Den om hatkärlek till snö. Och Dennis Olssons hus.
Nu blir det dags för ett inlägg fyllt med lite bilder. Spenderar väl ungefär 75% av min tid hos morfar nuförtiden, eller i bilen. Men förutom det händer typ tre saker till: böcker, löpning samt följa Martins pokerframgångar/Dennis pokermisslyckanden. En av dessa tre saker valde jag att fotografera häromdagen, nämligen löpningen. (anledningen till valet av just detta är att det är tråkigt med bilder på böcker, ännu tråkigare med bilder på Dennis, och för att fotomodellen Martin skulle ha klubbat mig som en stackars sälunge om jag tog en bild på honom och bloggade den).
Så, så här ser en standard löprunda på 10-15 kilometer ut en vacker vinterdag i miserabla Bleki... underbara Blekinge!
Vi börjar med att lämna undersköna Jämshög. Och, eh, två träd. Just det. Två träd. Det är vi unika med i Blekinge!
Till en början är det alltid lite jobbigt att springa denna runda, för du lämnar detta fältet snett bakom, och vet att du om en bra stund kommer att passera höjderna längst bort i bild. Då börjar tröttheten vanligtvis.
Efter ett par hundra meter till börjar så vägen mot uppväxtplatsen. Och iskalla blåsten över åkrarna.
Till en början var det väldigt, väldigt icke-inspirerande väder.
HÄST!
Bästast med att springa härnere är ändå att det kan vara så vackert då himlen liksom har "bra dagar". Då gör alla fält, skog och skuggor att molnen liksom framstår lite tydligare och mycket coolare än på andra platser.
Sjukt mycket bilar ute just denna dag. Och lastbilar. Vilket ogillades skarpt på så smala vägar, kändes som farligt hela tiden nästan.
Nu nästan framme i Gränum, näst sista fältet av alla de fält och åkrar som passeras. Gränum ligger liksom på kullarna längst bak i denna bild. Och jag älskade löparvädret i veckan!
I denna lilla by har alltså hundratals stencoola legender växt upp de senaste decennierna.
Och efter en halvmils löpning kommer en helig Graal. Svaret på en fråga som har brytt människor genom årtusenden. En gåta som har åsamkat miljoner nyfikna världen över sammanlagt miljarder och miljarder utav sömnlösa nätter: VAR bor egentligen DENNIS OLSSON?!
Svaret? Jo, HÄR:
Därefter passerades Gränums gamla bränneri, där mer än en potatis har blivit sprit genom åren. Ungefär här började jag dessutom bli pigg i benen, efter 5-6 sega kilometer.
Det blev en väldigt fin eftermiddag innan solen började gå ner och det blev iskallt. Såna här eftermiddagar är liksom hela kärnan i varför någon överhuvudtaget borde prova på att springa.
Detta höll inte vägen med om, som inte vill vara lika bra att springa på som vädret ville vara bra att springa i.
Sen började solen gå ner och plötsligt blev det kallt med dryga halvmilen kvar.
Kallt men ganska så alrighty vackert fortfarande
Och här började jag bli sliten, men vill visa hur oberörd jag är på bild at least. Samt den fröjdiga skäggväxt som Dennis önskar han hade men aldrig kommer komma i närheten av.
Har en slags hatkärlek till snö. När det är vaaaaaarmt ute är snö typ det bästa som finns, lyser upp och är allmänt bäst. Jag erkänner det! När det sen är kallt ute är snö bara jobbigt, kommer in i skorna och du vill inte se snö igen. Jag älskar och hatar snö.
Men mot slutet blev det ändå varmt igen. Och just denna biten var den bästa på hela rundan, så sjukt fint. Jag lider på allvar med alla som inte var där just då (med andra ord hela världen förutom jag, wow!). Nu är vi på andra sidan av de där kullarna som syntes på bild numero två, alltså snart hemma igen.
Hade egentligen fyra bilder till jag ville visa, men de går tydligen inte ladda upp här, för att blogg.se är efterbliven. För att underdriva. Så sista bilden blir istället ett praktexempel på hur verkligheten ser ut, för att jag inte vill riskera att bli fjollig med bilder på migsjälv ännu på ett tag. So long people, hälsningar från snöiga och kalla Jämshög! Imorgon är det Kalleskrona som gäller, på onsdag ska jag flytta möbler, på torsdag vill jag åka skridskor. Tjo!
The faces always stay the same
So I face the fact that I'm just fine
I said that I'm just fine
