Holmön once again
Det var ett tag sedan jag var ute på Holmön nu, närmare bestämt i februari (under min födelsedag) med Bore och Max, då vi bakade kladdkaka, skottade flera kvadratkilometer med snö och badade bastu och rullade i snö. Den gången var det -25 grader ute, blåste storm och såg ut såhär:
Denna gången kommer det att vara cirkus 25 grader varmare än vad det var i februari, och Max kommer att vara "ersatt" av dear sir Robin när det nu är dags igen. Så eftersom Sebastian tyvärr inte kunde slita sig och haka på (den upptagne f*n) så består manskapet denna gången av mig och dessa bägge gossar:
Kommer säkert att bli lysande episkt på min ära! Bore har redan hintat om att vi ska bada i havet = kommer ni aldrig att höra av mig igen så har jag fryst ihjäl i vågorna ett par mil norr om Umeå...
Och om det är någon som försöker ringa/smsa mig innan söndag kväll och jag inte svarar så beror det på att det inte finns någon mottagning ute på den nästan folktomma ö vi ska till!!! Så det är inte för att jag är osocial eller trött på att svara i telefon ;)
Bara för att återgällda min bristfälliga tillgänglighet de kommande två dygnen så tänkte jag tipsa om två klipp som bara måste ses! Ett med Flight of the Conchords som är allmänt fantastiskt kul, och ett med Band of Horses som bara är allmänt fantastiskt vackert tycker jag. Ha en trevlig helg allihop, förhoppningsvis har jag inte drunknat eller fryst ihjäl innan söndag kväll!
Och om det är någon som försöker ringa/smsa mig innan söndag kväll och jag inte svarar så beror det på att det inte finns någon mottagning ute på den nästan folktomma ö vi ska till!!! Så det är inte för att jag är osocial eller trött på att svara i telefon ;)
Bara för att återgällda min bristfälliga tillgänglighet de kommande två dygnen så tänkte jag tipsa om två klipp som bara måste ses! Ett med Flight of the Conchords som är allmänt fantastiskt kul, och ett med Band of Horses som bara är allmänt fantastiskt vackert tycker jag. Ha en trevlig helg allihop, förhoppningsvis har jag inte drunknat eller fryst ihjäl innan söndag kväll!
Penguins
Tänkte delge ett av mina egna citat, som Sebastian så påpassligt snappade upp ikväll när jag skulle förklara för honom hur aaaaaawesomeeeeeee det faktiskt är med pingviner (framförallt om de flyger flygplan i tecknade filmer som exempelvis Madagascar 2, men annars också).
Men jag står faktiskt för det! Tänk er att kliva in i er väns eller väninnas hall och så stor det en stor pingvin där i hallen och liksom bara... är där. Den skulle gärna få ha en hatt på sig också. Och så skulle ägarna till pingvinen vara helt nonchalanta, rycka på axlarna och säga något i stil med "Vadå, det är ju bara vår pingvin" när man frågar om den.
Och nej, för er som undrar, jag har inte blivit galen haha. Det är bara en kul idé som har satt sig sen flera år tillbaka, hur ofantligt coolt det vore med en pingvin hemma i hallen. Jag menar, tänk er själva att säga i skolan när man har tråkigt under höstdagarna: "Tyvärr behöver jag gå hem en sväng, jag måste mata min pingvin. Den blir så tjurig annars".
Revolutionerande tanke, eller hur? ;)
Med dessa trötta ord och två bilder på det fruktansvärt usla vädret vi hade häruppe idag, med snöslaskflingor och vind på 15 sekundmeter (sanning, jag cyklade i det!), så avslutar jag för ikväll. Ta med er dessa visdomsord om pingviner i framtiden och minns vem som sa det när de är populära husdjur om ett tag!
(Bores bilder de sista två, vackert väder vi Umeåbor har, right...?)
"Tänk om man hade haft en stor jävla pingvin som husdjur. Värsta partytricket att bara öppna dörren och så står den där."
Men jag står faktiskt för det! Tänk er att kliva in i er väns eller väninnas hall och så stor det en stor pingvin där i hallen och liksom bara... är där. Den skulle gärna få ha en hatt på sig också. Och så skulle ägarna till pingvinen vara helt nonchalanta, rycka på axlarna och säga något i stil med "Vadå, det är ju bara vår pingvin" när man frågar om den.
Och nej, för er som undrar, jag har inte blivit galen haha. Det är bara en kul idé som har satt sig sen flera år tillbaka, hur ofantligt coolt det vore med en pingvin hemma i hallen. Jag menar, tänk er själva att säga i skolan när man har tråkigt under höstdagarna: "Tyvärr behöver jag gå hem en sväng, jag måste mata min pingvin. Den blir så tjurig annars".
Revolutionerande tanke, eller hur? ;)
Med dessa trötta ord och två bilder på det fruktansvärt usla vädret vi hade häruppe idag, med snöslaskflingor och vind på 15 sekundmeter (sanning, jag cyklade i det!), så avslutar jag för ikväll. Ta med er dessa visdomsord om pingviner i framtiden och minns vem som sa det när de är populära husdjur om ett tag!
(Bores bilder de sista två, vackert väder vi Umeåbor har, right...?)
I'm countin' on a miracle to come through
Hej bloggen! :P Då var det väl dags igen för en liten update i varje fall. Känner att det händer så mycket konstant hela tiden att jag knappt orkar sitta ner vid 23-snåret och skriva om det haha. Egentligen inte nu heller, jag borde egentligen panikplugga ryska inför lektionen klockan 18:00... men nåja, jag måste ju uppdatera här någon gång också trots allt.
