Visste knappt att man kunde känna sig så splittrad...
Känns verkligen konstigt (dagens underdrift) att känna sig riktigt, riktigt glad ena minuten, för att sen känna sig så fruktansvärt ledsen nästa. För att sen känna sig riktigt glad/förväntansfull igen, för att sen känna sig extremt ledsen... vet inte riktigt hur man ska beskriva det, om det går att beskriva, eller om det är menat att man ska kunna beskriva sånt alls.
Hade jag varit bra på att forumlera hur jag tänker så hade jag skrivit ett långt inlägg om beachvolleyboll med kompisar, kaffe, löpning, tentaplugg, Winnerbäck-väntan och på något vis att jag tycker så synd om Dennis just nu. Jag lovar, hade jag kunnat skriva så som jag tänker hade jag nog kunnat få ihop två, tre, fyra A4-ark i detta blogginlägget.
Nu blir det inte så, för jag kan inte skriva så komplext... får nöja mig med det dåliga, även om det finns så mycket mer. Dennis, om du läser detta, tycker så fruktansvärt synd om dig. Hoppas allt går bra (så bra det bara kan gå)...
...och nu kom jag helt plötsligt inte på något bra att skriva alls igen, fast jag tänkte något sånt precis. Hoppas du kan somna ikväll.
En BRA låt får avsluta i varje fall, både blogginlägget och kvällen, det finns i varje fall de som kan sätta ord på saker och ting bättre än vad jag kan.
...
Ibland känns det som att det går hur sakta som helst. Verkligen. Hur sakta som helst. Speciellt när man verkligen längtar efter något... Då segar sig de där visarna på köksklockan fram som om någon snabbt limmade fast dem i bakstycket när man kollade bort för ett par sekunder. Går liksom inte framåt.
Sen helt plötsligt får man då inse att livet går så mycket fortare än vad man egentligen tror. Man borde se förbi visarna ibland... man borde bara se förbi dem lite oftare...
Man borde se förbi de där visarna hela tiden. De ljuger bara. Så varför gör jag aldrig det? Varför bara vänta och vänta och vänta på allting hela tiden? Och längta efter allting hela tiden. Varför fungerar jag så?
Och varför ska det behövas så brutala påminnelser om att det är så allt fungerar... eller att det är så jag fungerar, i varje fall, och att jag inte ändrar på mig. Jag vågar ju aldrig någonting (inte de saker jag borde i varje fall, fastän att jag vet om det).
Varför ska det behövas såna påminnelser om det?
Inside all of us is...
Everything you've ever seen
Everything you've ever done
Everyone you've ever loved
There is one in all of us
Jag vill se Where The Wild Things Are på bio snart imorgon NU!
Plugga, fota, lyssna, sova... och så River!
Okej... från att ha blandat mycket Bruce och Lasse och Coldplay (och lite Melissa Horn också) senaste veckorna börjar jag nu glida över på att lyssna på Lasse hela tiden och ladda inför konsert, vilket känns bra! Är mindre än en vecka kvar till Blekingeresa (och tenta alltså, känns mindre bra, pluggar konstant hela tiden) och därefter blir det tåg till Stockholm som gäller... ser fram emot att köa samtidigt(!) som Anna denna gången dessutom, och inte miss-tima det så dumt som vid Coldplay :D
Och så lite bilder till, har börjat fotografera lyktstolpar omedvetet vilket kanske syntes i förra inlägget också, eftersom det är det enda som går att fotografera med min kamera när man är ute och springer sent på kvällarna eller efter att ha spelat innebandy (seger igår, 7-4 förresten, haha!)... så här kommer några lyktstolpar och en bild av Umeås kyrka by night under cykelturen hem från innebandyn:
Plus att jag dessutom är väldigt bra på att sova hela tiden, överallt som vanligt, och att somna vid lite halvt fel tidpunkter. Som idag när jag gick och la mig efter att ha varit på ett möte i skolan och ätit, vilket resulterade i att jag sov fram tills att Joel och Zeb skrek på mig innan House, därför är jag jättepigg nu istället...
Eller som igår efter innebandyn, när jag la mig fullt påklädd med varm tröja och extratröja och allt ovanpå sängen och lyssnade lite på musik när jag kom hem och vaknade till klockan 01:30 igen utan att ha packat upp innebandykläder, lagt in kamerabilder på datorn eller borstat tänderna, så somnade först "på riktigt" klockan 02:15 ungefär. Tog en bild för att illustrera hur det såg ut när jag fortfarande var nyvaken mitt i natten :P :
Och slutligen, innan jag pluggar vidare här för att jag är allmänt överpigg klockan 00:25, så får Zebs hund River komma med på bild för att han hälsade på oss igen första gången på länge! :D Han passade på att springa ett par fri-varv i soffan, sitta så gott som rakt på mig när jag försökte skriva skolarbete på vardagsrumsgolvet, NÄSTAN äta upp Winnerbäck-plektrumet från 112 Sånger-boken, och istället när jag hann rädda det tugga sönder min innebandyboll... men han är söt, som natt och dag jämfört med sin ägare ;) , så jag förlåter honom! (men han hade blivit en matta om han hade svalt plektrumet...)
