Until the morning light, maybe

bara en liten update, så här det går när datorn kraschar och inget jobb blir gjort:

"143 År"

Stod framför en gravsten ett tag
Det stod att hon var född 1842
Och död 1865
Jag kände solen i min nacke så tydligt
Sen skyndade jag på stegen hem
Snart 143 år
Och jag fick komma hem igen

Ibland måste du jobba så hårt för lycka
Ibland hittar lyckan dig
Det är väl så livet lever
Så lev det efter den regeln
Så länge du bara kan
Om 143 år har du inte mycket
Inte mycket för att ångra dig

Minns du när vi såg en fågel?
Den hängde stilla i luften
Du skrattade och sa "Haha"
"Titta... den fastnade"
Och jag avslöjade aldrig med en blick för dig
Men där jag gick med dig
Kände jag mig alltid
Som den fågeln

För att gå tillsammans med dig
Var som att kunna flyga
Men samtidigt hänga kvar på samma plats
Den som aldrig kom någonstans
Men som verkade göra dig glad
Den fågeln var alltid jag

Och jag kommer antagligen
Hänga stilla i luften igen
Med desperata vingslag igen
Cementerad i himmelen
Om jag får flyga där bredvid dig
Och försöka göra dig glad
Så bortse från den tragiska undertonen
I mina ord
Det är inte den som är jag

Jag är bara en
Cementerad i himmelen
Som medvetet fastnar i luften igen
När jag försöker göra dig glad

Jag intalade mig själv
Att solen höll mig i handen
När jag gick grusgångar hem
Då var det så det kändes
Nej jag avslöjade aldrig med ett ord för dig
De saker du hade fått veta
När du frågade mig
Så många oställda frågor
Som ingen vill ha svar på

Du hade så
Många oställda frågor
Som du inte ville ha svaren på
143 år
143 år
Ingen skillnad nu mot då
Jag ser ingen skillnad nu mot då




Och visst ja, jag bakade scones häromdagen! Såhär weird var jag då (får ju göra Dennis nöjd också, för få fjantbilder nowadays):