Until the morning light, maybe

Eller, jo, kanske jag är en periodare ändå trots allt. Jag börjar faktiskt misstänka det. Fast inte vad gäller allting! Utan bara bloggande, träning, att studera, att lyssna på musik, att städa, resa, läsa, skriva låtar, se på film, orka ta sig in till stan för att träffa folk, laga mat... jo, förresten, jag är nog en periodare vad gäller det mesta faktiskt. Börjar så smått inse det nu.

Det trista för "alla" mina bloggläsare är att när jag är en periodare här så skriver jag när det INTE händer så mycket. Som nu. När jag är ute och tränar, och sen pluggar, men inte så mycket annat... då tar jag mig tid att skriva ett blogginlägg där jag säger "Eh, jag gör inte så mycket nu, men detta har jag typ ätit sen senast... eh..."

Istället för att beskriva hela min Blekingeresa (som var stundtals väldigt, väldigt awesome, bilden här ovan är en av ett hundratal indikatorer på det) och därefter mala på om en helg med SFS-Fum i Örebro så kommer ni nu alltså istället få höra om hur jag misslyckades totalt på dagens träningspass. Oväntat?

Och så maler jag på lite längst ner om att jag skriver låttexter. Suprised? Didn't think so.

Och så skickar jag med ett låttips i slutet! Explosionsartat!

Och ja, nu börjar Blekinge-semestern bli för långt borta för att skriva ner (och utan att jag tog mer än TRE bilder. Med mobilkameran. Vad håller jag på med?! Ska tigga massa bilder av Anna sen från 1½ av dagarna någon gång i framtiden mohaha, men förutom det så MÅSTE jag ta mig tusan slänga fram min kamera oftare). Det enda "extraordinära" som hänt sen jag kom tillbaka till Uppland var gårdagens Spela-kväll på Kalmar Nation. Det var förvissor riktigt, riktigt trevligt! Så sjukt bra plan, och Pierre som jag fick äran att supporta skötte sig med bravur bra. Så när som på att han skulle sjungt ut lite sina första låtar för att få fram texterna mer på något vis, men his last song for the night vart riktigt bra! Ni som läser här får hoppas att han blir upptäckt så att ni får höra det jag får höra haha, för det är värt att kunna plockas fram på allas iPod/Spotify-listor i framtiden I think.

Sen kommer vi då till min epic-fail-träningsdag (jag har en sån då och då)

Skulle ut och nöta 8 mil på min käraste Bianchi-racer idag tänkte jag, då jag på allvar började känna av paniken att Vättern-rundan och 30 mil faktiskt är under en månad bort nu. Herregud.

Men jaja, nog om den paniken. Eftersom klockan blev mycket tänkte jag att jag lika gärna kunde skjuta upp mina planer på att köpa en reservslang, pump och cykelolja till cykeln tills imorgon. Jag menar, vad var oddsen för att jag skulle få punktering just idag av alla dagar om jag bara skulle köra ETT träningspass till och sen köpa sakerna imorgon? Jag menar... har jag klarat mig utan punktering på dessa däcken sedan 2008 så håller de väl EN dag till innan jag köper reserver, right? Så sagt och gjort, jag började cykla och sköt upp mina köp tills morgondagen.

GÖR. ALDRIG. SÅ.

Det är naivt. Idiotiskt. Jag är en j******a dumskalle.

2 mil hemifrån lite drygt kom jag rullande i hög fart nedför en nedförsbacke på en liten väg ute i ingenstans. Sen kom jag in i ett skuggigt parti och såg inte en liten grop som var i vägen.

 PTWBOOOOOOOOMwoooooossccchhchhhchhh....

Framhjulspunka. Mitt ute i ingenstans.