Så vad är det då som händer hela tiden? Eh, jaaaa... var ska jag börja haha, har ju inte så mycket tid att snabbskriva detta nu. Första momentet i Statsvetenskap B är över och jag lyckades spika tre VG på hemtentorna vilket resulterade i VG för hela momentet = sweeeeeeeeeeet! Alla panikveckorna jag hade där ett tag fick ett bra slut vilket var otroligt lättande. Hade allt skrivande resulterat i typ ett svagt G hade jag faktiskt blivit lite besviken.
Så vad är det då som händer hela tiden? Eh, jaaaa... var ska jag börja haha, har ju inte så mycket tid att snabbskriva detta nu. Första momentet i Statsvetenskap B är över och jag lyckades spika tre VG på hemtentorna vilket resulterade i VG för hela momentet = sweeeeeeeeeeet! Alla panikveckorna jag hade där ett tag fick ett bra slut vilket var otroligt lättande. Hade allt skrivande resulterat i typ ett svagt G hade jag faktiskt blivit lite besviken.
Vad har mer hänt, hm. Vi har bakat bullar och delat ut till cyklister/fotgängare/människor som har tagit bussen! Söndagen 10/10/10 var en miljödag, så jag, Zeb och Anton fick stå och dela ut bullar till folk som var duktiga och inte tog bilen till Maxi. Det var ruskigt kallt för händerna men ändå värt det, alla borde slå ett slag för miljön lite oftare! På bilden här över visar konstnärs-David Sjölund hur man på bästa vis ritar kanelbullar under vår "kanelbullebakande-kväll" förra torsdagen.
Sen har vi startat ett hockeybockeylag! Det lilla skånska superenergiknippet Robin Myte tog tag i alla avdankade hockeyspelares liv och plockade ihop The Chiefs som ska göra Umeås ishallar osäkra i vinter. Vi tränade första gången igår och det var verkligen helt SJUKT ROLIGT! Sanslöst kul att få stå på skridskor igen och köra i full fart kring ishallen jagandes en bandyboll. På bilden ovan visar Bore (som för övrigt var här och fikade till sena kvällen igår och visade mig och Zeb hur bra Flight of the Conchords-serien faktiskt är) hur man kan stila lite snyggt trots att man inte spelat på måååånga år ;)
I övrigt skriver jag mer låttexter än vanligt, vilket har lett till lite för många, alldeles för sena nätter den senaste tiden. Har ingen aning om varför det har blivit så just nu, att jag har ett behov av att klottra ner allt som snurrar i huvudet, men i vilket fall så har "i säng klockan 23:30-0:00" snabbt omvandlas till 1:00, 2:00, 3:00 och en gång tillochmed 4:00! I'm crazy.
Men vi ska bilda ett band, jag, kaaawaaabunga-Tomas, Bore, Sandra, Myte och säkert lite mer löst folk. Kanske därför jag vill skriva mer än vanligt, vet inte... kul kommer det bli i varje fall! Och stressigt, hahahåhåhå....
Men vi ska bilda ett band, jag, kaaawaaabunga-Tomas, Bore, Sandra, Myte och säkert lite mer löst folk. Kanske därför jag vill skriva mer än vanligt, vet inte... kul kommer det bli i varje fall! Och stressigt, hahahåhåhå....
Och gitarren har fått nya strängar också = dyyyrt men braaaa! Men de är ganska så tjocka så jag håller på att förstöra mina fingertoppar återigen. Men det får vara värt det, värre problem kan man nog ha.
Slutligen har det nog festats lite för mycket sista tiden. En aning. Några droppar sisådär. Då räknar jag för övrigt inte in de 2 kvällar som jag har stått bartender i NH, även om det innebar jobb till klockan 4:00 på morgonen, utan även i övrigt har det nog druckits lite för mycket. Ska bli ändring på det, haha, I promise, om inte annat för plånbokens skull! När man känner att pengarna borde gå till mat istället är det frågan om det är värt det att festa varje helg, hehum. Men likväl låter jag Tomas illustrera hur man kan se ut på en fest där vi två fick ta på oss DJ-rollen eftersom det var så sjukt usel musik!
(och riktigt så bleka är vi inte, all hail photoshop cs2!)
Slutligen har det nog festats lite för mycket sista tiden. En aning. Några droppar sisådär. Då räknar jag för övrigt inte in de 2 kvällar som jag har stått bartender i NH, även om det innebar jobb till klockan 4:00 på morgonen, utan även i övrigt har det nog druckits lite för mycket. Ska bli ändring på det, haha, I promise, om inte annat för plånbokens skull! När man känner att pengarna borde gå till mat istället är det frågan om det är värt det att festa varje helg, hehum. Men likväl låter jag Tomas illustrera hur man kan se ut på en fest där vi två fick ta på oss DJ-rollen eftersom det var så sjukt usel musik!
(och riktigt så bleka är vi inte, all hail photoshop cs2!)
Det om det, over & out för nu. Detta var en stressig uppdatering jag vet, men jag har föreläsning om en kvart(gaaaaah hur kunde klockan bli såhärmycket???!!!!!!!!) och ska träna efter det. Så so long!
70 år...?!
Igår fick jag höra en väldigt intressant kommentar, vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller inte direkt haha, men tänker som vanligt ha flera ton med självdistans och nämna det ändå för jag tror att detta kan stämma!
