag insåg att jag hamnade närmst Bruce på hela arenan på höger (Steves) sida om catwalken i mitten.
Jag minns fortfarande precis hur låten började, när de väl spelade den. Jag höll upp en banderoll som jag och Elina hade målat på hemma, med texten ”Rehearse Zero & Blind Terry For Sweden” , som jag ville att Bruce skulle titta på. Steve och Nils hade redan sett den, pekat och skrattat och nickat, men jag ville att Bruce skulle se den också. De hade precis avslutat I'll Work For Your Love, och jag viftade lite och ville att Bruce bara skulle slänga en blick på den och inte bara helt ignorera. Sen kom Bruce livvakt fram till mig och sa att ”Bruce won't take more requests tonight”, och jag minns att jag blev lite sur på honom och svarade ”Yes I KNOW that, I just want him to look at it”. Men sen vecklade jag ihop banderollen ändå, fortfarande småsur på vakten, tryckte ner den i fickan och suckade. Sen kollade jag upp på Bruce igen, och undrade vilken skylt de hade plockat... Och Bruce höll upp en liten, vit skylt med ”Incident On 57th Street” skrivet på.
Och jag minns att jag inte riktigt kopplade först, haha! Jag var fortfarande sur på Bruce vakt, trots att en liten röst i mitt huvud viskade ”David, han ska spela Incident... David, han ska spela Incident”. Men sen flyttade Bruce skylten från textskärmen, rättade till gitarren och vände sig mot Roy på pianot.
”Hit it, Roy...”
Och de första tonerna av introt till Incident började eka över Nordbank Arena. Jag minns hur jag kramade åt händerna runt räcket framför mig, och fick tårar i ögonen redan första sekunden. Roy tog sina sista toner, Bruce vände sig mot mikrofonen, sneglade lite lätt ner mot gitarren...
”One, two, three, four...”
Bruce tog ett kliv ut till vänster, och de första tonerna från elgitarren ekade ut över ett plötsligt ganska tyst Hamburg. Ungefär därifrån glömde jag nästan helt bort vad jag själv gjorde. Mer än att jag grät. Konstant. I tio minuter. Jag minns att en gång under låten kändes det som att någon tittade på mig, och jag vände huvudet från Bruce för första gången sen låten började och tittade till vänster. På andra sidan catwalken stod Jimmy och småskrattade, med tårar rinnande över hela ansiktet, och tittade rakt på mig eftersom jag nog var den enda personen på hela arenan som grät mer än honom just då...
Jag minns precis hur sista delen av låten började. När Bruce blundade, och det nästan blev helt tyst på arenan sånär som på musiken som dämpades i bakgrunden, och hur han med låg, nästan allvarlig röst viskade:
”Well Johnny sighed... Good night, it's aaaall right... Jane. Yeah I'll met you tomorrow night, on Lover's Lane”
Och jag minns hur jag började gråta så att jag skakade, och jag minns att jag spände magen så att de gjorde ont. Jag minns inte om jag hade någon känsel i händerna längre. Bruce blundade fortfarande när han fortsatte. Viskade.
”We may find it out on the street tonight, baby...”
Jag kan nog beskriva varje sekund ingående egentligen... därefter brukar han alltid, alltid, alltid, sjunga med samma låga röst den kommande meningen, och sen sjunga sista stycket en gång till. Men inte denna gången, av alla gånger. Istället bet han ihop, andades in, och skrek ut sista meningen
”Or we maaay waaalk... 'til the mooorninglight... maaaaaa-aaaaa-aaaaybe”
Och jag minns att jag mitt i allt blev livrädd för att han inte skulle sjunga sista stycket en gång till, för han brukade ju alltid skrika sista gången, inte den första. Så mitt i all gråt, mitt under det bästa jag har hört live någonsin, blev jag plötsligt livrädd för att det var slut. Bruce och bandet fortsatte, gemensamt nu, och Bruce såg till och med ledsen ut när han tog i, blundade och sjöng...
