Nydalasjön runt. Kl 05.30...
Igår när Dennis ringde och pratade lite krävde han mer bilder och filmer på mig och mitt norrländska leverne. Helst bilder och filmer på mig varje dag var kravet, då min och Tomas vackra sång tydligen gick hem haha!
Well, that ain't gonna happen... men kan försöka ta någon bild ibland kanske lite oftare i varje fall... som idag när jag var duktig och beslöt mig för att stiga upp klockan 5:00 (eller 5:02 innan jag hade rullat ner från sängen) och springa en knapp mil runt Nydalasjön för att ladda inför helgens terrängvandring med klassen. Vi hade möte och genomgång allihop igår, med kaffe och bullar, och blev så pepp att jag tänkte att det är lika bra att upp och springa sig i form inför det då...
Well, that ain't gonna happen... men kan försöka ta någon bild ibland kanske lite oftare i varje fall... som idag när jag var duktig och beslöt mig för att stiga upp klockan 5:00 (eller 5:02 innan jag hade rullat ner från sängen) och springa en knapp mil runt Nydalasjön för att ladda inför helgens terrängvandring med klassen. Vi hade möte och genomgång allihop igår, med kaffe och bullar, och blev så pepp att jag tänkte att det är lika bra att upp och springa sig i form inför det då...
Så trött, oklippt och skäggig drog jag på mig löparskorna, hoppade på cykeln och tog mig bort till sjön. Med iPoden på hög volym sprang jag sen iväg mot soluppgången som glittrade i den spegelblanka sjön, och alla kvittrande fåglar gjorde livet värt att leva osv osv osv... med andra ord, det var riktigt vacker vid sjön med lite soluppgång
Vad gäller själva löparrundan... hm, ja, trots bra fysik och flitiga IKSU-besök är konditionen inte helt i topp, så man kan beskriva rundan ungefär såhär (citerar ur minnet nu:)
1-2 kilometer:
Kändes bra i benen. Uppskattade både sjön och soluppgången. Life in Technicolor med Coldplay på full volym i högtalarna. Benen gick som trumpinnar. Kände mig som en VM-löpare, no doubt. Terrängvandringen i helgen blir a piece of cake!
3-4 kilometer:
Kändes SJUKT bra fortfarande. Sprang förbi en vacker grillplats vid sjön och susade förbi en kille på morgonpromenad med sin hund. Livet lekte, likaså benen, hallelujah! Om det vore insläpp till en konsert på Camp Nou nu hade jag varit först fram till räcket, jävlarimig!
4,5 kilometer:
Började plötsligt gå helt underb... ... inte precis lika lysande i benen nej. Precis. Men det var säkert bara tillfälligt tänkte jag, en svacka har alla, och nu var jag ju dessutom snart halvvägs. Jag menar, come on, lite trötthet går över! I Will Follow med U2 i iPoden ökade beslutsamheten, nu skulle det bitas ihop för kung och fosterland!
5-6 kilometer:
"Vadå bara halvvägs? Var blev min cykel av? Varför börjar det göra ont i benen helt plötsligt? Är det någon som springer bakom mig och flåsar eller vad i h... jaha, oj, det är visst jag." Psyket började här att svika mig, och dessutom kände jag att frukost innan jag började springa kanske hade varit en ganska så god idé trots allt. Och sjön som såg så fin ut innan började plötsligt bli väldigt stor. Och dum. Och allmänt korkad, vem placerar en hel j-a sjö mellan mig och min cykel?
7-7,5 kilometer:
Sprang (halvjoggade) över en bro. Slapp asfalten i varje fall. Det brann i benen. Ryggen började bli allt mer böjd, så mycket för den styrketräningen. Skoskav började plåga mitt redan utsatta psyke. Sjön skrattade mig i ansiktet.
8-9 kilometer:
En förvånad tant med rullator gick förbi mig, där jag trampade på samma ställe och vevade med armarna i takt till iPoden, flåsandes och skrikandes: Jag ska klara det! Jag ska ta mig i mål! Det är inte lång kvar, snälla någon, det är inte långt kvar!" Tanten med rullatorn ökade sen takten och drog ifrån då hon antagligen trodde jag var galen...