Helv*te

Jag började fundera på vad snabbaste vägen var att ta sig. Insåg att närmsta busshållsplats var runt 15 kilometer längre framåt längs vägen, mot Rasbokil. Det ska sägas att jag inte tänkte några direkt poetiskt vackra ord i just det ögonblicket. Och ingen ryggsäck med vanliga skor hade jag med mig heller för den delen. Eftersom jag är en dum j*vla... ja, jag behöver inte fortsätta. Ni har ju träffat mig. Sätt in valfritt substantiv ni tycker beskriver mig bra efter det där så träffar ni säkert rätt.

Jag provade att sätta mig och rulla lite på cykeln med framhjulet punkterat, men det var ungefär som att cykla på is. Så det var bara att slänga av sig cykelskorna, knäppa av hjälmen och börja gå i strumporna på asfalten hemåt.

Ungefär 3 timmar senare, med ett par halvt söndettrasade fötter (5 blåsor på högerfoten, 4 på vänsterfoten) hade jag tagit mig fram till närmsta busshållsplats. Det ska sägas att det passerade många, många bilar med flak och släp under tiden, och alla bara tittade på mig där jag gick och såg lite ledsna ut men utan att stanna, Trots att jag kastade vädjande blickar på dem för att någon åtminstone skulle fråga "Hm, du... är det meningen att du ska gå och leda din cykel istället för att cykla på den? Eller behöver du skjuts?". Men nejdå. Men ledsna blickar fick jag flera. Tack för sympatin, alla ****** ***** som körde förbi mig idag. Hoppas hälften av dem (de med pickups eller släp) körde i diket efter att de kört förbi mig...

Väl hemma så tycker jag att denna bild illustrerar ganska bra hur pass glad jag var över mig själv:

Så mina fötter är nuförtiden förstörda och så är det med det.


Sen ska jag då i vanlig ordning avsluta med att tjata om mitt låtskrivande. Skrev FEM texter igår, vilket förvånar mig fortfarande. Såfort jag hade en ledig stund så skrev jag, både på morgonen, under dagen och senare även litegrann på kvällen. Sen fortsatte jag i sängen, och skrev till omkring 02.30. Det jag kallar för en produktiv dag hehum. Det intressanta denna gången var väl att jag inte hade så mycket att skriva om egentligen men jag fick inspiration av saker jag såg omkring mig eyyyy, och bara skrev freestyle ändå! Ganska så roligt faktiskt. Åtminstone en text blev jag ganska så nöjd med (för att vara skriven mellan mitt rum och min busshållsplats efter att ha sett en fågel som "fastnade" i luften när vinden tog tag i den. Skrev denna lilla låttexten under loppet av 500 meter. Ibland känner jag mig lite strange...)

Cementerad i Himmelen

Minns du när vi såg en fågel stilla i luften?
Du skrattade och sa "Haha, titta... den fastnade"
Och jag avslöjade aldrig med en blick för dig
Men när jag gick med dig
Kände jag mig alltid som den fågeln

För att gå tillsammans med dig var som att kunna flyga
Men samtidigt hänga kvar fast på samma plats
Den som aldrig kom någonstans
Men som verkade göra dig glad
Den fågeln var jag

Och jag kommer antagligen
Hänga stilla i luften igen
Med desperata vingslag igen
Cementerad i himmelen
Om jag får gå där bredvid dig och göra dig glad
Så bortse från den tragiska undertonen i mina ord
Det är inte den som är jag

Jag är bara en,
Cementerad i himmelen
Som vill göra dig glad

Nej jag avslöjade aldrig med ett ord för dig
Det hade du fått veta när du frågade mig



Ja, det är fritt fram att slita fram sågen och såga people. Men för att vara "500-meter-fyra-minuter-freestyle" efter att ha sett en sädesärla så tycker jag ändå att det där kändes okej haha!

Och så avslutar vi med ett låttips också! Oh yes, det ska med. Har snöat in ganska så ordentligt på The Airborne Toxic Event de senaste dagarna, så nu tycker jag att ni kanske borde göra samma sak lite och åtminstone höra en låt eller femton. Om ni bara vill börja med en så har ni ett förslag här: