Monsunregn över en total berg-och-dalbana
Vilken ovanlig kväll gårdagen utvecklades till när det var dags för konsert med Winnerbäck igen, denna gången i Ronneby här nere i allt annat än soliga Blekinge. Extra ovanlig blev den för att hela konserten och kvällen var något av en känslomässig berg-och-dal-bana, med ett par EXTREMT höga toppar och sen ett par dalar som var desto mer ledsamma och ganska gråa.
Jag tror att jag på rak arm kan nämna minst 500 sprakande konsert-ögonblick från igår, där man hoppade/stod/dansade/rös med tårar i ögonen och tänkte "WOW, de är verkligen fantastiska i år...". Minst 500. Det regnade som en mindre orkan i Ronneby igår. Ösregnet blåste i stora moln in över bandet och Lasse på scen, så att de riktigt fick spjärna emot och blunda ibland när de spelade i ett slags försök att tvinga undan regnskurnarna som forsade som blöt dimma rakt i ansiktet på dem. Men regnet gjorde att deras fokus ökade med flera nivåer, det riktigt kändes i magen där vi stod i vår stora vattenpöl, då man märkte att hela bandet tog i för kung och fosterland och modersland och för allt vad de var värda för att spela sig varma. Resultatet blev en, vad ska man säga... riktigt sprudlande energifylld historia. Som min mamma faktiskt sammanfattade efteråt, så positiv att jag nästan blev förvånad:
Jag tror att jag på rak arm kan nämna minst 500 sprakande konsert-ögonblick från igår, där man hoppade/stod/dansade/rös med tårar i ögonen och tänkte "WOW, de är verkligen fantastiska i år...". Minst 500. Det regnade som en mindre orkan i Ronneby igår. Ösregnet blåste i stora moln in över bandet och Lasse på scen, så att de riktigt fick spjärna emot och blunda ibland när de spelade i ett slags försök att tvinga undan regnskurnarna som forsade som blöt dimma rakt i ansiktet på dem. Men regnet gjorde att deras fokus ökade med flera nivåer, det riktigt kändes i magen där vi stod i vår stora vattenpöl, då man märkte att hela bandet tog i för kung och fosterland och modersland och för allt vad de var värda för att spela sig varma. Resultatet blev en, vad ska man säga... riktigt sprudlande energifylld historia. Som min mamma faktiskt sammanfattade efteråt, så positiv att jag nästan blev förvånad:
"Herregud David... idag var han uppe och kliade Bruce på axeln, så bra var det! Herregud, detta trodde jag inte! Jag förstår varför du reser runt som du gör..."
Det säger en del om igår.
Men det säger inte allt om igår, det fanns en del till. Monsunregnet, som var ett varmt ösregn som tur var, tog ner stämningen ganska så mycket fram tills dess att konserten började. Ronneby Brunn var inte en fin gräsplan vid en vacker damm igår. Ronneby Brunn var en leråker, förklädd till sjö som nästan smälte ihop med vattnet som omgav den. Det gjorde inget under konserten, när fokus låg på scenen och man hoppade sig varm och glad, men timmarna innan var en ganska dryg väntan, mest för att mamma, pappa och morfar tvingades stå i det och småfrysa. Och Ane Brun hörde man inte så mycket av då vi sökte regnskydd i ett av tälten, även om jag tror att hon var bra. Tror...
Därefter var det roligt att se Lasse kliva upp på scen med uppsatt hår och sin keps på huvudet för att klara av regnet, han såg ganska så rolig men laddad ut. Och öppningen var verkligen sådär drömsk som man hoppas, där Hjärter Dams Sista Sång fick mig att skälva av värme flera gånger trots regnet. Den sången var ordboksfallet för "vemodigt vacker" igår, och jag var nog inte ensam om att tycka så.
Däremot höll jag på att sätta hjärtat i halsgropen när Lars efter Över Gränsen tog upp akustiska gitarren på nytt, började plinka på gitarren och mumlade fram tre ord som jag inte förstod först, innan jag insåg att vi i Ronneby fick vara med om att en låt spelades för första gången någonsin...
Därefter lyckades jag nog förstöra min tredje mobiltelefon på grund av konsert igår. Jag plockade upp den från regnponchon två-tre gånger, något jag aldrig skulle ha gjort, för när jag kom hem seeent på kvällen och skulle skriva märkte jag att knapparna inte fungerade alls som de skulle. Så nu ligger min mobil sönderplockad på tork i vårt pannrum, samtidigt som jag efter mycket letande igårkväll hittade Elinas gamla telefon som är min reserv just nu.
Men trots allt, nu får jag det att låta som att igår var en deppig tillställning, men kvällen igår var verkligen jättevacker på sina sätt och under massvis av tillfällen! För att nämna några så tror jag sällan att jag har hört Elegi så bra som igår, samma med Min Älskling Har Ett Hjärta Av Snö som var ett fyrverkeri av spelglädje. Alla tempolåtar var nästan lite skrämmande bra, otroligt effektfulla och jag villevilleville hoppa varje gång trots att man stod i en stor lerpöl ett par rader från scenen. Både mamma, pappa och morfar var jättenöjda trots stormregnet, och det var roligt att se morfar komma fram efter konserten, totalt genomblöt stackaren, med ett STORT leende på läpparna och säga:
Men det säger inte allt om igår, det fanns en del till. Monsunregnet, som var ett varmt ösregn som tur var, tog ner stämningen ganska så mycket fram tills dess att konserten började. Ronneby Brunn var inte en fin gräsplan vid en vacker damm igår. Ronneby Brunn var en leråker, förklädd till sjö som nästan smälte ihop med vattnet som omgav den. Det gjorde inget under konserten, när fokus låg på scenen och man hoppade sig varm och glad, men timmarna innan var en ganska dryg väntan, mest för att mamma, pappa och morfar tvingades stå i det och småfrysa. Och Ane Brun hörde man inte så mycket av då vi sökte regnskydd i ett av tälten, även om jag tror att hon var bra. Tror...