9,5-9,7 kilometer:
Kröp sakta längs med grusbanan, snyftandes och hulkandes: "aldrig mer, aldrig mer... jag vill hem snyft... var är min cykel... cykel... snyft... varförstegjaguppsnyft...". Förstörde knäna på byxorna på detta viset, vilket var irriterande, och hade inte längre den minsta aning om vad som spelades på iPoden. Trodde jag såg Max Weinberg gå förbi med en rosa häst i koppel innan jag insåg att jag hallucinerade av vätskebrist.
Nådde cykeln och stoppade klockan på runt 45 minuter. Tog mig sen ytterligare 45 att orka lyfta benen över sadeln och cykla hem till lägenheten.
Vad gäller själva löparrundan... hm, ja, trots bra fysik och flitiga IKSU-besök är konditionen inte helt i topp, så man kan beskriva rundan ungefär såhär (citerar ur minnet nu:)
1-2 kilometer:
Kändes bra i benen. Uppskattade både sjön och soluppgången. Life in Technicolor med Coldplay på full volym i högtalarna. Benen gick som trumpinnar. Kände mig som en VM-löpare, no doubt. Terrängvandringen i helgen blir a piece of cake!
3-4 kilometer:
Kändes SJUKT bra fortfarande. Sprang förbi en vacker grillplats vid sjön och susade förbi en kille på morgonpromenad med sin hund. Livet lekte, likaså benen, hallelujah! Om det vore insläpp till en konsert på Camp Nou nu hade jag varit först fram till räcket, jävlarimig!
4,5 kilometer:
Började plötsligt gå helt underb... ... inte precis lika lysande i benen nej. Precis. Men det var säkert bara tillfälligt tänkte jag, en svacka har alla, och nu var jag ju dessutom snart halvvägs. Jag menar, come on, lite trötthet går över! I Will Follow med U2 i iPoden ökade beslutsamheten, nu skulle det bitas ihop för kung och fosterland!
5-6 kilometer:
"Vadå bara halvvägs? Var blev min cykel av? Varför börjar det göra ont i benen helt plötsligt? Är det någon som springer bakom mig och flåsar eller vad i h... jaha, oj, det är visst jag." Psyket började här att svika mig, och dessutom kände jag att frukost innan jag började springa kanske hade varit en ganska så god idé trots allt. Och sjön som såg så fin ut innan började plötsligt bli väldigt stor. Och dum. Och allmänt korkad, vem placerar en hel j-a sjö mellan mig och min cykel?
7-7,5 kilometer:
Sprang (halvjoggade) över en bro. Slapp asfalten i varje fall. Det brann i benen. Ryggen började bli allt mer böjd, så mycket för den styrketräningen. Skoskav började plåga mitt redan utsatta psyke. Sjön skrattade mig i ansiktet.
8-9 kilometer:
En förvånad tant med rullator gick förbi mig, där jag trampade på samma ställe och vevade med armarna i takt till iPoden, flåsandes och skrikandes: Jag ska klara det! Jag ska ta mig i mål! Det är inte lång kvar, snälla någon, det är inte långt kvar!" Tanten med rullatorn ökade sen takten och drog ifrån då hon antagligen trodde jag var galen...
9,5-9,7 kilometer:
Kröp sakta längs med grusbanan, snyftandes och hulkandes: "aldrig mer, aldrig mer... jag vill hem snyft... var är min cykel... cykel... snyft... varförstegjaguppsnyft...". Förstörde knäna på byxorna på detta viset, vilket var irriterande, och hade inte längre den minsta aning om vad som spelades på iPoden. Trodde jag såg Max Weinberg gå förbi med en rosa häst i koppel innan jag insåg att jag hallucinerade av vätskebrist.
Nådde cykeln och stoppade klockan på runt 45 minuter. Tog mig sen ytterligare 45 att orka lyfta benen över sadeln och cykla hem till lägenheten.
Väl hemma strax efter 06:35 så klarade jag mig nästan in i hallen, men tyvärr inte längre. Vaknade såhär för fem minuter sen, brevbäraren trodde jag var död. Men nu ska jag i varje fall ta en dusch innan skolan, om jag orkar resa på mig. Ser fram emot vandrarhelgen i terräng, heheheee...heeee... eh...
Kommentarer
Trackback
