Until the morning light, maybe

Sometimes

... even the right is wrong...

För en gångs tänkte ska jag försöka skriva ett lite mer "standard blogginlägg" om hur dagarna har varit:

TENTAN ÄR ÖVER!

Trodde inte att det skulle kännas så otroligt skönt att bara ha en dag ledig nu när man faktiskt inte behöver plugga, något som jag egentligen har behövt göra varje dag de senaste två veckorna. Men nu, efter lite mer än 3 timmars intensivt skrivande igår om krig, krig, krig, krig och krig, så kan jag äntligen andas ut i EN dag innan vi börjar om på nytt imorgon! Så sköööönt!

Andas ut gör jag genom att se Coldplays vackra Lovers In Japan-video 10 gånger i rad, diska, se ett avsnitt av House, äta en av de semlor Zeb påpassligt tinade igår, småläsa lite av mina nya böcker (INTE KURSLITTERATUR!!!), och sen ska jag bege mig av med cykeln hem till Tomas för att hämta min gitarr som blev kvar där igår efter en väldigt, väldigt trevlig tentafest. Och kanske träna lite ikväll beroende på hur nyttig jag känner mig.

Var som sagt en riktigt rolig tentafest igår, där vi inledde kvällen hemma hos Tomas, som här kramar om sitt kära Mumintroll. Först satt han, jag och Daniel och plinkade lite gitarr, försökte skriva en spex-låt om klassen till tonerna av Åt Samma Håll, innan det blev NHL'10. (Foto:Maria Engberg)

Första gången vi faktiskt fick ihop lite folk från klassen! Och Bore (mitten) dök upp och hejade på när jag och Jacob försökte spöa Tomas och Daniel i en stenhård kamp (som de tyvärr lyckades ta hem med 1-0). [Foto:Maria Engberg]

Därefter drog vi vidare och mötte upp HELA (äntligen!) klassen i en korridor på Historiegränd. Tänkte med denna bilden illustrera hur en superglad Tomas blev aningen mer packad aningen snabbare än mig haha "whistle" [Foto: Sandra Segall]

Hela FOKS A samlat i ett litet korridorsrum, 30 krigs/freds-vetare på 10 kvadrat med Winnerbäck(!!!) på stereon är perfekt som eftertenta-tid :D [Foto: Isabella Pillay]

De senaste tio dagarna i Umeå har varit totalt livsfarliga... åtminstone om man talar om att cykla fram och tillbaka till skolan. Anledningen till det är, tro det eller ej, att våren verkar vara på väg även här uppe på våra nordligare breddgrader. För när det är omkring 5 plusgrader på dagarna och strålande vackert solsken så smälter lite av det snötäcke som har täckt alla cykelbanor, för att sen när det blir minus 13 grader på nätterna frysa till igen.

Detta väder har förvandlat varenda snöflinga på cykelbanorna till is som ser ut som snö, med cykelspår i ren is där man cyklar, vilket är helt perfekt för oss stackars cyklister att köra ner i, tappa kontrollen och flyga iväg handlöst, hahaha... haha... he...[jag gör nu en arg min vid datorn].

Förra veckan lyckades jag med bedriften att flyga i backen tre gånger. Den första gången får jag ta på mig själv, en dum inbromsning på is med snööverdrag vid skolan gjorde att jag bankade i marken och fick ett antal småroliga blickar. Det kan jag bjuda på. Det är alltid kul att kunna göra människor glada...

Den andra gången skulle jag cykla och handla, zick-zackade mig fram i is-spår fram till en 90-graderskurva vid slutet av vår parkeringsplats. Jag tog kurvan i snigelfart, men under snön gömde sig ett tjockt lager blank-is. Då hjälpte det inte att pensionärer med rullatorer hade gått förbi mig, jag kunde inte göra så mycket när bakhjulet släppte och jag swoooooooshade iväg 2 meter på isen.

Den tredje gången var den kanske mest komiska, och faktiskt riktigt roliga! På väg mot skolan cyklade jag nerför en liten svacka i cykelbanan vid en vägbro, även nu i snigelfart för att jag skulle kunna styra cykeln i snödrivorna. Jag tror att Dennis och Martin hade kunnat springa förbi mig, och Sebastian hade säkert hunnit gå förbi mig snabbt, vilket ger lite perspektiv på det. I botten på svackan upptäckte jag plötsligt att vägen övergick i fullständig glasklar, blänkande is likt en slags naturlig gnistrande rutschkana. Jag suckade nog redan innan jag nådde isen, och väl framme vek sig cykeln i ultrarapid... Det roliga var att jag halvsittandes med cykeln över mig verkligen gled som i en rutschkana i 4-5 meter ner till botten på backen, vilket nästan kändes barnsligt roligt!

Och för de eventuella sadister som läser min blogg kommer det roliga här (”whistle”):

Då kommer vi alltså till denna veckan, där jag klarade mig fram tills i eftermiddag innan jag åkte på min mest brutala vurpa så långt... jag var på väg mot IKSU för att köra en timmes spinning, och cirka 500 meter från lägenheten cyklade jag över en liten vägbula mitt på cykelbanan. Det jag inte räknade med var att efter vägbulan var vägen åter igen blank-is, och nu hade jag dessutom lyckats få upp lite fart på cykeln. Resultatet blev att mitt framhjul styrde iväg åt höger mot den närmsta snödrivan utan att jag hade så mycket att säga till om... nåja, snödrivor är väl vanligtvis inte så hårda kan man ju tänka sig.

Om det nu inte råkar vara så att snödrivorna i Umeå smälter under dagarna, för att sen frysa till isblock under nätterna, vilket förvandlade min kära snödriva från ett mjukt, vitt fluffigt moln till en frusen isvägg i lagom knähöjd. Där jag vurpade förväntade jag mig att få höra ett: ploooooffs, eller ett pooooufffhs, som ju är normala ljud när man cyklar in i snödrivor. Istället blev det ett högt:

DUNK

Det där ljudet kom från cykeln som tog tvärstopp mot isväggen, samtidigt som mitt vänstra smalben fick sig en fin törn av min taggiga cykel-kloss-pedal, samtidigt som min cykelsadel gjorde allt den kunde för att försöka banka sönder insidan av mitt högra lår. Efteråt kunde jag konstatera att pedalen rev upp inte mindre än 13 små hål på smalbenet (såg ut som att jag bränt mig själv med cigaretter), vilket gjorde precis lika ont som man kan förvänta sig... När jag körde spinningpasset sen kändes det bokstavligt talat som att någon hälde salt i såren när man började svettas...

Jag var dessutom väldigt, väldigt nära att skämma ut mig ordentligt efter smällen, då jag var nära att använda ett ganska opassande ord för att skrika ut smärtan då pedalen snittade upp smalbenet. Jag ska inte nämna vilket ord, hm, bara säga som så att en del av min gamla hockeyspelar-vokabulär kopplade in för en sekund... Som tur var tittade jag upp precis innan jag skrek och såg att en bit bort på cykelbanan gick en äldre farbror på väg ifrån mig. Så jag bet mig i läppen och morrade fram ett ”rrrrrnjjjhhhhhhhnjrrr” ungefär istället för att skrika och svära, innan jag plockade upp cykeln, rättade till iPoden och trampade iväg igen.

Men på det stora hela hade jag kanske ändå lite tur. Hade jag inte vinklat bort kroppen lite när jag ramlade så hade min cykelsadel kunnat träffa ett, eh, aningen mer känsligt ställe. Då hade jag nästan kunnat hoppa av universitetet, lägga ner gitarrspelet och istället slå mig in på en framtida lysande karriär som kastratsångare, hehum (ärligt talat, den smällen var så pass kraftig att jag nog hade legat kvar i snödrivan fortfarande om min cykelsadel velat annorlunda...)

Så nu överväger jag nästan att gå när jag ska någonstans på dagarna/kvällarna. Jag är trots allt ännu inte redo att överge gitarrspelet för en karriär som kastratsångare ”whistle”

(I övrigt var det faktiskt en väldigt produktiv dag, med grupparbete, föreläsning, efter-tenta-planering, styrelsemöte för studentförbundet, städning, protokoll-skrivning, träning... plus att pappas födelsedagspresent i form av en biljett till Winnerbäcks konsert i Ronneby är inköpt! Inte en helt dålig dag trots allt :D )

Så nu får även pappa chansen att lyssna på Laleh & Lasse i sommar!

