Monsunregn över en total berg-och-dalbana
Vilken ovanlig kväll gårdagen utvecklades till när det var dags för konsert med Winnerbäck igen, denna gången i Ronneby här nere i allt annat än soliga Blekinge. Extra ovanlig blev den för att hela konserten och kvällen var något av en känslomässig berg-och-dal-bana, med ett par EXTREMT höga toppar och sen ett par dalar som var desto mer ledsamma och ganska gråa.
Jag tror att jag på rak arm kan nämna minst 500 sprakande konsert-ögonblick från igår, där man hoppade/stod/dansade/rös med tårar i ögonen och tänkte "WOW, de är verkligen fantastiska i år...". Minst 500. Det regnade som en mindre orkan i Ronneby igår. Ösregnet blåste i stora moln in över bandet och Lasse på scen, så att de riktigt fick spjärna emot och blunda ibland när de spelade i ett slags försök att tvinga undan regnskurnarna som forsade som blöt dimma rakt i ansiktet på dem. Men regnet gjorde att deras fokus ökade med flera nivåer, det riktigt kändes i magen där vi stod i vår stora vattenpöl, då man märkte att hela bandet tog i för kung och fosterland och modersland och för allt vad de var värda för att spela sig varma. Resultatet blev en, vad ska man säga... riktigt sprudlande energifylld historia. Som min mamma faktiskt sammanfattade efteråt, så positiv att jag nästan blev förvånad:
Jag tror att jag på rak arm kan nämna minst 500 sprakande konsert-ögonblick från igår, där man hoppade/stod/dansade/rös med tårar i ögonen och tänkte "WOW, de är verkligen fantastiska i år...". Minst 500. Det regnade som en mindre orkan i Ronneby igår. Ösregnet blåste i stora moln in över bandet och Lasse på scen, så att de riktigt fick spjärna emot och blunda ibland när de spelade i ett slags försök att tvinga undan regnskurnarna som forsade som blöt dimma rakt i ansiktet på dem. Men regnet gjorde att deras fokus ökade med flera nivåer, det riktigt kändes i magen där vi stod i vår stora vattenpöl, då man märkte att hela bandet tog i för kung och fosterland och modersland och för allt vad de var värda för att spela sig varma. Resultatet blev en, vad ska man säga... riktigt sprudlande energifylld historia. Som min mamma faktiskt sammanfattade efteråt, så positiv att jag nästan blev förvånad:
"Herregud David... idag var han uppe och kliade Bruce på axeln, så bra var det! Herregud, detta trodde jag inte! Jag förstår varför du reser runt som du gör..."
Det säger en del om igår.
Men det säger inte allt om igår, det fanns en del till. Monsunregnet, som var ett varmt ösregn som tur var, tog ner stämningen ganska så mycket fram tills dess att konserten började. Ronneby Brunn var inte en fin gräsplan vid en vacker damm igår. Ronneby Brunn var en leråker, förklädd till sjö som nästan smälte ihop med vattnet som omgav den. Det gjorde inget under konserten, när fokus låg på scenen och man hoppade sig varm och glad, men timmarna innan var en ganska dryg väntan, mest för att mamma, pappa och morfar tvingades stå i det och småfrysa. Och Ane Brun hörde man inte så mycket av då vi sökte regnskydd i ett av tälten, även om jag tror att hon var bra. Tror...
Därefter var det roligt att se Lasse kliva upp på scen med uppsatt hår och sin keps på huvudet för att klara av regnet, han såg ganska så rolig men laddad ut. Och öppningen var verkligen sådär drömsk som man hoppas, där Hjärter Dams Sista Sång fick mig att skälva av värme flera gånger trots regnet. Den sången var ordboksfallet för "vemodigt vacker" igår, och jag var nog inte ensam om att tycka så.
Däremot höll jag på att sätta hjärtat i halsgropen när Lars efter Över Gränsen tog upp akustiska gitarren på nytt, började plinka på gitarren och mumlade fram tre ord som jag inte förstod först, innan jag insåg att vi i Ronneby fick vara med om att en låt spelades för första gången någonsin...
Därefter lyckades jag nog förstöra min tredje mobiltelefon på grund av konsert igår. Jag plockade upp den från regnponchon två-tre gånger, något jag aldrig skulle ha gjort, för när jag kom hem seeent på kvällen och skulle skriva märkte jag att knapparna inte fungerade alls som de skulle. Så nu ligger min mobil sönderplockad på tork i vårt pannrum, samtidigt som jag efter mycket letande igårkväll hittade Elinas gamla telefon som är min reserv just nu.