Don't worry about us, baby, we'll be alright
Well Frankie I don't know what I'm gonna find
Maybe nothing at all, maybe a world I can call mine
Shining like these streetlights down here on the strand
Bright as the rain in the palm of your hand
Walk softly tonight, little stranger
Into the shadows where lovers go
Talk softly to me, little angel
Whisper your secrets so soft and low
I love to see your hair shining
In the long summer's light
I love to watch the stars fill the sky
On a summer night
One thousand dreams whispered in the dark
But a dream's just a dream in one empty heart
It takes more than one to rev it up and go
So let's get it running, we're two for the road
Letar mönster i gatan
Ibland så ser jag nåt system
Ibland ser jag vart jag skulle
Ibland så ser jag bara sten
Det fanns en spricka där solen tog sig in
Där vi andades på nytt och där våren ömsa skinn
Och när jag lagt mig ner hos dig i natt
så säg att allt är bra
Det har vart en lång dag
Då var det dags...
Men i vilket fall, känns lite svårt att försöka sammanfatta detta på ett bra sätt... hmmm, hela resan började i varje fall med en av de läskigaste bilturer jag varit med om, då jag, Joel och Zeb begav oss iväg från Umeå klockan 21 på kvällen med min stackars bil i totalmörker och ösregn för att köra hela natten 65 mil ner till Stockholm. Jag är fortfarande glad att vi tog oss genom natten levande, haha, efter vattenplaning, mötande lastbilar över svarta där man inte såg vägen längre, och en riktig nära-döden-upplevelse (allvarligt talat) när vi skulle köra om en lastbil på motorvägen och den täckte hela vår ruta med vatten... menmen, vi tog oss först till Sundsvall, sen Gävle, sen Uppsala och till sist Stockholm trots allt!
Jag och Joel tog golvet, och Zeb sov i en fönsterbräda storlek XL :P
Vi laddade upp bra inför konserterna, hehehumhehum...
Första synen av legendariska Giants Stadium, där vi skulle se de sista två spelningarna någonsin innan de ska riva hela arenan!
Höjdpunkterna från första konserten då... Bruce spelade hela Born To Run-skivan i ett streck, vilket innebar:
-Thunder Road inför 80 000 man
-Backstreets
-min första MEETING ACROSS THE RIVER! (vilket slutade med rysningar, snyftningar och tårar...)
-En fantastisk Jungleland
-Och så då i extranummret, vilket ledde till ännu mer rysningar, snyftningar, tårar och...ja, som vanligt alltså, haha: SAAAAAANDY!
Så första kvällen var minst sagt lysande, även om den inte var bland de bästa konserter jag har sett, men det var ändå en underbar känsla attpå skakande ben få ta sig ut från en stor arena igen och känna sig totalt glad!
Försök till kel innan konsert, utan resultat, haha :P
Sen dagen efter var det bara till att på det igen! Vi tog oss tillbaka till Giants Stadium sent på förmiddagen, hängde runt arenan och hade jättetur som fick en superbra lottning till den andra konserten (de lottar köerna i USA). Vi hamnade till sist på första raden kanske tio meter från Bruce microfon, vilket fick ses som en seger! Den andra konserten var mer än rakt igenom rockig upplevelse, med inte så många skyhöga toppar utan mer en jätterolig kväll bara. Men bäst var:
-Öppningen med Wrecking Ball
-En vacker Downbound Train
-Och så två sjukt roliga Glory Days och Dancing In The Dark. Tror vi var på filmskärmen hela tiden däremot, hehe, liiiite småpinsamt....
Vi fjantar oss inför sista konserten xD
Dagen efter var det dags för lite Bruce-turistande, med huvudmålet först...
Var en riktigt grå dag, men ärligt talat gjorde det inte så mycket, kändes ändå magiskt att stå där vid stranden och bänkarna... funderar på att åka dit nästa sommar, får se vad pengarna räcker till :)
Bakom fönstret till höger i det här lilla rucklet komponerade Bruce hela Born To Run-skivan på ett piano då han bodde här... herregud. Det var mindre än pappas lilla hus i Blekinge, och hade husnumret skrivet med bläckpenna i träet ovanför dörren. :D
Och så en berömd trästolpe!
Höjdpunkterna från denna kvällen var många, men nästan precis samma som första på Giants Stadium ändå, haha!
-De öppnade helt oväntat med en sjukt rolig Seaside Bar Song, där vi studsade som Duracell-kaniner så fort vi fick chansen.
-Sen då kanske den finaste öppningen på THUNDER ROAD någonsin... Bruce pratade lite om att han ville göra de sista konserterna speciella för alla fans, att de skulle spela hela album, att det dagen efter var dags för Darkness On The Edge Of Town... men efter det så stod Bruce bara där med munspelet i handen och en strålkastare på sig, sneglade ut över publiken och halvviskade
"But tonight... but tonight... but tonight...", och så började hela arenan vråla rakt ut när han förde munspelet mot munnen och tog de första tonerna... (får rysningar när jag tänker tillbaka på det)
- Lite senare fick vi den kanske bästa BACKSTREETS någonsin...