”Gooood niiight, it's aaaaall right, Jaaaaaane”
Och jag var så rädd att de inte skulle fortsätta, att de skulle skrika det en gång till, sen sluta. Men Bruce öppnade ögonen, och fortsatte, och jag började nog gråta ännu mer, hehum...
”Well I'll met you tomorrow night... on Lovers Lane”
Bruce böjde sig bakåt lite. Drog in luft. Jag tror att han skakade lite på huvudet, blundade igen, och skrek ut över arenan
”WE MAY FIND IT OUT ON THE STREET... TONIGHT!... BAAAABY”
Och han böjde sig bakåt, drog in luft igen, öppnade ögonen och vrålade med full kraft (jag minns fortfarande krampen i magen, hur det kändes som att sista vrålet varade i en halv minut...)
”OR WE MAY WALK.. 'TIL THE MOOOOOORNINGLIGHT... MAAAAAAAA-AAAA-AAA-AAYBE
Gooooood niiiight, it's aaaaallright, Jaaaane
Well goooood night, it's aaaaaallright... Jaaaane...”
Och Bruce trampade till med högerfoten, bet ihop, tittade ner på gitarren igen, och tog två steg till vänster ut mot mig, så att jag hamnade närmst honom på hela arenan... och han blundade, spände sig, och började sitt avslutande solo. Och trots att jag redan då var helt förstörd så blev jag ännu mer förstörd under det...
Jag försökte snegla genom alla tårar upp mot Bruce, för jag ville liksom inte missa något trots att jag grät så mycket... efter tio toner så slog Bruce till strängarna för hårt, och hans plektrum flög rakt upp i luften, i en fin båge iväg åt andra hållet och bort från scenen. Bruce såg plötsligt allvarligare ut, skrek till, bet ihop och slog de kommande tonerna med bara höger pekfinger...
Han lät den sista tonen ringa ut i någon liten sekund, samtidigt som han med full fokus böjde sig bak och slet loss ett nytt plektrum från stativet bakom sig, och han börja spela på precis rätt tiondels sekund igen...
Och jag tror att han blev lite arg på sig själv över det (fastän alla nog bara tyckte att allt blev mycket finare), för jag har fortfarande inte hört något solo som är bättre än det som han spelade där, då, i juni i Hamburg 2008, efter att han hade slagit väck första plektrumet. Just när jag hade turen att stå närmst och gråta sönder ögonen fullständigt... Jag kan fortfarande knappt lyssna på ljudet därifrån utan att få kramp i magen och tårar i ögonen...
Direkt efter att sista tonerna hade klingat ut på pianot, när låten var slut och arenan bröt ut i jubel, kom den närmsta Security-vakten fram till mig där jag stod. Han knackade mig lite på armbågen, tittade allvarligt på mig där och frågade nästan lite blygt ”Is everything okay...?” Och jag blev supergenerad, fortfarande snyftande med tårar i hela ansiktet, och svarade hulkande ”Yes... snyft, huh... snyft... yes, it's perfect, hahah...snyft... I'm fine”. Och han måste ha trott (eller insett, haha), att jag var totalt galen...
Sen började de spela The Rising, och publiken började hoppa och studsa under refrängen. Och jag minns att jag precis skulle börja hoppa, när jag upptäckte att jag inte kom någonstans. Det var verkligen jätteläskigt, att försöka hoppa, men benen ville inte röra sig, och jag förstod först inte varför... ”Herregud, mina ben rör sig inte...”
Sen insåg jag att jag hade stått på tå under hela Incident. Att jag hade stått på tå i över 10 minuter och spänt vaderna konstant, utan att ens märka det, och att det omöjligt gick att hoppa för att jag fick kramper i dem under hela The Rising för att musklerna började slappna av igen.
Och DET minns jag alltså i väntan på bussen igår. Och fick kramp i magen när Bruce skrek ut ”We may find it out on the street tonight, baby”, och små tårar i ögonen när jag återupplevde vrålet under ”Or we may walk, 'til the morninglight, maybe...”. Och jag minns hur han slog väck plektrumet under solot, hur det seglade i väg till höger och hur Bruce skrek till, trots att det snart är 2 år sen.
Och sen kom bussen. Med detta vill jag ha sagt att även när det är minus 10 och man står i snö och väntar på bussen kan det kännas som sommarkvällar ibland. Faktiskt. Samt då att jag är lite lagom galen, för er som inte visste det redan ;)
Jimmy tog någon bild, 3 timmar kvar och mitt huvud längst till vänster, gjorde årtiondets löpning för att hamna där påhejad på upploppet av hurrande tyska ölförsäljare... :P
En svår och jobbig grej, hehehum
Det finns vissa, enstaka tillfällen (alltså många) då jag blir lite irriterad på mig själv... eller snarare såpass att jag nästan hade velat trycka upp mig själv mot en vägg om jag hade kunnat dela på mig, och skälla ut den där korkade killen jag höll tryckt mot väggen och fråga vad han tänker med egentligen. Låt mig illustrera... ;)
Jag var på riktigt gott humör när jag lämnade lägenheten idag, då det snart var dags för sista tentan äntligen, efter två helt sjuka plugga-plugga-plugga-veckor. Hade precis duschat, och det kändes riktigt lättande att bara få starta mp3:n på random, låsa dörren till lägenheten och bege sig ut i snön för att få ta itu med tentan och få den gjord. Jag hade bestämt mig för att jag skulle krossa dagens tenta, den skulle få veta att den levde, den skulle få ångra dagen då den kom i vägen för mig!
Så gick lungt och fint till skolan, nynnade med till musiken, tyckte att 'Til Kingdom Come passade riktigt bra i snö också faktiskt, men inte riktigt lika bra som på sommaren... Hade lyssnat på fyra låtar och var precis framme vid skolan då det slog mig som en blixt från klar himmel.
Jag måste ju ha leg med mig för att få skriva tentan.
Kom fram till lägenheten igen, flämtade och fumlade med nycklarna, slet upp lägenhetsdörren och sprang in. Slet fram jeansen jag trodde jag hade passet i. Inget pass. Fan. Tände lampan och slet upp byrålådan, rotade, rotade, hittade passet i ett hörn av ena lådan. Kollade klockan...
Kom ut i snön, var tacksam över att jag hade tagit löparskorna på mig idag, sprang i fullt fart förbi någon med en hund och tillbaka ut på cykelbanan. Sen märkte jag att jag fortfarande hade musik i hörlurarna. Slutet på Jungleland tydligen. Bruce viskade, sakta, saaaakta där jag sprang. Jag tänkte "Snälla, snälla, snälla, ge mig en tempolåt nästa. Jag måste springa, jag hinner inte byta låt, säg att det blir en snabb låt nästa. Ingen seg låt snällasnällasnälla..." Bruce skrek saaaaakta ut sista delen av Jungleland. Nästa låt blev En Svår Och Jobbig Grej med Lasse från Rusningstrafik. "Nejnejnej. Inte den, inte nu, inte just nu." Men kunde inte byta, så fick springa samtidigt som Lasse i lågt tempo sjöng
En Svår Och Jobbig Grej hade då övergått i Balladen Om Konsekvenser. Stängde av mp3:n, flämtade, hade blodsmak i munnen och var helt henomsvettig. Mötte Max och Andreas utanför tentasalen, de såg rätt så förvånade ut, och jag fick flåsande förklara att "Jag har precis sprungit... höööh... framochtillbaka... puh... från Math..hth..hematikgränd... puhhh... glömde leg... ...". Gick och satte mig i den redan fulla tentasalen. Flämtade fortfarande, och när jag såg till vänster och höger så fick jag en hel del konstiga blickar från de som satt jämte och undrade varför jag såg helt slut ut.
Fick tentan en minut efter att jag hade satt mig ner ungefär. Min hand skakade när jag började skriva "David Manninen" på framsidan, och jag skrev 3 stavfel i första meningen på första svaret. Började tänka "Det här kommer aldrig att gå, det är någon som inte vill att jag ska klara tentan idag...".
MEN: Tentan gick jättebra tror jag! Bommade en 5-poängsfråga helt (kosmopolitiskt perspektiv på humanitära interventioner...någon får gärna förklara :P ), men resten gick riktigt bra. Tog 3 timmar att skriva, och kände mig riktigt, riktigt säker. På hemvägen gick jag lugnt och sakta. Andades lugnt bara för att. Och sen startade jag mp3:n på random igen.
Fick sen en jätteinpuls att sjunga med till Take 'em As They Come som blev nästa låt. "Cooome tomorrow that's, what I'd do for you pretty one, I swear I'll take 'em baby when they come. Taaake 'em...". Men fortfarande alldeles för mycket människor på cykelbanan.
Så nu tänker jag duscha, äta och sen kollapsa på valfri plats i lägenheten innan det är dags för kvällen. Och starta kaffe. Men ordet "kollapsa" är huvudsaken på något sätt.
(Och lyssna på 'Til Kingdom Come, Swallowed In The Sea, Take 'em As They Come, Lång Dag och Landslide. De har fungerat bäst idag såhär långt =) )
Well there's just a little lullaby...
Så fint att stiga upp jättetidigt för att träna, och plötsligt få jättelust att lyssna på en låt man inte har hört på jättelänge, och komma på att den visst var lika fin som man minns att den var sist. Så lyssna =)
Senaste 24 timmarna:
Såhär ser man ut när man börjar tentaplugga. Första timmen är det till och med intressant.
Efter ca 3-4 timmar börjar man få svårt att fokusera på texten, och får läsa varje stycke minst 2 gånger.
Efter alldeles för många timmar på ett dygn med politik-böcker vilar man på dem, och får översätta varje engelsk mening 5-10 gånger
Men jag har i varje fall bestämt mig för att oavsett hur pass sent/tidigt jag är klar för idag så ska jag titta på Lejonkungen innan dagen är över! Kalla mig barnslig, men blev helt plötsligt jättesugen på att se den, så nu är den nedladdad och ska få avsluta min dag så småningom, när jag har pluggat färdigt! :D
CypernCypernCypernCypernCypernCypernCypernCypern...
Är så trött på denna usla, dumma, totalt intelligensbefriade konflikt om en bit sand i Medelhavet nu att jag nog aldrig kommer att vilja höra talas om Cypern igen. Vill inte ens åka dit och bada, någonsin.
Men nu har vi bara redovisningen kvar av den konflikten i varje fall, tur att jag jobbar med så många bra klasskamrater, hade nog gett upp om inte detta var ett grupparbete.
Det som återstår nu är 15-20 kapitel som jag ska hinna läsa till fredag inför tentan. Underbart. Fantastiskt. Lysande. Episkt. Suveränt. Har precis startat en hel panna kaffe och staplat upp böckerna här i köket, för nu är det bara att läsa konstant fram tills fredag... mitt mål är satt till klockan 2 i natt, sen får jag gå och sova.
På återseende, om jag fortfarande lever efter fredag!
Mixat i pluggtider
Detta inlägget kommer bli väldigt flummigt och väldigt mycket av väldigt lite igen känner jag. Anledningen till att ingenting är riktigt strukturerat just nu är följande:
*Grupparbetet om WWI som vi färdade och redovisade idag
*Tenta nr1 som jag har imorgon, suck
*PMet/Redovisningen vi ska skriva om Cyperkonflikten till onsdag, på något vis
*Tenta nr 2 som är nästa fredag. Herregud...
Så nu öser jag på med allt som hänt och inte hänt när jag pluggar hela tiden då, plus lite bilder och musik!
Först och främst har det varit helt sjukt kallt häruppe igen. Tog en bild på termometern när jag skulle till skolan idag, och då var det såhär pass trevligt ute... -25,7, nytt rekord för min del!
Så då fick man spöka ut sig såhär igen, haha, man känner sig dum när man ser sig själv i spegeln då!
Och ska understryka att jag INTE brukar ta kort på mina ögon, haha, men fick göra ett första undantag idag:
För halsduken hjälpte inte ögonfransarna... när jag gick mot skolan så kände jag när jag blinkade att ögonfransarna fastnade, och när jag kom fram så hade jag stora ispärlor hängande i dem när tårarna från vinden frös! (Var först 8-10 stycken runt varje öga, såg helt stört ut hahaha!)
Sen är det väldigt mycket snö här, så fick passa på att fota lite lyktstolpar när jag var ute och sprang en dag
Ska som vanligt säga att bilderna är väldigt, väldigt photoshopade, så ingen på allvar tror att jag går ut och tar såna här bilder mer mina digitalkamera "med skicklighet" eller något sånt...
På denna bilden satt jag på huk i snön, och såg inte förrän jag var klar att det gick förbi en person och kollade konstigt på mig haha... Menmen, vad gör man inte för att få en kul bild på snö!
Och när jag sa att det var mycket snö ute, så menade jag att det var MYCKET snö ute! När jag tog den översta lyktstolpsbilden så stod jag till midjan(!!!) upp i snö:
Sen skickade Zeb en bild på River som också illustrerar bra hur mycket snö det är här i Norrland just nu, haha, och River är dessutom rätt så bra mycket sötare än mig att illustrera saker med ^^
På sista bilden tänkte jag visa hur jag och Joel pluggar inför tentor, liksom visa hur mysigt vi har det här i lägenheten på dagarna! :P
Min säng och mitt då ostädade rum; det stora lila-klädda i förgrunden är Joel som somnat över sina böcker; den svart-gråa, mot väggen intryckta stackaren som gömmer sig bakom kuddarna är jag... Som sagt, vi har det så mysigt här :P
Avslutningsvis måste jag bara länka en video av Swallowed In The Sea som Anna skickade, som jag har fått rysningar till cirka 20 gånger på 2 dagar nu... herregud... ska inte kopiera in hela sångtexten också i detta inlägget, men kolla upp den och lyssna sen... och lyssna sen en gång till!
"Oj, nu kommer folk här och tittar. Det är ju förskräckligt."
Mitt i mellan allt pluggande så fastnade jag för en intervju med Lasse, och blev på bra humör av att slippa alla analysböcker i tio minuter och kunna le lite istället! Så ta er en titt :D
https://web.retriever-info.com/services/pdf/pdf_id-057183200912121pRlK0375FAm28uvF52AYwsM100001011014_x-653fdc576b17ee936895d411a1d6fc76_y-d2b74d1f04ff72905d5e93f5b1ee459f.pdf
Moon
Nu ska vi se om man orkar hålla sig vaken igenom hela matchen också, och det blir väl lagom att gå och lägga sig klockan 05:30 sen ungefär, hehum.
Gravity
Baby it's been a long time coming
Such a long, long time
And I can't stop running
Such a long, long time
Can you hear my heart beating?
Can you hear that sound?
'Cause I can't help thinking
And I won't stop now
And then I looked up at the sun
And I could see
Oh the way that gravity pulls on you and me
And then I looked up at the sky
And saw the sun
And the way that gravity pushes on everyone
On everyone
Baby when your wheels stop turning
And you feel let down
And it seems like troubles
Have come all around
I can hear your heart beating
I can hear that sound
But I can't help thinking
And I won't look now
And then I looked up at the sun
And I could see
Oh the way that gravity pulls on you and me
And then I looked up at the sky
And saw the sun
And the way that gravity pushes on everyone
On everyone
On everyone...