Jag och Zeb har suttit halva kvällen och diskuterat konsertminnen/köer/bra låtar mm, mm, mm... och helt oväntat är jag nu så konsertsugen att jag nästan studsar här i vardagsrummet! Klippet här, från Ullevi 2008... det är fortfarande den kanske bästa/mest högljudda ståplatspubliken jag upplevt, har knappt aldrig sett Bruce så glad på en scen! Utan tvekan mitt roligaste hopp/studs-minne från Bruce-konserter! :D

De senaste dagarna har, tro det eller ej, varit ganska så givande vad gäller pluggande för min del. Förutom en fredagskväll där vi hade en trevlig klassfest (där 6-7 personer från klassen kom, hmm...), och några pauser med träning och film, så har jag faktiskt fått väldigt mycket gjort denna veckan. Jag borde nu ha ganska så bra koll på hur man ska kunna motarbeta uppkomsten av väpnade konflikter, jag vet vad som är bra och dåligt med FN, jag har väldigtväldigtväldigt bra koll på vad som har hänt i Georgien/Sydossetien/Abchazien sedan 1991, och jag lyckades dessutom spika VG på förra tentan vilket var en mindre seger i sig! Och förutom träningen idag så pluggade jag faktiskt hela dagen fram till 16:30 ungefär, på universitet dessutom, bara det en söndag...

(Och som en liten sidopunkt såhär, damn vilka episka namn alla som bor i Georgien verkar ha! Mikheil Saakashvili, Zviad Gamsakhurdia, Eduard Shevardnadze, Zurab Zhvania, Vladimer Gurgenidze... jag menar, hur häftigt är det inte på en skala att kunna presentera sig som mr. Saakashvili?)

Man blir nästan lite nedslagen av att läsa så mycket om krig och lidande hela tiden, men hade ju varit trevligt att kunna hitta på något litet bra att göra åt det någon gång (även om jag inte tror att jag själv är smart nog för att kunna komma på riktigt bra fredslösningar, haha, men man kan ju hoppas!).

Och måste bara säga det: jag är så nöjd med hur jag lyckades gömma mig på denna bilden från i fredags att jag nästan är stolt över mig själv! :P När allt man ser av mig på bilder är ett halvt huvud, då är jag nöjd "whistle" Ska tillägga att klassen jag går i nu trots allt är jättetrevlig, synd bara att allt för många är så osociala...

Ska avsluta med ett lysande klipp från Frankfurt i somras (som jag tyvärr missade då jag satt på ett tåg mellan Munchen och Wien), som väcker konsertvibbar även hos den mest känslo-lösa människa (Dennis, känn dig träffad "whistle" )

JAG NÄSTAN KRÄVER ATT ALLA SOM INTE SETT DETTA KLIPPET TITTAR PÅ DET! ;D :

Och precis nu innan jag postade detta fniss-skrattade både jag och Zeb rakt ut åt båda fick konsertvibbar utav h-e åt Bruce sista skrik innan första versen, haha! Åhhhh, jag vill ha konsert igen! NU!!!

Ch3, page 72, Contemporary Conflict Resolution by O.Ramsbotham

Before concluding this chapter we must briefly note human and material cost of contemporary violent conflicts. At least 28 million people have been killed in more than 150 major armed conflicts fought mainly in the Third World since 1945; another estimate puts the total at 40 million civilian and military deaths.

The propotion of civilian casualties has risen from only 5 per cent of total casualties in the First World War, to 50 per cent by the Second World War, to 80-90 per cent by the end of the century, of whom the majority are women and children[...].

Beyond the toll of direct combat-related deaths, civil wars increase infant and adult mortality, as a result of disease, famine, displacement and the collapse of health and other services. The indirect deaths usually outweights the direct effects of war.

At their peak in 2000, internal conflicts generated 21 million refugees and 25 million internally displaced people. Since then, ”fortunally”, the number of refugees has fallen with the number of internal conflicts, to 17 million at the end of 2003.

In African countries, like Angola, Eritrea, Liberia, Mozambique, Rwanda, Somalia and Sudan, up to half or more of the total population have been forced to flee at some point. In southern Sudan, where one in five people are estimated to have died as a result of the war, 80 per cent of the population was displaced at one time or another.