Därefter var det roligt att se Lasse kliva upp på scen med uppsatt hår och sin keps på huvudet för att klara av regnet, han såg ganska så rolig men laddad ut. Och öppningen var verkligen sådär drömsk som man hoppas, där Hjärter Dams Sista Sång fick mig att skälva av värme flera gånger trots regnet. Den sången var ordboksfallet för "vemodigt vacker" igår, och jag var nog inte ensam om att tycka så.
Däremot höll jag på att sätta hjärtat i halsgropen när Lars efter Över Gränsen tog upp akustiska gitarren på nytt, började plinka på gitarren och mumlade fram tre ord som jag inte förstod först, innan jag insåg att vi i Ronneby fick vara med om att en låt spelades för första gången någonsin...
"Berätta hur du gör... berätta hur du gör..."
Jag hann inte ens tänka "Jaaaaaaa..." eller något sånt, jag trixade fram mobilen från den genomblöta regnponchon för att försöka nå Anna i London istället, då han givetvis givetvis givetvis premiärade denna låt av alla låtar en av de få gånger vi inte köade och stod längst fram. Men signalerna gick inte fram. "Det finns dom som stannar tiden"... denna gången stannade den lite för mycket, av fel anledningar. Den var jättevacker, vilket bara gjorde den jobbigare just igår. En av få gånger ni kommer höra mig vara ledsen över få vara med och höra en låt som aldrig spelats förut, men det blev jag igår.
Därefter lyckades jag nog förstöra min tredje mobiltelefon på grund av konsert igår. Jag plockade upp den från regnponchon två-tre gånger, något jag aldrig skulle ha gjort, för när jag kom hem seeent på kvällen och skulle skriva märkte jag att knapparna inte fungerade alls som de skulle. Så nu ligger min mobil sönderplockad på tork i vårt pannrum, samtidigt som jag efter mycket letande igårkväll hittade Elinas gamla telefon som är min reserv just nu.
Men trots allt, nu får jag det att låta som att igår var en deppig tillställning, men kvällen igår var verkligen jättevacker på sina sätt och under massvis av tillfällen! För att nämna några så tror jag sällan att jag har hört Elegi så bra som igår, samma med Min Älskling Har Ett Hjärta Av Snö som var ett fyrverkeri av spelglädje. Alla tempolåtar var nästan lite skrämmande bra, otroligt effektfulla och jag villevilleville hoppa varje gång trots att man stod i en stor lerpöl ett par rader från scenen. Både mamma, pappa och morfar var jättenöjda trots stormregnet, och det var roligt att se morfar komma fram efter konserten, totalt genomblöt stackaren, med ett STORT leende på läpparna och säga:
"Visst är Ingen Soldat fantastisk David? Visst är den det? Jag tycker den är fantastisk verkligen!"
Så ögonblicken fanns där igår som de skulle, men ärligt talat... ... ...jag hade inte haft något emot liiiite mindre extrema toppar/dalar nästa gång, håhåhå, såna här positiva och negativa mindre hjärtinfarkter tar nästan knäcken på mig trots att jag har erfarenhet av dem nuförtiden.
Härnäst väntar bil till Norrland(!) igen, då färden går upp till Uppsala innan det blir konserter i Gävle och Järvsö. Semester tills tisdag alltså, men ärligt talat: efter igår vill jag se ALLA konserter som är kvar. Så bra var det. Denna sommaren kan väl sluta att ta slut så fort, tycker ni inte? Det får gärna komma någon och stanna tiden ett par gånger till innan hösten kommer, men för guds skull, jag hoppas att det blir i form av en positiv hjärtinfarkt om det händer, känns som att det skulle behövas
Härnäst väntar bil till Norrland(!) igen, då färden går upp till Uppsala innan det blir konserter i Gävle och Järvsö. Semester tills tisdag alltså, men ärligt talat: efter igår vill jag se ALLA konserter som är kvar. Så bra var det. Denna sommaren kan väl sluta att ta slut så fort, tycker ni inte? Det får gärna komma någon och stanna tiden ett par gånger till innan hösten kommer, men för guds skull, jag hoppas att det blir i form av en positiv hjärtinfarkt om det händer, känns som att det skulle behövas
Frankfurt 2009...
Påminn mig gärna igen, någon. Varför åkte vi inte till Frankfurt förra året under Tyskland-Österrike-Irland-resan? Okej, jag vet att Bruce hälsade på oss i kön i Wien när vi var där. Och jag är OERHÖRT tacksam för de konserter jag fick se under trippen, de var fantastiska. På allvar fantastiska...
Men...
Jag menar...
VARFÖR var vi inte i Frankfurt förra turnén??? Gaaaaaaaaaaah! WHYWHYWHY?!
Still looking for a moment when the world seems right
Vi får se hur det går med det, I guess, hehahumhe
Innan dess ska jag fixa en Winnerbäck till morfar, det får gå före just nu ;)
Lite tidlöst vackert
(foto: @Tommy Södergren)
Nuså. Äntligen. Nu kommer då jätteinlägget som alla ni trogna läsare, förkortat Sebastian, har väntat på alldeles för länge! Nu ska jag ge mig in på att försöka sammanfatta två konsert-resor och en släktträff i ett megainlägg som kommer ta tio minuter att läsa och antagligen 3 timmar för stackars mig att skriva. But I brought this on myself, är jag rädd, så here we go! SKA DESSUTOM PÅPEKA ATT JAG SNOTT BILDER FRÅN ALLA HÅLL HEJVILT I DETTA INLÄGGET, då jag varit seg på att ta med mig egen kamera, men plitar ner vilka bilderna tillhör i varje fall så att det framgår :)
Varnar dessutom redan nu er som orkar läsa igenom hela inlägget för flera inslag av nostalgi och sentimentalitet från min sida, haha, jag är helt enkelt på det humöret just nu!
För att lite snabbt punkta upp vad jag har hunnit med att göra de senaste två veckorna eller så, och för att lättare ge förvirrade individer som kan tänkas läsa detta (Dennis, eventuellt Martin), och för att jag enklare ska förstå själv vad jag egentligen har upplevt redan nu denna sommaren, så kör jag med en hederlig lista! De senaste veckorna har jag alltså:
* Åkt till Linköping, övernattat i myggsvärm, köat med Anna och Frida och en massa andra trevliga nyfunna kövänner och sett Winnerbäcks turnépremiär. Besökt Norrköping för första gången, på en nattvandring efter konserten
* Firat kusin Eriks 20-årsdag, träffat hela släkten i princip, haft en OTROLIGT rolig och trevlig kväll som var den första på flera år där nästan alla kusiner i min ålder var med :D
* Vinkat av Elina, då hon och Simon flyttade till Spanien
* Åkt till Göteborg för sommarens ännu så länge finaste dagar. Vandrat runt på "seightseeing" med Anna och Frida, och träffat Mattias och Tess och familjen Friman/Palmqvist igen! Spelat musik där, lyssnat på musik där och tjatat sönder lite gamla Bruce-minnen :)
* Köat två dagar i rad i Göteborg till Winnerbäck igen. Sett två jättefina konserter...
* Pratat med Lars Winnerbäck. Han var väldigt "Lasseig" av sig.
* Hört Timglas...
* Samt allt det vanliga av ingenting och allting man håller på med som inte får plats i detta inlägget, hehum.
Kö i Linköping (Annas foto)
Varnar dessutom redan nu er som orkar läsa igenom hela inlägget för flera inslag av nostalgi och sentimentalitet från min sida, haha, jag är helt enkelt på det humöret just nu!
För att lite snabbt punkta upp vad jag har hunnit med att göra de senaste två veckorna eller så, och för att lättare ge förvirrade individer som kan tänkas läsa detta (Dennis, eventuellt Martin), och för att jag enklare ska förstå själv vad jag egentligen har upplevt redan nu denna sommaren, så kör jag med en hederlig lista! De senaste veckorna har jag alltså:
* Åkt till Linköping, övernattat i myggsvärm, köat med Anna och Frida och en massa andra trevliga nyfunna kövänner och sett Winnerbäcks turnépremiär. Besökt Norrköping för första gången, på en nattvandring efter konserten
* Firat kusin Eriks 20-årsdag, träffat hela släkten i princip, haft en OTROLIGT rolig och trevlig kväll som var den första på flera år där nästan alla kusiner i min ålder var med :D
* Vinkat av Elina, då hon och Simon flyttade till Spanien
* Åkt till Göteborg för sommarens ännu så länge finaste dagar. Vandrat runt på "seightseeing" med Anna och Frida, och träffat Mattias och Tess och familjen Friman/Palmqvist igen! Spelat musik där, lyssnat på musik där och tjatat sönder lite gamla Bruce-minnen :)
* Köat två dagar i rad i Göteborg till Winnerbäck igen. Sett två jättefina konserter...
* Pratat med Lars Winnerbäck. Han var väldigt "Lasseig" av sig.
* Hört Timglas...
* Samt allt det vanliga av ingenting och allting man håller på med som inte får plats i detta inlägget, hehum.
Kö i Linköping (Annas foto)
Så det är vad som har gjorts lite snabbt. Nu ska jag försöka gå in lite i detalj också, samtidigt som jag inser att jag redan skrivit länge på inlägget... kommer att utveckla en mindre hjärnskada innan jag är klar med detta känner jag, hahaha, så ursäkta felstavningar och annat sånt mot slutet på detta flitiga blogginlägg ;)
Winnerbäcks turnépremiär i Linköping blev verkligen precis så bra som jag hade hoppats och förväntat mig, och mer därtill, och lite extra också. Redan då kändes sommaren lite gjord på något vis, värd tiden, som att sommaren redan hade hunnit erbjuda något sådär somrigt speciellt. Från stunden jag klev av tåget i centrala Linköping och hörde tonerna till Dunkla Rum från Winnerbäcks soundcheck dåna över träden anade jag att det nog skulle följa en ganska så strålande morgondag. Det kändes som att vara hemma igen, i sitt rätta element på något vis, när man med sovsäcken i högsta hugg traskade runt på en cykelbana i Linköping kring det avgränsade konsertområdet i jakten på en startad kö samtidigt som tonerna till Min Älskling Har Ett Hjärta Av Snö ekade ut i kvällen. Jag skulle vilja säga att lycka ibland inte behöver vara mycket mer än just sådär i varje fall, där jag bokstavligt talat hoppstudsade fram på asfalten, hehe. Efter ett tag insåg jag att jag var först på plats, så kunde lyssna klart på soundchecken när solen gick ner över Linköping samtidigt som väntan började på andra köare och att Anna och Frida skulle ta sig till denna tätort på en slätt.
Och fram till slätten kom de med tåg på kvällen, vi tog sen nummer 5, 6 och 7 i denna första sommarkö och därefter blev det sömn/dvala bland myggorna under bar himmel innan det var dags för konsertdag. Som vanligt var man ganska så knäckt när man vaknade i sovsäcken på morgonen. Som vanligt så var man precis lika yr och vimmelkantig varje gång man rullade runt och vaknade under hela natten. Och som vanligt kändes även det rätt på något vis. Man har väl hunnit börja bli knäpp i huvudet på riktigt nuförtiden, haha!
Winnerbäcks turnépremiär i Linköping blev verkligen precis så bra som jag hade hoppats och förväntat mig, och mer därtill, och lite extra också. Redan då kändes sommaren lite gjord på något vis, värd tiden, som att sommaren redan hade hunnit erbjuda något sådär somrigt speciellt. Från stunden jag klev av tåget i centrala Linköping och hörde tonerna till Dunkla Rum från Winnerbäcks soundcheck dåna över träden anade jag att det nog skulle följa en ganska så strålande morgondag. Det kändes som att vara hemma igen, i sitt rätta element på något vis, när man med sovsäcken i högsta hugg traskade runt på en cykelbana i Linköping kring det avgränsade konsertområdet i jakten på en startad kö samtidigt som tonerna till Min Älskling Har Ett Hjärta Av Snö ekade ut i kvällen. Jag skulle vilja säga att lycka ibland inte behöver vara mycket mer än just sådär i varje fall, där jag bokstavligt talat hoppstudsade fram på asfalten, hehe. Efter ett tag insåg jag att jag var först på plats, så kunde lyssna klart på soundchecken när solen gick ner över Linköping samtidigt som väntan började på andra köare och att Anna och Frida skulle ta sig till denna tätort på en slätt.
Och fram till slätten kom de med tåg på kvällen, vi tog sen nummer 5, 6 och 7 i denna första sommarkö och därefter blev det sömn/dvala bland myggorna under bar himmel innan det var dags för konsertdag. Som vanligt var man ganska så knäckt när man vaknade i sovsäcken på morgonen. Som vanligt så var man precis lika yr och vimmelkantig varje gång man rullade runt och vaknade under hela natten. Och som vanligt kändes även det rätt på något vis. Man har väl hunnit börja bli knäpp i huvudet på riktigt nuförtiden, haha!
Men själva konsertdagen gick lysande! Jag ska inte prata för mycket om konserten, får det liksom aldrig rätt, men kön visade sig bli precis så lyckad som den kan bli. Vår fantastiska vakt, kung Bengt, såg till att kösystemet följdes som det skulle, och efter en lugn dag där vi till och med han snabbshoppa lite i centrum så blev det ett insläpp som fungerade över förväntan och det blev precis "rätt platser" vid scenkanten :D Introt var riktigt mäktigt, låtlistan överlag lysande, och Du Hade Tid får nog räknas som den kanske bästa låten käre gamle Lars har lyckats arrangera live någonsin av det jag hört. Dessutom var det bra allsång från alla de drygt 9000 på plats
Platserna vid premiären, vi var ganska nöjda :D (Annas foto)
favoritvakten, Kung Bengt ;D (Annas foto)
Efter turnépremiärens slut blev det panikslalomlöpning genom folkmassan ut från konserten till tåget, som vi hann med på minuten! Tror vi trängde oss förbi minst 2000 personer, samtidigt som vi hoppade över tältpinnar och cyklar som stod placerade i vägen, vilket var ganska spännande faktiskt. Mer utmaning, liksom. Sen blev det en sen vandring genom förvåndandsvärt vackra Norrköping, som var jättefint nattetid. Redan då var man ganska så slut, trött i benen och törstig, men vi traskade genom kvällen/natten med humöret på topp i alla fall! Dagen efter bar resan av hem redan för den gången, "tidlöst vackert ögonblick nummer 1" var över.
Därefter var det då en liten paus hemmavid, med ett kanonsläktkalas med kusinerna och allas pojk/flickvänner. Säger väl det alldeles för sällan egentligen, men är otroligt, otroligt glad och tacksam för min släkt och alla kusiner, och det var ärligt talat nästan så att man bubblade lite av glädje över att bada två gånger med kusinerna i gamla Kärrsjön, något som var flera år sen sist! Jag känner redan nu hur detta inlägget blir ett riktigt gladinlägg, hahaha, även det skönt som omväxling kanske ;) Här kommer i varje fall två bilder till från vårt halvgalna kusinkalas!
Fråga inte, haha... fråga bara inte :P (Mias foto)
Elina och Levent levererade en av kvällens bästa bilder! (Mias foto)
Och efter släktkalaset blev det så dags igen för att ta sig mot nya Winnerbäck-äventyr, denna gången i vackra och soliga Göteborg. Där var det ännu en gång dags att möta Anna och Frida, som hade varit hemma och packat väskorna på nytt efter sin tripp till Falkenberg där de passade på att fira Annas födelsedag med Lasse-konsert. Och nu blev det äntligen dags att återse Mattias och Tess igen dessutom! Senaste gången jag träffade Mattias var när vi alla Bruce-kö-galningar gjorde USA osäkert i höstas, och Tess hade jag inte ens sett sedan spelningarna i Stockholm förra juni. Så det kändes verkligen hur bra som helst att se dem igen, man inser inte riktigt hur mycket man totalsaknar alla vänner förrän man ser dem igen (och sen efteråt när man har åkt, men återkommer till det!). Efter att vi hade hälsat på Mattias och Tess och familjen i Olofstorp for jag, Anna och Frida in till Göteborg och hade en kvälls fin småsemester innan det skulle bli dags för två dagars köande. Vi passade på att bekanta oss med Nordstan, kika in köplatsen inför morgondagen, gå in i Trädgårdsföreningen och ta oss en titt på scenbygget som hade tagit sin början och vandra runt i parken ett ganska bra tag då det var riktigt vackert där och vädret var på vår sida. Vi vandrade planlöst runt lite i Göteborg, satt längs med kanalen och dinglade med benen över vattnet, och dessutom hann vi sitta i en fin rosenträdgård inne i Trädgårdsföreningen och fika ett litet tag innan vi tog oss en titt på det för dyra Göteborgsparisehjulet och åkte tillbaka till Olofstorp. Ska passa på att säga att kakan som intogs då var bland de absolut godaste jag smakat, om inte bäst, så nu har jag hunnit kära ner mig i mjuk pepparkaka på allvar :P
Det finns två foton sparade från Mattias, Tess och min katastrof-konsert i Oslo 2008, detta är ett av dem. OM det inte syns så höll vi på att stupa av trötthet alla tre här, men resan är fortfarande ett minne för livet haha! (Min egen bild, for once :P)
Naturlig fika-posé i Trädgårdsföreningen (Annas foto)
Fin fikabild på Frida och Anna från Trädgårn' (Annas foto)
Platserna vid premiären, vi var ganska nöjda :D (Annas foto)
favoritvakten, Kung Bengt ;D (Annas foto)
Efter turnépremiärens slut blev det panikslalomlöpning genom folkmassan ut från konserten till tåget, som vi hann med på minuten! Tror vi trängde oss förbi minst 2000 personer, samtidigt som vi hoppade över tältpinnar och cyklar som stod placerade i vägen, vilket var ganska spännande faktiskt. Mer utmaning, liksom. Sen blev det en sen vandring genom förvåndandsvärt vackra Norrköping, som var jättefint nattetid. Redan då var man ganska så slut, trött i benen och törstig, men vi traskade genom kvällen/natten med humöret på topp i alla fall! Dagen efter bar resan av hem redan för den gången, "tidlöst vackert ögonblick nummer 1" var över.
Därefter var det då en liten paus hemmavid, med ett kanonsläktkalas med kusinerna och allas pojk/flickvänner. Säger väl det alldeles för sällan egentligen, men är otroligt, otroligt glad och tacksam för min släkt och alla kusiner, och det var ärligt talat nästan så att man bubblade lite av glädje över att bada två gånger med kusinerna i gamla Kärrsjön, något som var flera år sen sist! Jag känner redan nu hur detta inlägget blir ett riktigt gladinlägg, hahaha, även det skönt som omväxling kanske ;) Här kommer i varje fall två bilder till från vårt halvgalna kusinkalas!
Fråga inte, haha... fråga bara inte :P (Mias foto)
Elina och Levent levererade en av kvällens bästa bilder! (Mias foto)
Och efter släktkalaset blev det så dags igen för att ta sig mot nya Winnerbäck-äventyr, denna gången i vackra och soliga Göteborg. Där var det ännu en gång dags att möta Anna och Frida, som hade varit hemma och packat väskorna på nytt efter sin tripp till Falkenberg där de passade på att fira Annas födelsedag med Lasse-konsert. Och nu blev det äntligen dags att återse Mattias och Tess igen dessutom! Senaste gången jag träffade Mattias var när vi alla Bruce-kö-galningar gjorde USA osäkert i höstas, och Tess hade jag inte ens sett sedan spelningarna i Stockholm förra juni. Så det kändes verkligen hur bra som helst att se dem igen, man inser inte riktigt hur mycket man totalsaknar alla vänner förrän man ser dem igen (och sen efteråt när man har åkt, men återkommer till det!). Efter att vi hade hälsat på Mattias och Tess och familjen i Olofstorp for jag, Anna och Frida in till Göteborg och hade en kvälls fin småsemester innan det skulle bli dags för två dagars köande. Vi passade på att bekanta oss med Nordstan, kika in köplatsen inför morgondagen, gå in i Trädgårdsföreningen och ta oss en titt på scenbygget som hade tagit sin början och vandra runt i parken ett ganska bra tag då det var riktigt vackert där och vädret var på vår sida. Vi vandrade planlöst runt lite i Göteborg, satt längs med kanalen och dinglade med benen över vattnet, och dessutom hann vi sitta i en fin rosenträdgård inne i Trädgårdsföreningen och fika ett litet tag innan vi tog oss en titt på det för dyra Göteborgsparisehjulet och åkte tillbaka till Olofstorp. Ska passa på att säga att kakan som intogs då var bland de absolut godaste jag smakat, om inte bäst, så nu har jag hunnit kära ner mig i mjuk pepparkaka på allvar :P
Det finns två foton sparade från Mattias, Tess och min katastrof-konsert i Oslo 2008, detta är ett av dem. OM det inte syns så höll vi på att stupa av trötthet alla tre här, men resan är fortfarande ett minne för livet haha! (Min egen bild, for once :P)
Naturlig fika-posé i Trädgårdsföreningen (Annas foto)
Fin fikabild på Frida och Anna från Trädgårn' (Annas foto)
Efter en natts icke-sömn, signerad Mattias småsyskons vita hamster från underjorden som inte tyckte att man behöver sova på natten, var det så dags för ködag numero uno i Göteborg. Vi var nummer 3, 4 och 5 på plats denna gång och ködagen blev en av de varmare ködagar jag tror svensk sommar kan uppbringa. Men det blev ändå jättebra precis allting... vi träffade på ett helt gäng med nya kövänner, som hjälpte oss att fördriva tiden med kortspel och annat under dagen. Lite senare såg vår ovärderliga supervakt Bengan till att ordna så att kösystemet och nummersystemet(!!!!!!) följdes vid insläppet, vilket är den typ 4:e gången inkluderat Springsteen som en vanlig kö skötts så pass bra av vakterna på plats. Sen blev det lite rolig löpning in från entrén till scenen (eller jag tyckte det var ganska så roligt i varje fall, haha, inte lika mycket panik som i München, Hamburg, Barcelona, Wien, London, Oslo... ehhh... och så vidare), där allt gick som det skulle och jag och Anna i lugn och ro kunde hålla plats till Frida framme vid staketet.
Konserten som följde på det var även den en av de bästa Winnerbäck jag har sett. Ljudet var knackigt, men stämningen, publiken, Lars och bandet var precis som en konsert ska vara för att det ska vara som absolut bäst. Ska inte ens försöka beskriva för mycket nu heller, annat än att ljudnivån på publiken var chockerande hög vilket fick Lasse att bli nästintill generad vid flera tillfällen. Han fick försöka tre gånger innan han ens klarade av att överösta publiken och starta Hugger I Sten, och vid ett tillfälle förkunnade han med gråten långt upp i halsen hur mycket allting betydde för dem vilket var hur fint som helst. Efter konserten slog vi oss ner alla tre nära kanalen och såg på när folk lämnade parken, samtidigt som man smälte själva upplevelsen. Lite här jag tänker mig att uttrycket "tidlöst vackert" började få substans på allvar
Efter konserten fick jag för övrigt en mindre hjärtattack på väg mot centralen, då Niclas uppenbarade sig från ingenstans med sin flickvän och kramade om mig mitt i folksamlingen :P vi hade inte setts sen nyår, så hela resan blev som en liten mini-reunion av Bruce-köare som en bonus till allt annat! Jag hann alltså med att både bli kö-frälst på nytt och super-nostalgisk under denna Göteborgstripp, vilket jag misstänker hörs mellan varje rad jag skriver här hehum.
Framme vid staketet under första kvällen i Göteborg! (Annas foto)
Såhär håller man plats vid staketet när alla sitter ner (Emelies foto)
Det var en riktigt lysande förstakonsert i Göteborg, i dubbel bemärkelse (foto: @Emelie Johansson)
Trötta och... vad ska man kalla efterkonsertkänslan? Räcker "lyckliga"? Det var i varje fall det vi var efter första konserten, fast lite till som alltid just efter konserter! (Annas foto)
Sen blev det så dags för den sista konsertdagen på denna resan, en MYCKET speciell dag även denna, efter att vi hade släpat oss upp ifrån sängarna hemma hos Mattias igen morgonen därpå. Trots att vi var inne i Göteborg aningen senare så blev vi nu numero 1, 2 och 3 i kön, så dagen började bra redan där! Flera andra kövänner,bland annat Frida, Julia, Anna Rebecka och Sandra kom till kön strax efter oss, och trots regnet som öste ner lyckades vi hitta skydd under hela förmiddagen. Vid middagstid upplevde vi en av de mest intressanta samtalen på resan dessutom, hahaha, när Melissa Horn passerade kön där vi satt vid Göteborgs gamla stora teater. Hon passerade två gånger, och den andra gången kände vi oss tvugna att säga någonting till henne i varje fall.... så när hon närmade sig där vi satt ropade Anna Rebecka efter henne på utpräglad Bromölla-dialekt:
Konserten som följde på det var även den en av de bästa Winnerbäck jag har sett. Ljudet var knackigt, men stämningen, publiken, Lars och bandet var precis som en konsert ska vara för att det ska vara som absolut bäst. Ska inte ens försöka beskriva för mycket nu heller, annat än att ljudnivån på publiken var chockerande hög vilket fick Lasse att bli nästintill generad vid flera tillfällen. Han fick försöka tre gånger innan han ens klarade av att överösta publiken och starta Hugger I Sten, och vid ett tillfälle förkunnade han med gråten långt upp i halsen hur mycket allting betydde för dem vilket var hur fint som helst. Efter konserten slog vi oss ner alla tre nära kanalen och såg på när folk lämnade parken, samtidigt som man smälte själva upplevelsen. Lite här jag tänker mig att uttrycket "tidlöst vackert" började få substans på allvar
Efter konserten fick jag för övrigt en mindre hjärtattack på väg mot centralen, då Niclas uppenbarade sig från ingenstans med sin flickvän och kramade om mig mitt i folksamlingen :P vi hade inte setts sen nyår, så hela resan blev som en liten mini-reunion av Bruce-köare som en bonus till allt annat! Jag hann alltså med att både bli kö-frälst på nytt och super-nostalgisk under denna Göteborgstripp, vilket jag misstänker hörs mellan varje rad jag skriver här hehum.
Framme vid staketet under första kvällen i Göteborg! (Annas foto)
Såhär håller man plats vid staketet när alla sitter ner (Emelies foto)
Det var en riktigt lysande förstakonsert i Göteborg, i dubbel bemärkelse (foto: @Emelie Johansson)
Trötta och... vad ska man kalla efterkonsertkänslan? Räcker "lyckliga"? Det var i varje fall det vi var efter första konserten, fast lite till som alltid just efter konserter! (Annas foto)
Sen blev det så dags för den sista konsertdagen på denna resan, en MYCKET speciell dag även denna, efter att vi hade släpat oss upp ifrån sängarna hemma hos Mattias igen morgonen därpå. Trots att vi var inne i Göteborg aningen senare så blev vi nu numero 1, 2 och 3 i kön, så dagen började bra redan där! Flera andra kövänner,bland annat Frida, Julia, Anna Rebecka och Sandra kom till kön strax efter oss, och trots regnet som öste ner lyckades vi hitta skydd under hela förmiddagen. Vid middagstid upplevde vi en av de mest intressanta samtalen på resan dessutom, hahaha, när Melissa Horn passerade kön där vi satt vid Göteborgs gamla stora teater. Hon passerade två gånger, och den andra gången kände vi oss tvugna att säga någonting till henne i varje fall.... så när hon närmade sig där vi satt ropade Anna Rebecka efter henne på utpräglad Bromölla-dialekt:
-Heeeeeej Melissa!!!
Och hon fick ett blygt:
-Heeej...
Och hon fick ett blygt:
-Heeej...
som svar, innan Melissa Horn traskade iväg vidare in mot centrum. Det var kanske inte det mest givande samtal jag upplevt, haha, men det blev ändå extremt kul av det hela när Melissa inte riktigt visste vad hon skulle svara utan bara gick vidare :D
Lite senare på dagen kom den lite större chockupplevelsen, när självaste herr Winnerbäck kom och hälsade på oss i kön där vi satt. Vi var bara 9-10 personer trots att det var eftermiddag, så då vågade han sig ut för att hälsa och prata i en 5-10 minuter om konserten kvällen innan, om att vintern och våren varit jobbig, lite om fyrverkerier och låtval och lite annat. Han verkade uppriktigt glad att vi satt där och köade för hans skull, och när han gick fram emot oss tittade han konstant ner i marken och jag svär på att han var nervös för hur han skulle inleda samtalet haha. Han var så mänsklig där han kom gående och sen pratade med oss att man nästan fick svårt att greppa att det var honom man pratade med, samme person som sjunger och skriver så mycket av den musik man lyssnar på och pusslar ihop livet kring.
Sen lyckades vi få honom att byta ut två akustiska låtar till konserten, de första låtar han bytte ut överhuvudtaget på turnén. Fast han inte trodde att han skulle våga riktigt, som han sa när vi frågade honom om han kunde tänka sig det. Men han klev ut på scen senare den kvällen, tittade ner på oss på första raden två gånger med ett finurligt uttryck i hela ansiktet, innan han log lite och tittade ner på Anna och sen började konserten med...
Lite senare på dagen kom den lite större chockupplevelsen, när självaste herr Winnerbäck kom och hälsade på oss i kön där vi satt. Vi var bara 9-10 personer trots att det var eftermiddag, så då vågade han sig ut för att hälsa och prata i en 5-10 minuter om konserten kvällen innan, om att vintern och våren varit jobbig, lite om fyrverkerier och låtval och lite annat. Han verkade uppriktigt glad att vi satt där och köade för hans skull, och när han gick fram emot oss tittade han konstant ner i marken och jag svär på att han var nervös för hur han skulle inleda samtalet haha. Han var så mänsklig där han kom gående och sen pratade med oss att man nästan fick svårt att greppa att det var honom man pratade med, samme person som sjunger och skriver så mycket av den musik man lyssnar på och pusslar ihop livet kring.
Sen lyckades vi få honom att byta ut två akustiska låtar till konserten, de första låtar han bytte ut överhuvudtaget på turnén. Fast han inte trodde att han skulle våga riktigt, som han sa när vi frågade honom om han kunde tänka sig det. Men han klev ut på scen senare den kvällen, tittade ner på oss på första raden två gånger med ett finurligt uttryck i hela ansiktet, innan han log lite och tittade ner på Anna och sen började konserten med...
"Anna, bussen här utanför går ingenstans..."
... Timglas, som är den enskilda låt jag velat höra mest av alla han har gjort sen jag började lyssna på musiken. Ska inte försöka beskriva mer av detta heller, haha, annat än att det var två väldigt fina, väldigt speciella och tveklöst tidlöst vackra kvällar vi fick uppleva i Göteborg under denna resan!
Ja, vad säger man? (Sandras foto)
Även den andra konserten blev unik på sitt sätt, liksom den första, med Lasse på rent strålande humör (Foto: @Anna Marcinkowska)
Sista Göteborgsdagen blev ganska så vemodig stundtals... men hela dagen hos familjen Freeman var jättefin även den. Jag och Anna passade på att spela lite gitarr, och hon piano, och sjunga lite innan vi skulle åka (efter att Mattias snälla pappa hade pratat sönder i flera timmar, haha). Men sen, efter att man hade sagt hejdå till först Frida, sedan Tess, Mattias, Andrew och hela familjen Friman/Palmqvist och sen Anna så började jag direkt jättesakna alla efter fem minuter! Det blev en vääääääldigt trist och grå kontrast då man hade umgåtts med dessa underbara människor (vilket de är allihop, även om jag är usel på att säga det tillräckligt ofta) flera dagar i rad, för att sedan sitta i timmavis under hemresan själv och inse hur otroligt tråkigt det är att ta sig någonsomhelst stans på egen hand när man kan åka runt med de man känner istället!
Det är väl precis sån depp-saknad som är bra att ha misstänker jag, att ha massor av vänner man saknar sådär helatiden, liksom just nu när jag skriver detta och alltid under året egentligen. Inte alla som har människor man konstant saknar, så jag är mer än glad för det innerst inne! Tänkte avsluta hela detta gigantiska blogginlägg med just några ord som jag kan skriva ibland men som jag är alldeleles, alldeles, alldeles för dålig på att säga hela tiden egentligen. Det är såna här resor och dagar med släkt och vänner som man inser hur otroligt stor tur jag faktiskt har haft i livet med vilkas vägar man har råkat korsa.
Så som sagt, jag är vanligtvis jättedålig på att säga det, men jag är oerhört glad över att känna er allihop, de som inte hör mig säga det tillräckligt ofta får väl skrika på mig ibland så att jag inte glömmer bort att säga det, för jag borde väl egentligen berätta det hela tiden ;)
Det om det, för denna gången!