- ...innan det var dags att smågråta till Meeting Across the River igen...
- ...innan det var dags att fullständigt bryta ihop och supergråta under en av de finaste DOOOOWN IN JUUUU-NGLE-LAAAAAAAND jag har hört. Jag hade inte ett enda torrt ställe i ansiktet efter den låten, utan stod med tårar från hakan upp till hårfästet så mycket grät jag nog, hahaha... (sen hoppas man alltid att ingen ser en gråta så mycket, vilket är svårt med 15 000 personer runtomkring sig, men det gör liksom ingenting ;) )
- Sen var Rosalita jättebra också, men har nästan glömt allt utom Thunder Road, Backstreets, Meeting och Jungleland ^^
5 personer i ett taxi-baksäte i Philadelphia :P
Fullsatt inomhus i Spectrum inför en av de bästa konserterna ever!
Hade nog fortfarande tårar i hela ansiktet direkt efter konsertens slut, Jungleland satte sina spår ;)
Låter Mattias illustrera hur bra det var, och ber till gud att han aldrig ser min blogg och slår ihjäl mig för att jag visar denna bilden 'whistle'
Den sista konserten var inte riktigt lika bra, trots att de spelade helt sanslösa låtar, då vi hade otur med lottningen och hamnade jättelångt bak på ståplats, blev lite som att stå och tita på en DVD under långa stunder istället för en konsert vilket var synd. Dessutom hade då en del av vår svenskgrupp åkte hem mot Sverige igen, så vi saknade liksom ett par viktiga kuggar! men delar av konserten var ändå riktigt bra, framförallt:
-Thundercrack
-The Ties That Bind (äntligen!!!)
-Sooooomething In The Night, ryyyys...
-Och Detroit Medley, dans/studs/hopp igen! :D
men låter nog ändå Victor få illustrera hur skruvad denna kvällen var, med en bild från hans bästa sida...
...därefter återstod bara ett par dagars turistande i ett grått och regnigt Philadelphia, där en av höjdpunkterna fick bli två koppar McDonalds-kaffe samt en nyköpt varm tröja på H&M för 210 kronor :P Sen flög vi hem till sist, landade i ett superkallt Stockholm (om man jämför med New York), åkte en iskall buss upp till Umeå för att värmen dog i den mellan Sundsvall och Örnsköldsvik... suck... och till sist klev vi ut i -5 grader, klockan 06:00 en söndagsmorgon!
Drack upp allt (nöjd) ;)
Hela resan fick sin slutpunkt med att vi sov från klockan 07 till 15:40 dagen efter! Och det var en liiiiiten del av vad jag har gjort sista två veckorna iaf, hahaha...
(Så måste säga det, det är en bedrift om någon verkligen orkar läsa ALLT detta!) Slut för ikväll, nu är jag trött på att sitta en meter från en TV-skärm och skriva, sov gott! :P
Hahahaha
Hemma igen!
Men nu börjar nästa nedräkning istället, när Bruce är över för min del den här gången, nämligen nedräkningen till Lasses konserter! Inte alls långt kvar tills Umeå-Blekinge-Stockholm(!!!!)/Winnerbäck-Umeå-resan i början av november!
Och inte långt till tentan innan dess heller, hehehehum...suck...
Nu ska jag försöka tvinga mig att somna, trots att jag sov till 15:40 idag, så sov gott!
Massor av upp och ner nu!
Finns väldigt mycket positivt och lite lite negativt att sammanfatta senaste/kommande veckan med...
POSITIVT:
* Tenta nummer 1 avklarad, och det gick bra tror jag (efter 4 dagars konstant pluggande :P)
* Har bestämt mig för att se två Winnerbäck-konserter till i höst, i Annexet den 7:e och 8:e november direkt efter att jag hälsat på hemma i Blekinge, vilket gör hösten ännu lite gladare!!!
* Det är 1½ dygn kvar till vi ska åka till USA...
* ...och se 4 konserter med Bruce...
* ...och besöka Asbury Park för första gången...
* ...och se 4 konserter med Bruce...
* ...och så, vad mer... jo, fyra konserter med Bruce!
NEGATIVT:
* Min iPod är död, har varit musiklös i en vecka och ingen musik i hörlurarna på resan som kommer
* Min dator är död, så ingen musik i en vecka, svårare att reseplanera, svårare att skolplanera, svårare att höstplanera, och så kanske en jobbig reparationsräkning när jag kommer hem igen den 17:e
Men överlag så är allt ändå rätt positivt trots allt, med Bruce snart, ännu fler Bruce-vänner att träffa snart, Asbury Park/Sandy-scenario snart och ännu mer Lasse (snart bara en månad!!!).
