Inte cykelbana; Isbana/dödsfälla...
De senaste tio dagarna i Umeå har varit totalt livsfarliga... åtminstone om man talar om att cykla fram och tillbaka till skolan. Anledningen till det är, tro det eller ej, att våren verkar vara på väg även här uppe på våra nordligare breddgrader. För när det är omkring 5 plusgrader på dagarna och strålande vackert solsken så smälter lite av det snötäcke som har täckt alla cykelbanor, för att sen när det blir minus 13 grader på nätterna frysa till igen.
Detta väder har förvandlat varenda snöflinga på cykelbanorna till is som ser ut som snö, med cykelspår i ren is där man cyklar, vilket är helt perfekt för oss stackars cyklister att köra ner i, tappa kontrollen och flyga iväg handlöst, hahaha... haha... he...[jag gör nu en arg min vid datorn].
Förra veckan lyckades jag med bedriften att flyga i backen tre gånger. Den första gången får jag ta på mig själv, en dum inbromsning på is med snööverdrag vid skolan gjorde att jag bankade i marken och fick ett antal småroliga blickar. Det kan jag bjuda på. Det är alltid kul att kunna göra människor glada...
Den andra gången skulle jag cykla och handla, zick-zackade mig fram i is-spår fram till en 90-graderskurva vid slutet av vår parkeringsplats. Jag tog kurvan i snigelfart, men under snön gömde sig ett tjockt lager blank-is. Då hjälpte det inte att pensionärer med rullatorer hade gått förbi mig, jag kunde inte göra så mycket när bakhjulet släppte och jag swoooooooshade iväg 2 meter på isen.
Den tredje gången var den kanske mest komiska, och faktiskt riktigt roliga! På väg mot skolan cyklade jag nerför en liten svacka i cykelbanan vid en vägbro, även nu i snigelfart för att jag skulle kunna styra cykeln i snödrivorna. Jag tror att Dennis och Martin hade kunnat springa förbi mig, och Sebastian hade säkert hunnit gå förbi mig snabbt, vilket ger lite perspektiv på det. I botten på svackan upptäckte jag plötsligt att vägen övergick i fullständig glasklar, blänkande is likt en slags naturlig gnistrande rutschkana. Jag suckade nog redan innan jag nådde isen, och väl framme vek sig cykeln i ultrarapid... Det roliga var att jag halvsittandes med cykeln över mig verkligen gled som i en rutschkana i 4-5 meter ner till botten på backen, vilket nästan kändes barnsligt roligt!
Och för de eventuella sadister som läser min blogg kommer det roliga här (”whistle”):
Då kommer vi alltså till denna veckan, där jag klarade mig fram tills i eftermiddag innan jag åkte på min mest brutala vurpa så långt... jag var på väg mot IKSU för att köra en timmes spinning, och cirka 500 meter från lägenheten cyklade jag över en liten vägbula mitt på cykelbanan. Det jag inte räknade med var att efter vägbulan var vägen åter igen blank-is, och nu hade jag dessutom lyckats få upp lite fart på cykeln. Resultatet blev att mitt framhjul styrde iväg åt höger mot den närmsta snödrivan utan att jag hade så mycket att säga till om... nåja, snödrivor är väl vanligtvis inte så hårda kan man ju tänka sig.
Om det nu inte råkar vara så att snödrivorna i Umeå smälter under dagarna, för att sen frysa till isblock under nätterna, vilket förvandlade min kära snödriva från ett mjukt, vitt fluffigt moln till en frusen isvägg i lagom knähöjd. Där jag vurpade förväntade jag mig att få höra ett: ploooooffs, eller ett pooooufffhs, som ju är normala ljud när man cyklar in i snödrivor. Istället blev det ett högt:
DUNK
Det där ljudet kom från cykeln som tog tvärstopp mot isväggen, samtidigt som mitt vänstra smalben fick sig en fin törn av min taggiga cykel-kloss-pedal, samtidigt som min cykelsadel gjorde allt den kunde för att försöka banka sönder insidan av mitt högra lår. Efteråt kunde jag konstatera att pedalen rev upp inte mindre än 13 små hål på smalbenet (såg ut som att jag bränt mig själv med cigaretter), vilket gjorde precis lika ont som man kan förvänta sig... När jag körde spinningpasset sen kändes det bokstavligt talat som att någon hälde salt i såren när man började svettas...
Jag var dessutom väldigt, väldigt nära att skämma ut mig ordentligt efter smällen, då jag var nära att använda ett ganska opassande ord för att skrika ut smärtan då pedalen snittade upp smalbenet. Jag ska inte nämna vilket ord, hm, bara säga som så att en del av min gamla hockeyspelar-vokabulär kopplade in för en sekund... Som tur var tittade jag upp precis innan jag skrek och såg att en bit bort på cykelbanan gick en äldre farbror på väg ifrån mig. Så jag bet mig i läppen och morrade fram ett ”rrrrrnjjjhhhhhhhnjrrr” ungefär istället för att skrika och svära, innan jag plockade upp cykeln, rättade till iPoden och trampade iväg igen.
Men på det stora hela hade jag kanske ändå lite tur. Hade jag inte vinklat bort kroppen lite när jag ramlade så hade min cykelsadel kunnat träffa ett, eh, aningen mer känsligt ställe. Då hade jag nästan kunnat hoppa av universitetet, lägga ner gitarrspelet och istället slå mig in på en framtida lysande karriär som kastratsångare, hehum (ärligt talat, den smällen var så pass kraftig att jag nog hade legat kvar i snödrivan fortfarande om min cykelsadel velat annorlunda...)
Så nu överväger jag nästan att gå när jag ska någonstans på dagarna/kvällarna. Jag är trots allt ännu inte redo att överge gitarrspelet för en karriär som kastratsångare ”whistle”
(I övrigt var det faktiskt en väldigt produktiv dag, med grupparbete, föreläsning, efter-tenta-planering, styrelsemöte för studentförbundet, städning, protokoll-skrivning, träning... plus att pappas födelsedagspresent i form av en biljett till Winnerbäcks konsert i Ronneby är inköpt! Inte en helt dålig dag trots allt :D )
Så nu får även pappa chansen att lyssna på Laleh & Lasse i sommar!