Men trots allt, nu får jag det att låta som att igår var en deppig tillställning, men kvällen igår var verkligen jättevacker på sina sätt och under massvis av tillfällen! För att nämna några så tror jag sällan att jag har hört Elegi så bra som igår, samma med Min Älskling Har Ett Hjärta Av Snö som var ett fyrverkeri av spelglädje. Alla tempolåtar var nästan lite skrämmande bra, otroligt effektfulla och jag villevilleville hoppa varje gång trots att man stod i en stor lerpöl ett par rader från scenen. Både mamma, pappa och morfar var jättenöjda trots stormregnet, och det var roligt att se morfar komma fram efter konserten, totalt genomblöt stackaren, med ett STORT leende på läpparna och säga:
Men det säger inte allt om igår, det fanns en del till. Monsunregnet, som var ett varmt ösregn som tur var, tog ner stämningen ganska så mycket fram tills dess att konserten började. Ronneby Brunn var inte en fin gräsplan vid en vacker damm igår. Ronneby Brunn var en leråker, förklädd till sjö som nästan smälte ihop med vattnet som omgav den. Det gjorde inget under konserten, när fokus låg på scenen och man hoppade sig varm och glad, men timmarna innan var en ganska dryg väntan, mest för att mamma, pappa och morfar tvingades stå i det och småfrysa. Och Ane Brun hörde man inte så mycket av då vi sökte regnskydd i ett av tälten, även om jag tror att hon var bra. Tror...
Därefter var det roligt att se Lasse kliva upp på scen med uppsatt hår och sin keps på huvudet för att klara av regnet, han såg ganska så rolig men laddad ut. Och öppningen var verkligen sådär drömsk som man hoppas, där Hjärter Dams Sista Sång fick mig att skälva av värme flera gånger trots regnet. Den sången var ordboksfallet för "vemodigt vacker" igår, och jag var nog inte ensam om att tycka så.
Däremot höll jag på att sätta hjärtat i halsgropen när Lars efter Över Gränsen tog upp akustiska gitarren på nytt, började plinka på gitarren och mumlade fram tre ord som jag inte förstod först, innan jag insåg att vi i Ronneby fick vara med om att en låt spelades för första gången någonsin...
"Berätta hur du gör... berätta hur du gör..."
Jag hann inte ens tänka "Jaaaaaaa..." eller något sånt, jag trixade fram mobilen från den genomblöta regnponchon för att försöka nå Anna i London istället, då han givetvis givetvis givetvis premiärade denna låt av alla låtar en av de få gånger vi inte köade och stod längst fram. Men signalerna gick inte fram. "Det finns dom som stannar tiden"... denna gången stannade den lite för mycket, av fel anledningar. Den var jättevacker, vilket bara gjorde den jobbigare just igår. En av få gånger ni kommer höra mig vara ledsen över få vara med och höra en låt som aldrig spelats förut, men det blev jag igår.
Därefter lyckades jag nog förstöra min tredje mobiltelefon på grund av konsert igår. Jag plockade upp den från regnponchon två-tre gånger, något jag aldrig skulle ha gjort, för när jag kom hem seeent på kvällen och skulle skriva märkte jag att knapparna inte fungerade alls som de skulle. Så nu ligger min mobil sönderplockad på tork i vårt pannrum, samtidigt som jag efter mycket letande igårkväll hittade Elinas gamla telefon som är min reserv just nu.
Men trots allt, nu får jag det att låta som att igår var en deppig tillställning, men kvällen igår var verkligen jättevacker på sina sätt och under massvis av tillfällen! För att nämna några så tror jag sällan att jag har hört Elegi så bra som igår, samma med Min Älskling Har Ett Hjärta Av Snö som var ett fyrverkeri av spelglädje. Alla tempolåtar var nästan lite skrämmande bra, otroligt effektfulla och jag villevilleville hoppa varje gång trots att man stod i en stor lerpöl ett par rader från scenen. Både mamma, pappa och morfar var jättenöjda trots stormregnet, och det var roligt att se morfar komma fram efter konserten, totalt genomblöt stackaren, med ett STORT leende på läpparna och säga:
"Visst är Ingen Soldat fantastisk David? Visst är den det? Jag tycker den är fantastisk verkligen!"
Så ögonblicken fanns där igår som de skulle, men ärligt talat... ... ...jag hade inte haft något emot liiiite mindre extrema toppar/dalar nästa gång, håhåhå, såna här positiva och negativa mindre hjärtinfarkter tar nästan knäcken på mig trots att jag har erfarenhet av dem nuförtiden.
Härnäst väntar bil till Norrland(!) igen, då färden går upp till Uppsala innan det blir konserter i Gävle och Järvsö. Semester tills tisdag alltså, men ärligt talat: efter igår vill jag se ALLA konserter som är kvar. Så bra var det. Denna sommaren kan väl sluta att ta slut så fort, tycker ni inte? Det får gärna komma någon och stanna tiden ett par gånger till innan hösten kommer, men för guds skull, jag hoppas att det blir i form av en positiv hjärtinfarkt om det händer, känns som att det skulle behövas
Härnäst väntar bil till Norrland(!) igen, då färden går upp till Uppsala innan det blir konserter i Gävle och Järvsö. Semester tills tisdag alltså, men ärligt talat: efter igår vill jag se ALLA konserter som är kvar. Så bra var det. Denna sommaren kan väl sluta att ta slut så fort, tycker ni inte? Det får gärna komma någon och stanna tiden ett par gånger till innan hösten kommer, men för guds skull, jag hoppas att det blir i form av en positiv hjärtinfarkt om det händer, känns som att det skulle behövas
Kommentarer
Postat av: Hästen som talar med människor
Mycket fin blogg. Tyvärr är den gammal nu. Vi vill ha en ny blogg. Tack.
Trackback