All of this is compunded by the length of time that certain classes of conflict last – in some cases an average of 25 years. Whole generations have no other experience than war.

Det är när jag läser sånt här i min väldigt, väldigt deprimerande studentlitteratur som jag funderar på att slopa journalistiken och fortsätta att läsa om fredliga lösningar istället, någonstans i världen... jag menar, man borde väl kunna göra lite nytta någonstans, eller hur? Fler borde kunna göra det...

Hm, det har faktiskt hänt väldigt mycket senaste veckorna utan att jag har bloggat alls egentligen, och här kommer först mina väl utarbetade bortförklaringar i punktform:

* Till en början (när jag fortfarande var i Umeå) så tog jag inga bilder på några dagar, då kändes det lite trist att skriva. 
* Sen var jag för trött efter 120 mil i bil genom hela Sverige en låååångdragen, snöig, halvt livsfarlig natt i Dennis stackars Volvo.
* Därefter för att mamma tog över datorn varje kväll (tråkigt nog har hon blivit helt uppslukad av Farmville, suck).
* Och därefter för att min pappas dator är mer lik en skördetröska än något annat och därför tar det cirka 30 minuter att lägga in bilder från min kamera...


Det är bortförklaringarna! Och så lite snabbt det som har hänt, även det i punktform, det är ett utmärkt sätt att sammanfatta livet utan att bli för långdragen (hoppas jag, eller inte mer än vanligt!) och samtidigt få med mycket:

* Hade först Elina och hennes nya pojkvän Simon på besök i Umeå =)

* Hade sedan lagfest/internmatch med Manatee United, och har kanskekanskekanske lyckats få en plats i en replokal på onsdagar med några innebandyspelare!

* Körde som sagt Dennis bil genom hela Sverige. Först med Elina och Simon till Gallsäter, därefter hela vägen ner till Blekinge, från klockan 13 till klockan 06:30... (vädret var hemskt, ska tilläggas)

* Har "semestrat" i Blekinge, träffat mamma och pappa och morfar igen! Och katterna!

* Sett på ishockey, desto tristare men ändå...

* Klippt mig för första gången sedan november tror jag att det var.

* Fått öppna lite paket, har ett nytt gitarr-fodral nu att släpa runt min Takamine i. Och pengar till att köpa Winnerbäck-pass, som ska bokas imorgon/idag!

* Har i övrigt också fått alldeles för mycket pengar... det är bra med en stor släkt, men jag känner mig bortskämd...

* Träffat Dennis och tvättat hans mammas bil (fantastiskt roligt, hehrm) ;D

* Träffat stora delar av släkten; farmor, fastrar och farbröder!


Det är nog det mesta, sen imorgon sent på kvällen bär det av mot Umeå igen. Har väldig(!!!) tränings-abstinens efter en sysslolös vecka, och måste plugga järnet när jag återkommer till Norrland. Får be Zeb att klippa strängarna på min gitarr när jag sover så att jag inte frestas till för mycket spelande de kommande veckorna (och NEJ Zeb, jag menar INTE bokstavligt... klipp INTE sönder mina gitarrsträngar "whistle"). Ska dessutom mellanlanda i Uppsala på tillbakavägen och träffa Anna igen vilket ska bli kul! För att åter bli allvarlig så är det alldeles för många personer jag träffar alldeles för sällan känner jag, hela detta inlägget handlar lite om det egentligen. Men "en gör så gott en kan" som man säger här i Blekinge...

Avslutar med någon liten bild i varje fall, det är lite snö på "hemmaplan" också faktiskt, trots att det redan är mars:

Besökte en av alla "mina" sjöar igen, känns lustigt att man inte ser dem så ofta nuförtiden...


Det låg is på Orlunden denna gången, så stupet såg mindre "inbjudande" ut än annars (vilket man inte ska misstolka, haha!). Eller mindre "mysigt" är kanske ett bättre ord? Men det var fint i vilket fall. Tyst...


En kväll bestämde sig Gizmo för att sova på min kudde...


Och så tänkte jag avslutningsvis fjanta mig med en sista bild på långhårig David innan saxen åkte fram. Gjorde mitt bästa för att blöta ner hela badrummet med vatten: