Den om hatkärlek till snö. Och Dennis Olssons hus.
Nu blir det dags för ett inlägg fyllt med lite bilder. Spenderar väl ungefär 75% av min tid hos morfar nuförtiden, eller i bilen. Men förutom det händer typ tre saker till: böcker, löpning samt följa Martins pokerframgångar/Dennis pokermisslyckanden. En av dessa tre saker valde jag att fotografera häromdagen, nämligen löpningen. (anledningen till valet av just detta är att det är tråkigt med bilder på böcker, ännu tråkigare med bilder på Dennis, och för att fotomodellen Martin skulle ha klubbat mig som en stackars sälunge om jag tog en bild på honom och bloggade den).
Så, så här ser en standard löprunda på 10-15 kilometer ut en vacker vinterdag i miserabla Bleki... underbara Blekinge!
Vi börjar med att lämna undersköna Jämshög. Och, eh, två träd. Just det. Två träd. Det är vi unika med i Blekinge!
Till en början är det alltid lite jobbigt att springa denna runda, för du lämnar detta fältet snett bakom, och vet att du om en bra stund kommer att passera höjderna längst bort i bild. Då börjar tröttheten vanligtvis.
Efter ett par hundra meter till börjar så vägen mot uppväxtplatsen. Och iskalla blåsten över åkrarna.
Till en början var det väldigt, väldigt icke-inspirerande väder.
HÄST!
Bästast med att springa härnere är ändå att det kan vara så vackert då himlen liksom har "bra dagar". Då gör alla fält, skog och skuggor att molnen liksom framstår lite tydligare och mycket coolare än på andra platser.
Sjukt mycket bilar ute just denna dag. Och lastbilar. Vilket ogillades skarpt på så smala vägar, kändes som farligt hela tiden nästan.
Nu nästan framme i Gränum, näst sista fältet av alla de fält och åkrar som passeras. Gränum ligger liksom på kullarna längst bak i denna bild. Och jag älskade löparvädret i veckan!
I denna lilla by har alltså hundratals stencoola legender växt upp de senaste decennierna.
Och efter en halvmils löpning kommer en helig Graal. Svaret på en fråga som har brytt människor genom årtusenden. En gåta som har åsamkat miljoner nyfikna världen över sammanlagt miljarder och miljarder utav sömnlösa nätter: VAR bor egentligen DENNIS OLSSON?!
Svaret? Jo, HÄR:
Därefter passerades Gränums gamla bränneri, där mer än en potatis har blivit sprit genom åren. Ungefär här började jag dessutom bli pigg i benen, efter 5-6 sega kilometer.
Det blev en väldigt fin eftermiddag innan solen började gå ner och det blev iskallt. Såna här eftermiddagar är liksom hela kärnan i varför någon överhuvudtaget borde prova på att springa.
Detta höll inte vägen med om, som inte vill vara lika bra att springa på som vädret ville vara bra att springa i.
Sen började solen gå ner och plötsligt blev det kallt med dryga halvmilen kvar.
Kallt men ganska så alrighty vackert fortfarande
Och här började jag bli sliten, men vill visa hur oberörd jag är på bild at least. Samt den fröjdiga skäggväxt som Dennis önskar han hade men aldrig kommer komma i närheten av.
Har en slags hatkärlek till snö. När det är vaaaaaarmt ute är snö typ det bästa som finns, lyser upp och är allmänt bäst. Jag erkänner det! När det sen är kallt ute är snö bara jobbigt, kommer in i skorna och du vill inte se snö igen. Jag älskar och hatar snö.
Men mot slutet blev det ändå varmt igen. Och just denna biten var den bästa på hela rundan, så sjukt fint. Jag lider på allvar med alla som inte var där just då (med andra ord hela världen förutom jag, wow!). Nu är vi på andra sidan av de där kullarna som syntes på bild numero två, alltså snart hemma igen.
Hade egentligen fyra bilder till jag ville visa, men de går tydligen inte ladda upp här, för att blogg.se är efterbliven. För att underdriva. Så sista bilden blir istället ett praktexempel på hur verkligheten ser ut, för att jag inte vill riskera att bli fjollig med bilder på migsjälv ännu på ett tag. So long people, hälsningar från snöiga och kalla Jämshög! Imorgon är det Kalleskrona som gäller, på onsdag ska jag flytta möbler, på torsdag vill jag åka skridskor. Tjo!
The faces always stay the same
So I face the fact that I'm just fine
I said that I'm just fine
reflektion
Fungerar inte om jag får en paus
Detta förutsatt att det går, låt säga, 100 ögonblick på en sekund... ingen exakt vetenskap. Multiplicera det med så många ögonblick ni tror blir en dag så har ni min dag iaf. Så det så.
Men på något konstigt sätt är det nästan skönast att flänga runt till vänster och höger och vara lite stressad hela tiden. För just nu fungerar jag inte helt hundra utan en plan verkligen. For real. Fick cirkus 1½ timme över i... förrgår? Där inget var planerat alls bara för en kort stund innan det var dags att åka någonstans igen. Och jag tror den lediga stunden gick till att sitta med gitarren i knäet, stirra rakt in i väggen och på saker som stod i mitt rum, strumma ett C och bara... ja. Bara det i typ 1½ timme innan jag insåg att det var dags att åka igen. Kändes nästan som en mental kortslutning, och när jag sen satt i bilen efteråt igen började jag fundera på om jag slutligen har blivit helt dum i huvudet haha.
Nu är nästa plan på tur att försöka boka främre parkett till Tom Petty i Globen i sommar. Biljettsläpp klockan 9 imorgon, samma gamla härliga panika-framför-en-buffrande-biljettsida-känsla väntar alltså med största sannolikhet om under åtta timmar. Sen blir det biltvätt, dammsugning, förhoppningsvis lite gitarr och därefter en ny kväll hemma hos morfar. Lämnar er med lite låttips och en gammal bild jag hittade här på morfar och pappa på rally, en bild som verkar nog så cool att återuppleva här på bloggen! Godnatt på er
"This guy is fucked up, but I love him."
Detta är lite symptomatiskt för mitt bloggskrivande: jag startar upp den på nytt, kollar i kalendern utan att ha något direkt inbokat förutom att "träffa folk" närmsta veckan... och på fem dagar har jag inte ens hunnit betala av mina räkningar. F*ck. Detta skriver jag nu i blixtfart, då det ikväll blir bilen hem till morfar för att sova där och hjälpa honom med hans näringsdropp. Tidigare idag har det varit försök till biltvätt, städats och ätits sockerkaka hemma hos farmor. Har så mycket tid över att jag hänger med familjen och andra folk hela tiden och därmed inte får någon tid över ens till att lyssna på musik eller borsta tänderna (knappt).
Ska skriva ett längra blogginlägg imorgon! Räkna med att det rullar in någon gång efter midnatt då jag antagligen blir hos morfar större delen av dagen imorgon och därefter antagligen träffar ytterligare 35-40 pers på de tre "fria" timmarna innan läggdags imorgon som jag inte hade räknat med...
Tills dess får alla nöja sig med Ilya Bryzgalov ovan. Är störttrött på allt som har med ishockey att göra, men efter att Dennis fick med mig och Martin på ett 4-timmars "NHL Winter Classic-maraton" framför TV:n har det blivit både landhockey i snöslask och ny förkylning som följd. Och Ilya är nog den enda hockeyspelare på ett tag som jag spontant har tänkt "Haha, yeah... awesome" om.
Så börja samla massa hockeybilder på Ilya gott folk. Och Spotifya We Take Care Of Our Own , Bruce nya singel. Inte för att den är sådär superbra, mer en alldeles godkänd låt. Men skulle väl inte fylla upp bilden som "Springsteen-moron" i allas era ögon om jag inte nämnde Bruce och sen skrev minst "WAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH, NYA SINGELN UTE, JAG DÖÖÖÖÖÖR!!!! SNART TURNÉ!!!! SOMMAR! JAAAAAA!". Så eh, hrm, jag tar ton och skriker:
WAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH, NYA SINGELN UTE, JAG DÖÖÖÖÖÖR!!!! SNART TURNÉ!!!! SOMMAR! JAAAAAA!
Ta med er dessa ospontana ord tills nästa blogginlägg som förhoppningsvis blir imorgon då. Tjo på er allihop!
Back in business
På allmänhetens samlade önskan (en person) påbörjas återupplivningsförsök 37 av denna blogg. Nu har jag ju faktiskt tid igen så att säga, ingen C-uppsats att skylla på, ingen styrelsetid att passa på ett tag, inget jobb ännu, inget lopp att springa, knappt några klockslag att passa... bara en massa lådor att packa upp, tv-serier att avsluta, bröd att baka, mil att springa ändå, Blekinge-vy att stirra på samt solglasögon och kläder att testa. Mest för att det är kul liksom, att se mer galen ut än vanligt ibland. Om nu det är fysiskt möjligt.
Whatever whenever, I'm back in business för att jag är out of business people!
Så denna blogg ska nu på nytt försöka rapportera om de fantastiska nyheter som händer i det landskap vissa tror är en stad i Skåne. Extrem gangster som jag tillfälligtvis är kommer jag bara att rapportera om stenhårda awesome saker. Freakin' don't come near me or you'll die motherfucka'-saker. Som:
Min nya kniv,
min nya ännu större kniv,
mitt nya svärd,
min nya helikopter,
min nya tandborste,
min nya tur-elefant,
min nya låttext,
mina nya solglasögon (som varit med på alla tidigare bilder för er som inte såg det, och som egentligen är gamla, men nya för mig, men egentligen inte alls nya alltså... eh... ja, ni förstår. Nya men gamla),
min nya... eh... Jif?
... ... ja. Det kommer att handla om sådana saker. Coola saker. Badass saker. Som svärd, Jif och elefanter. Och sånt kul. Det är sådana saker som enligt min åsikt borde inträffa för att liksom kröna den 15e flytten sedan år 2000 för min del. Det kommer bli en nummer 16 till hösten dessutom, tillbaka till Uppsala. Och i sedvanlig ordning lär det väl hinna flyttas minst 2 gånger innan hösten kommer och det är dags att flytta igen. Förlåt för allt gnäll, vill bara göra klart att jag ALDRIG NÅGONSIN vill se en flyttkartong igen. Aldrig.
Utöver rapporter om all icke-awesome awesomeness kommer det här as usuall antaligen mest vara en hel massa bilder, konsert-längtan-prat, låt-skrivartjat och musiktips. Med andra ord rekommenderar jag er att kika på bilderna och det som står med feeeeta bokstäver. Det är oftast enough för vad en normal human being orkar uthärda, är min professionella psykologiska gissning!
Så, jag avslutar denna comeback med en början på fortsättningen då, låttips och låttext-gnäll! Lyssna på dessa när ni har tid över, kära läsare. Med andra ord NU, eftersom ni antagligen måste ha sjukt mycket tid över genom att klicka er till denna blogg. Antingen det eller bara allmänt dålig fantasi och smak sena kvällar "whistle"
- Lars Demian – Fyllot & Miss World
- Dispatch – The General
- Mumford & Sons – Awake My Soul
- Band of Horses – Dilly
- Sigur Ros – Fljótavík (denna var temat för varenda molning dag förra veckan)
Och så lite allmänt låttext-flum för att på ett snyggt sätt fylla ut detta fundamentala kazaaaaaaam-blogginlägg.
Ditt hjärta har ett otacksamt jobb
Med taggtråd alltid uppklådd
Du piskar det likt en slav
Hela vägen ner i din grav
Och det är så lätt att se
Nu när löven har fallit ner
Hur asfalten bakom ditt hus
Äter upp allt ljus
Du slår händerna mot asfalten
Och skriker "Ge ljuset tillbaka!"
Trafiken rundar dig i timmar
Där du tårögd sitter på gatan
Du rullar runt och andas in
Vattnet mellan stenarna
Tills du känner kylan i magen
Och mörkret över grenarna
"Den här världen är ett skämt"
Tänker du högt för dig själv
När hösten den flyr med din tröst
Jag önskar någon hörde din röst
Nu är du vaken varje vintermorgon
Och skälver över tiden
Som du önskar höll dig i handen
Där du sitter och tar den för given
Men det enda den handen gör
Vilar varsamt mot din kind
Och drar tunna streck i ditt ansikte
Torkar inga tårar från någons skinn
"Jag vill se ljuset komma tillbaka"
Viskar du där på din köksstol
När dina tårar når ditt bröst
Och jag önskar någon hörde din röst
"Men denna världen är ett skämt"
Tänker jag högt för mig själv
När mina tårar når mitt bröst
Och jag önskar jag fick höra din röst
Med sådant kreativt nonsens avslutar vi för nu. Och om ni inte tycker det låter som en bra idé tänker jag se sur ut och hugga er med ett svärd! Så det så. Sov så gott och allt sånt kul