(och Zeb: Inget högmod däruppe i Norr nu, och jag hoppas att mitt 3-timmarsjobb med detta duger för tillfället :P)
Ja, vad säger man? (Sandras foto)
Även den andra konserten blev unik på sitt sätt, liksom den första, med Lasse på rent strålande humör (Foto: @Anna Marcinkowska)
Sista Göteborgsdagen blev ganska så vemodig stundtals... men hela dagen hos familjen Freeman var jättefin även den. Jag och Anna passade på att spela lite gitarr, och hon piano, och sjunga lite innan vi skulle åka (efter att Mattias snälla pappa hade pratat sönder i flera timmar, haha). Men sen, efter att man hade sagt hejdå till först Frida, sedan Tess, Mattias, Andrew och hela familjen Friman/Palmqvist och sen Anna så började jag direkt jättesakna alla efter fem minuter! Det blev en vääääääldigt trist och grå kontrast då man hade umgåtts med dessa underbara människor (vilket de är allihop, även om jag är usel på att säga det tillräckligt ofta) flera dagar i rad, för att sedan sitta i timmavis under hemresan själv och inse hur otroligt tråkigt det är att ta sig någonsomhelst stans på egen hand när man kan åka runt med de man känner istället!
Det är väl precis sån depp-saknad som är bra att ha misstänker jag, att ha massor av vänner man saknar sådär helatiden, liksom just nu när jag skriver detta och alltid under året egentligen. Inte alla som har människor man konstant saknar, så jag är mer än glad för det innerst inne! Tänkte avsluta hela detta gigantiska blogginlägg med just några ord som jag kan skriva ibland men som jag är alldeleles, alldeles, alldeles för dålig på att säga hela tiden egentligen. Det är såna här resor och dagar med släkt och vänner som man inser hur otroligt stor tur jag faktiskt har haft i livet med vilkas vägar man har råkat korsa.
Så som sagt, jag är vanligtvis jättedålig på att säga det, men jag är oerhört glad över att känna er allihop, de som inte hör mig säga det tillräckligt ofta får väl skrika på mig ibland så att jag inte glömmer bort att säga det, för jag borde väl egentligen berätta det hela tiden ;)
Det om det, för denna gången!
(och Zeb: Inget högmod däruppe i Norr nu, och jag hoppas att mitt 3-timmarsjobb med detta duger för tillfället :P)
Förbannat!
Tiden går ju alldeles för fort just nu!
Har två stycken halvt färdigskrivna blogginlägg i redigeraren här, både från turnépremiären i Linköping och från det fantastiskt fina släktkalaset med kusinerna och allas flickvänner/pojkvänner hemma i Ljusaryd.
Ändå sitter jag nu kvällen innan jag klockan 7:00 tar tåget mot Göteborg för nästa Winnerbäck.
Och jag har inte hunnit färda något.
Damn.
Men förlåt mig så mycket, återigen, jag jobbar på att hinna och jag SKA färda mina blogginlägg så småningom! Men nu får jag skjuta på det till efter Göteborgstrippen. Fördelen är att nästa blogginlägg innehåller lite om det också ;)
Stay tuned, och ha tålamod, för det kan behövas när jag jobbar haha! Skickar med en släktbild till sålänge bara för att!
(vi hade Captain Morgan-kväll den kvällen ;D )
Superlativ och kontraster
Superlativ ja. Finns väl inte direkt några sådana man kan nämna vad gäller min blogg-frånvaro, som alltid och som vanligt tyvärr... känns som att sommaren på något vis minskar min datornärvaro avsevärt hur jag än gör, vilket på sätt och vis nog är som det ska. Men jag får ju inte låta det gå ut över detta, så ska försöka bättra mig igen och som vanligt, verkligen! Ber alla upprörda och gråt-färdiga läsare (Dennis och Sebastian framförallt) om förlåtelse och förståelse, innan jag nu tar mig i kragen på nytt ;)
Desto mer superlativ ska jag nämna i kommande inlägg om sommarturnépremiären för Winnerbäck i Linköping, eftersom klockan nu drar sig mot sent så ska jag nämligen fatta mig kort ikväll och bara säga så här: det var MAKALÖST bra! Förväntningarna på hela premiären har jag i smyg hållt sky-höga fastän jag inte borde det, jag vet, men under dagarna i Linköping motsvarades och överträffdes allting. :D Men som sagt, jag återkommer till det imorgon när jag fått sova ut en liten gnutta mer än vad jag gjort senaste nätterna!
(bild snodd från rockfoto.nu)
Denna dagen däremot, efter konserten-dagen för att komma till kontraster, har varit en av de konstigaste sådana någonsin. Redan klockan 7 vaknade jag till liv i Annas brors studentlägenhet i Norrköping, och innan jag visste ordet av var jag tillbaka i Blekinge klockan 13. Jag hann med att äta vattenmelon, städa Dennis bil, grilla under hela kvällen och sen se ny-inköpta Winnerbäck-dvd:n innan jag och Elina åkte till pappa. På 4-5 timmar var allt plötsligt helt som vanligt igen, efter den superfina gårdagen.
Då började jag fundera på om jag precis hade drömt ihop allting, turnén hade nog inte startat ännu egentligen. Gårdagskvällen var nog en dröm, fastän den kändes väldigt verklig. Och om det inte vore för att almanackan sa att turnépremiären har varit, samt att min hälsena ömmar ännu mer och att det sitter ett rött wristband runt höger handled hade jag kanske fortfarande trott att man drömde lite. För det blev liksom en enormt stor, snabb skillnad från att vara "luffar-köande efter konsert" i Norrköping till att vara "sitta-hemma-och-göra-ingenting-alls-och-vänta-David" i Blekinge igen.
Jättekonstigt.
Menmen, snart pusslas nog allt ihop i huvudet, innan det är dags för nästa kö och konserter i Göteborg nästa vecka! Innan dess har Elina dessutom dragit flyttlasset till Spanien.... Så Stay tuuuuuuned, för från nu kära vänner ska jag i varje fall ge bloggen ett nytt ärligt försök att få lite färska uppdateringar under sommaren som lovar mer än vad jag nog förstår och kan ta in för tillfället. För den har ju trots allt redan börjat, och jag förstår som vanligt ingenting. Ingenting alls.
Men på ett ganska så bra sätt den här gången!