Jag tvingade efter gårdagens studentföreningsmöte Sebastian att bära hem min väska, mohahaha, samtidigt som jag själv gick och satte mig på studentpuben NH med en sejdel(!) öl och firade "oktoberfest" tillsammans med Tomas, Erik, Fanny och ett par andra sanslöst trevliga typer som jag nuförtiden ibland jobbar med. Där fick jag den smickrande kommentaren av Fanny och Tomas att jag när jag blir 70 år med största sannolikhet kommer att se ut som, för att citera:
Tomas: "Du kommer vara han, vad heter han... eh. Fanny, vilken film var det vi såg nu igen? När vi sa att 'det där är David när han blir gammal' "
Fanny: "Amelie från Montmartre?"
Tomas: " Ja, precis! David, du kommer se ut som Amelie från Montmartres pappa! Det är du när du har blivit 70 år!"
Extremt smickrande eller hur? Det värsta är att de har antagligen har helt rätt haha! Men jag ska i varje fall försöka vara roligare till sättet och lite mindre senil om det går trots att jag säkert kommer att vara Amelies pappa till det yttre. DET är ett löfte, mina damer och herrar! :P
(Nu ska jag för att hämnas på Tomas först köra ännu ett styrketräningspass och sen spöa skiten ur honom i innebandy klockan 16:00! Därefter är det ishockeyderby, jag och Zeb ska bilda Tegs SKs egen huligan-firma mot Björklöven. Efter det kommer jag sen panika över hemtentan som ska skrivas innan fredagen är över. Snyft. Snyft. Snyft. David Manninen super-stressar vidare mot 70 år!)
Jag tvingade efter gårdagens studentföreningsmöte Sebastian att bära hem min väska, mohahaha, samtidigt som jag själv gick och satte mig på studentpuben NH med en sejdel(!) öl och firade "oktoberfest" tillsammans med Tomas, Erik, Fanny och ett par andra sanslöst trevliga typer som jag nuförtiden ibland jobbar med. Där fick jag den smickrande kommentaren av Fanny och Tomas att jag när jag blir 70 år med största sannolikhet kommer att se ut som, för att citera:
Tomas: "Du kommer vara han, vad heter han... eh. Fanny, vilken film var det vi såg nu igen? När vi sa att 'det där är David när han blir gammal' "
Fanny: "Amelie från Montmartre?"
Tomas: " Ja, precis! David, du kommer se ut som Amelie från Montmartres pappa! Det är du när du har blivit 70 år!"
Extremt smickrande eller hur? Det värsta är att de har antagligen har helt rätt haha! Men jag ska i varje fall försöka vara roligare till sättet och lite mindre senil om det går trots att jag säkert kommer att vara Amelies pappa till det yttre. DET är ett löfte, mina damer och herrar! :P
(Nu ska jag för att hämnas på Tomas först köra ännu ett styrketräningspass och sen spöa skiten ur honom i innebandy klockan 16:00! Därefter är det ishockeyderby, jag och Zeb ska bilda Tegs SKs egen huligan-firma mot Björklöven. Efter det kommer jag sen panika över hemtentan som ska skrivas innan fredagen är över. Snyft. Snyft. Snyft. David Manninen super-stressar vidare mot 70 år!)
Success and failure
SUCCESS
FAILURE
Gårdagens nattjobb på krogen NH var verkligen en succé
Att komma hem klockan 5 på morgonen, efter att cyklat igenom studentområdet med en stor hatt på huvudet och ett brett smile hela vägen utan att vara väldigt, väldigt full var en seger i sig hahaha! Mötte killen som delar ut reklam på vägen dessutom, övervägde ett tag att inte lägga mig alls utan äta frukost istället (innan förnuftet tog över vilket nog var tur).
Att jobba från 21:00-03:00 med ett gäng sjukt sköna människor bakom bardisken var verkligen så värt det, kanske för att det var ideelt just, och denna särskilda Guiness-night kommer nog göra att det blir ett par kvällar till bakom baren på NH innan hösten och vintern är över! Jag förstår verkligen inte hur ALLA nya människor jag möter här uppe i Umeå kan vara så sjukt roliga och trevliga. Men så är det i varje fall, vilket lyfter hela hösten redan nu =) Och, btw, I love my Guiness-hat vilket jag hoppas syns
Att komma hem klockan 5 på morgonen, efter att cyklat igenom studentområdet med en stor hatt på huvudet och ett brett smile hela vägen utan att vara väldigt, väldigt full var en seger i sig hahaha! Mötte killen som delar ut reklam på vägen dessutom, övervägde ett tag att inte lägga mig alls utan äta frukost istället (innan förnuftet tog över vilket nog var tur).
Att jobba från 21:00-03:00 med ett gäng sjukt sköna människor bakom bardisken var verkligen så värt det, kanske för att det var ideelt just, och denna särskilda Guiness-night kommer nog göra att det blir ett par kvällar till bakom baren på NH innan hösten och vintern är över! Jag förstår verkligen inte hur ALLA nya människor jag möter här uppe i Umeå kan vara så sjukt roliga och trevliga. Men så är det i varje fall, vilket lyfter hela hösten redan nu =) Och, btw, I love my Guiness-hat vilket jag hoppas syns
FAILURE
Skulle däremot illustrera hur sanslöst mycket det har varit att göra denna veckan, när jag kom hem tidigare på dagen och hade en liten rast innan det var dags att träna och sen jobba. Så la mig på soffan och tog en bild, inte för att jag skulle sova utan bara för att illustera... ....
Men jag somnade. Såklart. Vaknade 1½ timme senare, trött så att jag var yr, av att pappa ringde mig och frågade vad jag gjorde. Jag skulle ju egentligen skrivit seminarieuppgift hehehum, nu blev det inte så. Jag misstänker att jag har lite sömn att ta igen i dagsläget.
(hoppas att jag stillade Dennis gamla beroende av att "ta en bild på mig varje timme" lite grann nu dessutom :P )
Men jag somnade. Såklart. Vaknade 1½ timme senare, trött så att jag var yr, av att pappa ringde mig och frågade vad jag gjorde. Jag skulle ju egentligen skrivit seminarieuppgift hehehum, nu blev det inte så. Jag misstänker att jag har lite sömn att ta igen i dagsläget.
(hoppas att jag stillade Dennis gamla beroende av att "ta en bild på mig varje timme" lite grann nu dessutom :P )
Konstverk
Och så bilden jag skulle avsluta med igår, men som får börja och avsluta idag.
Fin va? ^^
Fin va? ^^
With a boulder on my shoulder feelin' kinda older
Bästaste bra-humör-Bruce-klippet på år och dar!
Vilken vecka detta har varit so far. Fullständigt fullspäckad med studenförbundsmöten, styrelsemöten, träningar, seminarier, rapportskrivning, datorarbete och två tentor. Dessutom har jag en föreläsning, ett spinningpass, ett vanligt träningspass, ett styrelsemöte, en grillning/kubbturnering(!) och ett nattjobb kvar på studentpuben NH innan veckan är över.
Bara idag har innefattat ett par timmars jobb med VSF i skolan, en timmes färdigställande av hemtenta som lämnades in klockan 17:00 och som jag skrev på större delen av dagen/kvällen igår innan jag spelade innebandy med födelsedagsbarnet Tomas, två timmars sista-minuten-plugg på tentan i "ryska" (svensk grammatik) innan det var dags för den klockan 18:00. Och efter det så for jag till IKSU och tränade på nytt. Var hemma och lagade middag klockan 20:45 ungefär, alldeles lysande! Jag har verkligen flängt runt precis hela dagen.
Så det är ganska så halvmycket mest överallt hela tiden just nu. Men bara bring it! Vad ska man bara sitta hemma och inte göra något för, hur trist vore inte det på en skala? Och lungt. Och skönt. Och jag hade hunnit spela gitarr. Och läsa någon bra bok. Och dricka lite mer kaffe... ... Ja, ni hör hur hemskt det låter, vad ska man med lugn och ro till? Jag upprepar, BRING IT höst, BRING IT!
Ett par saker som är värt att nämna lite extra idag däremot är att mr Bruce Springsteen fyller år, gammelgubben blir 61 och är väl fortfarande dubbelt så vältränad som en annan. Och 50 000 gånger bättre på gitarren, men jaja. Han får ett grattis i alla fall, och dagen till ära har jag lyssnat igenom hela de första två albumen under "de lediga stunder" jag har haft (alltså när jag har cyklat fram och tillbaka i Umeå, eller tränat. Lediga stunder, det där...).
Hade nästan glömt hur fina studioversionerna kan vara, men lyssna på For You, Blinded By The Light, Lost In The Flood, Sandy, Incident On 57th Street, Wild Billy's Circus Story, The Angel och New York City Serenade om ni vill veta vad jag pratar om. Det kan dagen få vara värd!
Och så har en viss svensk rödtott med gitarr accepterat min Facebook-vänförfrågan, wooohooo hehum. Kändes lite lättande ändå på något vis, att käre herr Winnerbäck kanske då inte anser det hysteriskt att skicka vänförfrågan där. Även om det egentligen inte hade gjort så mycket ifall han hade trott det, men det är ändå lite lättande haha.
Nu tänkte jag egentligen lägga upp en ganska så rolig bild från just facebook för att sätta punkt på min trötta och stressiga dag... men eftersom det just nu ligger nere avslutar jag istället med dessa två bilder:
En liten retro-bild från Dublin förra sommaren, Bruce fyller ju trots allt år.
Och en spontanbild på Maaaaaaru, för att den katten kan få en att skratta även när man är totalt slut.
Maru, Du är bäst!
Nu ska jag kollapsa i soffan här ett tag, innan jag kryper in i sängen. Sov gott
Hahaha
...structure these subnational elections are critical for the simple reason that some rules allow for greater decentralization than others. For example, whereas indirect elections tend to weaken the ties that bind subnational elected officials and their constituents, direct elections bolster the legitimacy of subnational officials in their battles with national authorities for greater...
Satt och läste detta i min engelska akademiska artikel om Chiles styre, fullt fokuserad, när man kommer till The Ties That Bind och direkt tänker "Haha, Bruuuuuuuuce"... ... ...och sen glömmer bort helt vad man har läst under de sista minuterna. Och måste läsa om hela stycket på nytt. På något plan har man visst blivit liiiite väl galen genom åren när Bruce, Coldplay och i svensk text Winnerbäck förstör bra studerande haha! Damn!
Call it mystery or anything
Herregud.
Vanligtvis brukar jag inte skriva om politik till vardags. Jag vet inte riktigt varför det har blivit så egentligen... jag är ju trots allt otroligt intresserad, till och med politiskt engagerad, och läser ju faktiskt om politikens påverkan på oss och vår omvärld under varje dag av mitt studieliv nuförtiden. Kanske är det för att jag överlag känner mig dålig på att förklara vad jag tycker och tänker som jag inte skriver särskilt mycket, jag vet inte.
Men ärligt talat... just nu känns det som att jag varje dag hör något resonemang och någons politiska åsikt som på allvar gör mig antingen ledsen eller besviken. Eller både och.
För jag förstår inte. Hur kan någon som känner minsta uns av medmänsklighet bedriva en politik som gör skillnad på människor och människor. Och snälla, säg mig, VARFÖR ska de som faktiskt har det sämst i Sverige idag; de som är sjuka, hemlösa, arbetslösa, pensionärer och utförsäkrade få det ännu sämre? Är det en sak jag skulle vilja försöka få fram med politik, och vad gäller hela livet egentligen, så är det väl att alla människor ska kunna få samma chans oavsett vem man är. Oavsett om man har fått sparken från sitt jobb, om man har blivit utförsäkrad för att man "inte är sjuk nog", oavsett om man har ett jobb, oavsett om man sitter som statsminister eller om man är en pensionär med cancer, oavsett om man är student eller chef för ett företag... Alla ska väl ha samma chans att få se sina barn växa upp med en bra skola, kunna ha en rimlig sjukvård och få hjälp under de perioder i livet när man drabbas av olycka?
Så snälla, snälla, snälla någon, varför kan inte de som tjänar MEST i Sverige, de som faktiskt har det bra, de som har en trygghet och de som har ett jobb att gå till, inte kunna tänka sig att hjälpa dem i samhället som inte har det lika bra? Vore det så hemskt att hjälpa dem som faktiskt har det sämst? Jag kommer nog aldrig att förstå hur man kan prioritera någon hundralapp mer i plånboken för egen del framför att faktiskt kunna bidra till att de som har ont om pengar kan få komma till sjukhuset om de blir sjuka.
Nu ska jag inte rabbla på för mycket om politik, som sagt, jag tycker inte om att skriva för mycket om det i vardagslivet egentligen. Men jag hoppas (åtminstone lite i smyg) att ni som läser denna bloggen faktiskt bryr er mer om medmänsklighet, allas lika värde och om miljön än om att få lite mer pengar för att själv kunna köpa en extra latté eller lite finare kläder när ni är på stan... jag hoppas verkligen att ni röstar på de rödgröna på söndag.
För jag börjar på allvar bli rädd för att vi annars kommer bo i ett mycket, mycket kallare och mer egoistiskt Sverige där vi håller på att glömma bort vad det innebär att finnas till för varandra. Jag menar, vad har man för nytta av att vara glad själv när andra lider? Jag förstår inte och kommer aldrig att förstå det.
Men nu, lite vardagsliv (för alla er som troget väntat, haha, oh yeeees)!
För förutom all denna politik så är det samma sak som vanligt här uppe i Norrland haha:
*Statsvetenskap och ryska, mycket demokrati-pluggande vilket är bra inför framtida Freds/Konfliktstudier I think.
*Universitetsliv (=fikande och kaffe som rutin, dessutom en utekväll för mycket hehum, och såklart pluggpluggplugg. Och plugg.)
*Träning som en galning. Det börjar ta sig igen.
*Musik. Musik. Och musik. Har börjat utforska Pearl Jam, Joe Strummer, Kings Of Convenience, Hundred Little Reasons och The Magnetic Fields vilket är trevligt. Och återupptäckt Jason Mraz, vilket är nästan trevligare! Blev dessutom positivt chockad när Zeb plötsligt spelade upp Mr Curiosity häromdagen, fantastiskt, han tar sig vad gäller musiksmak den killen!
*Gitarrspel. Har dragit av en sträng på Takaminen just nu, men det ska åtgärdas. Dessutom repar jag och Tomas in en ny storlåt, en framtida succé är jag säker på (hehehum).
*Zeb har dessutom varit och jagat, icke att förglömma, och han satt och viftade kniv och buköppnare i soffan dagen därpå och pratade norrländska vilket höjde mysfaktorn i lägenheten! Han sköter sig så fint, snutteponken ;D
Men nu, lite vardagsliv (för alla er som troget väntat, haha, oh yeeees)!
För förutom all denna politik så är det samma sak som vanligt här uppe i Norrland haha:
*Statsvetenskap och ryska, mycket demokrati-pluggande vilket är bra inför framtida Freds/Konfliktstudier I think.
*Universitetsliv (=fikande och kaffe som rutin, dessutom en utekväll för mycket hehum, och såklart pluggpluggplugg. Och plugg.)
*Träning som en galning. Det börjar ta sig igen.
*Musik. Musik. Och musik. Har börjat utforska Pearl Jam, Joe Strummer, Kings Of Convenience, Hundred Little Reasons och The Magnetic Fields vilket är trevligt. Och återupptäckt Jason Mraz, vilket är nästan trevligare! Blev dessutom positivt chockad när Zeb plötsligt spelade upp Mr Curiosity häromdagen, fantastiskt, han tar sig vad gäller musiksmak den killen!
*Gitarrspel. Har dragit av en sträng på Takaminen just nu, men det ska åtgärdas. Dessutom repar jag och Tomas in en ny storlåt, en framtida succé är jag säker på (hehehum).
*Zeb har dessutom varit och jagat, icke att förglömma, och han satt och viftade kniv och buköppnare i soffan dagen därpå och pratade norrländska vilket höjde mysfaktorn i lägenheten! Han sköter sig så fint, snutteponken ;D
Och slutligen då, två klipp värda att se alla höstdagar just nu:
Både jag och Tomas har gemensamt enats om att Eddie Vedder sjunger alldeles för bra, det är orättvist... men värt att lyssna på i varje fall!
Och Jason likaså. För er som inte hört: KÖP (laddahem, host*) hans Live On Earth-dvd, man mår bra av att se och lyssna på Jason Mraz live när han är som bäst!
So they sent a doctor for examining my brain
Finished not too clearer
When the world, when the world just seems a little bit too cruel
Gonna leave it better
Make one better
So tell that princess
Tell that princess slide down the drain
Tell that princess she'll never be lonely again
I heard you never get wet in Spanish rain
When the world, when the world just seems a little bit too cruel
Gonna leave it better
Make one better
So tell that princess
Tell that princess slide down the drain
Tell that princess she'll never be lonely again
I heard you never get wet in Spanish rain
Uppförsbacke
Hallåhallåhejhejsan bloggen! :P då jag fortfarande inte kommer på något vettigt att skriva, eller snarare inte kommer på något vettigt sätt att teckna ner det jag upplevt, så tänkte jag förströ er stackars satar som inte har något bättre för er än att läsa om min vardag med en slags träningsuppdatering bara för att försöka hitta något NEGATIVT med att vara ute på sommarturné!
För faktum är att alla dessa ständiga konsertresor är väldigt destruktiva för precis all form av träning. Inte för att det gör mig någonting alls, haha, allt är prioriteringar (något som även min plånbok har fått erfara heheheeehum), men bara som lite kuriosa ska jag dra upp lite deprimerande träningsstatistik här:
För faktum är att alla dessa ständiga konsertresor är väldigt destruktiva för precis all form av träning. Inte för att det gör mig någonting alls, haha, allt är prioriteringar (något som även min plånbok har fått erfara heheheeehum), men bara som lite kuriosa ska jag dra upp lite deprimerande träningsstatistik här:
En effekt av att man är ute på en sommarturné är alltså att man allt som oftast är ganska så utslagen efteråt. Nu har inte sommaren varit lika fysiskt ansträngande som förra Springsteen-sommaren, men 2 månaders nästan konstant resande där de enda pauserna man gör bokstavligt talat fylls till bredden med fika, mat och kafferaster gör att de få muskler man en gång hade tenderar att spolas raka vägen ner i avloppet när man väl har tid för att duscha. Så nu, efter dagens första styrke-pass här uppe i soliga och somriga Umeå (säger vi, jag kör på den illussionen i varje fall!) kan jag alltså äntligen summera sommarens nedbrytning av det som en gång var hela vårens slit och kämpaglöd på IKSU:s spinningcyklar och situps-bänkar:
* Först och främst, bara för att nämna: jag lyckades från mitten av juni till nu gå från första hålet på mitt då nyinköpta skärp till det femte. Och det var INTE i positiv bemärkelse, att jag åt mindre och tränade bra, utan det var fyra hål av renodlat muskeltapp. Sweeeeeeet, på min ära!
* Från att ha kört cirka 350-400 magrepetioner med lite blandat 5-10-kilosvikt på situpsbänk så klarade jag idag med nöd och näppe av 200 stycken. Jag var vanskligt nära döden de sista 20, halvt gråtande med Tom Waits vackra Hold On i hörlurarna på iPoden, lagom tragikomiskt
*Dessutom klarade jag ytterligare 100-150 olika sorters magrepetioner i början på juni, that number var nu reducerat till 50 styck.
*Vad gäller ryggen klarade jag i varje fall av samma vikter, men 2/3 så många gånger som i början på sommaren.
*Överkroppen tänker jag inte ens beröra i siffor, låt oss bara kalla det för en uthållighetsmässig katastrof även om vikterna var samma som förut...
*Benböjen fungerade även de halvbra... jag lyckades köra 20 stycken på 105 kilo, två gånger om. I somras var siffran 20 gånger 3 gånger 140 kilo, så även klippet i uppförsbackarna på cykeln lämnar lite i övrigt att önska.
* Slutligen vågade jag knappt ens snegla på roddmaskinen när jag var på väg ut från gymmet, då jag visste att om jag satte mig ner på den en kvart som avslutning idag skulle jag nog aldrig ha rest mig upp igen. Möjligtvis hade jag kunnat rulla ner till omklädningsrummet med lite hjälp, men jag tänker skjuta på det ögonblicket någon dag till.
Så, ja, det är väl facit i hand efter lite drygt två månaders Lasse-turné med en präktig förkylning som krönte avslutningen! Som sagt, det berör mig inte ett dugg haha, utan jag är bara ännu mer pepp just nu på att träna ordentligt igen mellan alla hemtentor, seminarier och ryska-kurser! Men det kan ju vara bra att tänka på för er träningsfreaks som möjligtvis skulle kunna komma att läsa detta: Sommarturnéer kan vara hälsovådliga, även om de är värda det såklart! ;)
Och ännu är jag ju inte helt nere i träsket, jag har ju sett ett par fullkomligt hemska... ja, rakt igenom skrämmande exempel på hur en sommarturné kan förstöra fysisk förmåga. Jag tänkte köra något litet bildexempel på hur muskler inte bara har blivit till smet av en sommarturné, utan hur de bokstavligt talat har förångats och av allt att döma permanent har förstört livet för ett par stackars, stackars människor som nog inte förstod vad de gav sig in på en gång i tiden:
* Först och främst, bara för att nämna: jag lyckades från mitten av juni till nu gå från första hålet på mitt då nyinköpta skärp till det femte. Och det var INTE i positiv bemärkelse, att jag åt mindre och tränade bra, utan det var fyra hål av renodlat muskeltapp. Sweeeeeeet, på min ära!
* Från att ha kört cirka 350-400 magrepetioner med lite blandat 5-10-kilosvikt på situpsbänk så klarade jag idag med nöd och näppe av 200 stycken. Jag var vanskligt nära döden de sista 20, halvt gråtande med Tom Waits vackra Hold On i hörlurarna på iPoden, lagom tragikomiskt
*Dessutom klarade jag ytterligare 100-150 olika sorters magrepetioner i början på juni, that number var nu reducerat till 50 styck.
*Vad gäller ryggen klarade jag i varje fall av samma vikter, men 2/3 så många gånger som i början på sommaren.
*Överkroppen tänker jag inte ens beröra i siffor, låt oss bara kalla det för en uthållighetsmässig katastrof även om vikterna var samma som förut...
*Benböjen fungerade även de halvbra... jag lyckades köra 20 stycken på 105 kilo, två gånger om. I somras var siffran 20 gånger 3 gånger 140 kilo, så även klippet i uppförsbackarna på cykeln lämnar lite i övrigt att önska.
* Slutligen vågade jag knappt ens snegla på roddmaskinen när jag var på väg ut från gymmet, då jag visste att om jag satte mig ner på den en kvart som avslutning idag skulle jag nog aldrig ha rest mig upp igen. Möjligtvis hade jag kunnat rulla ner till omklädningsrummet med lite hjälp, men jag tänker skjuta på det ögonblicket någon dag till.
Så, ja, det är väl facit i hand efter lite drygt två månaders Lasse-turné med en präktig förkylning som krönte avslutningen! Som sagt, det berör mig inte ett dugg haha, utan jag är bara ännu mer pepp just nu på att träna ordentligt igen mellan alla hemtentor, seminarier och ryska-kurser! Men det kan ju vara bra att tänka på för er träningsfreaks som möjligtvis skulle kunna komma att läsa detta: Sommarturnéer kan vara hälsovådliga, även om de är värda det såklart! ;)
Och ännu är jag ju inte helt nere i träsket, jag har ju sett ett par fullkomligt hemska... ja, rakt igenom skrämmande exempel på hur en sommarturné kan förstöra fysisk förmåga. Jag tänkte köra något litet bildexempel på hur muskler inte bara har blivit till smet av en sommarturné, utan hur de bokstavligt talat har förångats och av allt att döma permanent har förstört livet för ett par stackars, stackars människor som nog inte förstod vad de gav sig in på en gång i tiden:
Med dessa bilder kanske jag avskräcker er från turnéer för gott, men jaja... det är lika bra att alla får se hur hemskt illa det KAN gå innan någon ger sig in på att resa runt på en fullskalig konsertsommar! ;) Take care!
Och hur ska man börja nu...?
All right, here we go... Det känns bokstavligt talat som att jag är minst 150-200 viktiga händelser efter vad jag borde vara just nu, haha, därför känns det ruskigt svårt att kicka igång här igen då jag verkligen inte har en aning om hur jag på något bra vis ska kunna återberätta något av min sista månad i skrift.
Därför tänker jag just nu bara ge ett lite snabbt löfte, efter en hel månad nästan konstant på resande fot:
Därför tänker jag just nu bara ge ett lite snabbt löfte, efter en hel månad nästan konstant på resande fot:
Yes, jag SKA försöka få igång denna stackars halvaktiva blogg igen!
Jag vet inte hur, haha, men I'll give it a try. Till att börja med ska jag säga godnatt, efter att ha sett världens sämsta film på TV är det nu läggdags innan det är tid för första universitetsdagen imorgon. Jag är extremt pepp på det, ska sägas. Väckarklockan är ställd på 05:45, men det får räknas som en sovmorgon efter denna sommaren. Och ett tips till alla är att lyssna lite på Cohen till läggdags, den gamla farbrorns röst håller bättre än vad min någonsin kommer att göra!
Monsunregn över en total berg-och-dalbana
Vilken ovanlig kväll gårdagen utvecklades till när det var dags för konsert med Winnerbäck igen, denna gången i Ronneby här nere i allt annat än soliga Blekinge. Extra ovanlig blev den för att hela konserten och kvällen var något av en känslomässig berg-och-dal-bana, med ett par EXTREMT höga toppar och sen ett par dalar som var desto mer ledsamma och ganska gråa.
Jag tror att jag på rak arm kan nämna minst 500 sprakande konsert-ögonblick från igår, där man hoppade/stod/dansade/rös med tårar i ögonen och tänkte "WOW, de är verkligen fantastiska i år...". Minst 500. Det regnade som en mindre orkan i Ronneby igår. Ösregnet blåste i stora moln in över bandet och Lasse på scen, så att de riktigt fick spjärna emot och blunda ibland när de spelade i ett slags försök att tvinga undan regnskurnarna som forsade som blöt dimma rakt i ansiktet på dem. Men regnet gjorde att deras fokus ökade med flera nivåer, det riktigt kändes i magen där vi stod i vår stora vattenpöl, då man märkte att hela bandet tog i för kung och fosterland och modersland och för allt vad de var värda för att spela sig varma. Resultatet blev en, vad ska man säga... riktigt sprudlande energifylld historia. Som min mamma faktiskt sammanfattade efteråt, så positiv att jag nästan blev förvånad:
Jag tror att jag på rak arm kan nämna minst 500 sprakande konsert-ögonblick från igår, där man hoppade/stod/dansade/rös med tårar i ögonen och tänkte "WOW, de är verkligen fantastiska i år...". Minst 500. Det regnade som en mindre orkan i Ronneby igår. Ösregnet blåste i stora moln in över bandet och Lasse på scen, så att de riktigt fick spjärna emot och blunda ibland när de spelade i ett slags försök att tvinga undan regnskurnarna som forsade som blöt dimma rakt i ansiktet på dem. Men regnet gjorde att deras fokus ökade med flera nivåer, det riktigt kändes i magen där vi stod i vår stora vattenpöl, då man märkte att hela bandet tog i för kung och fosterland och modersland och för allt vad de var värda för att spela sig varma. Resultatet blev en, vad ska man säga... riktigt sprudlande energifylld historia. Som min mamma faktiskt sammanfattade efteråt, så positiv att jag nästan blev förvånad:
"Herregud David... idag var han uppe och kliade Bruce på axeln, så bra var det! Herregud, detta trodde jag inte! Jag förstår varför du reser runt som du gör..."
Det säger en del om igår.
Men det säger inte allt om igår, det fanns en del till. Monsunregnet, som var ett varmt ösregn som tur var, tog ner stämningen ganska så mycket fram tills dess att konserten började. Ronneby Brunn var inte en fin gräsplan vid en vacker damm igår. Ronneby Brunn var en leråker, förklädd till sjö som nästan smälte ihop med vattnet som omgav den. Det gjorde inget under konserten, när fokus låg på scenen och man hoppade sig varm och glad, men timmarna innan var en ganska dryg väntan, mest för att mamma, pappa och morfar tvingades stå i det och småfrysa. Och Ane Brun hörde man inte så mycket av då vi sökte regnskydd i ett av tälten, även om jag tror att hon var bra. Tror...
Därefter var det roligt att se Lasse kliva upp på scen med uppsatt hår och sin keps på huvudet för att klara av regnet, han såg ganska så rolig men laddad ut. Och öppningen var verkligen sådär drömsk som man hoppas, där Hjärter Dams Sista Sång fick mig att skälva av värme flera gånger trots regnet. Den sången var ordboksfallet för "vemodigt vacker" igår, och jag var nog inte ensam om att tycka så.
Däremot höll jag på att sätta hjärtat i halsgropen när Lars efter Över Gränsen tog upp akustiska gitarren på nytt, började plinka på gitarren och mumlade fram tre ord som jag inte förstod först, innan jag insåg att vi i Ronneby fick vara med om att en låt spelades för första gången någonsin...
Därefter lyckades jag nog förstöra min tredje mobiltelefon på grund av konsert igår. Jag plockade upp den från regnponchon två-tre gånger, något jag aldrig skulle ha gjort, för när jag kom hem seeent på kvällen och skulle skriva märkte jag att knapparna inte fungerade alls som de skulle. Så nu ligger min mobil sönderplockad på tork i vårt pannrum, samtidigt som jag efter mycket letande igårkväll hittade Elinas gamla telefon som är min reserv just nu.
Men trots allt, nu får jag det att låta som att igår var en deppig tillställning, men kvällen igår var verkligen jättevacker på sina sätt och under massvis av tillfällen! För att nämna några så tror jag sällan att jag har hört Elegi så bra som igår, samma med Min Älskling Har Ett Hjärta Av Snö som var ett fyrverkeri av spelglädje. Alla tempolåtar var nästan lite skrämmande bra, otroligt effektfulla och jag villevilleville hoppa varje gång trots att man stod i en stor lerpöl ett par rader från scenen. Både mamma, pappa och morfar var jättenöjda trots stormregnet, och det var roligt att se morfar komma fram efter konserten, totalt genomblöt stackaren, med ett STORT leende på läpparna och säga:
Men det säger inte allt om igår, det fanns en del till. Monsunregnet, som var ett varmt ösregn som tur var, tog ner stämningen ganska så mycket fram tills dess att konserten började. Ronneby Brunn var inte en fin gräsplan vid en vacker damm igår. Ronneby Brunn var en leråker, förklädd till sjö som nästan smälte ihop med vattnet som omgav den. Det gjorde inget under konserten, när fokus låg på scenen och man hoppade sig varm och glad, men timmarna innan var en ganska dryg väntan, mest för att mamma, pappa och morfar tvingades stå i det och småfrysa. Och Ane Brun hörde man inte så mycket av då vi sökte regnskydd i ett av tälten, även om jag tror att hon var bra. Tror...
Därefter var det roligt att se Lasse kliva upp på scen med uppsatt hår och sin keps på huvudet för att klara av regnet, han såg ganska så rolig men laddad ut. Och öppningen var verkligen sådär drömsk som man hoppas, där Hjärter Dams Sista Sång fick mig att skälva av värme flera gånger trots regnet. Den sången var ordboksfallet för "vemodigt vacker" igår, och jag var nog inte ensam om att tycka så.
Däremot höll jag på att sätta hjärtat i halsgropen när Lars efter Över Gränsen tog upp akustiska gitarren på nytt, började plinka på gitarren och mumlade fram tre ord som jag inte förstod först, innan jag insåg att vi i Ronneby fick vara med om att en låt spelades för första gången någonsin...
"Berätta hur du gör... berätta hur du gör..."
Jag hann inte ens tänka "Jaaaaaaa..." eller något sånt, jag trixade fram mobilen från den genomblöta regnponchon för att försöka nå Anna i London istället, då han givetvis givetvis givetvis premiärade denna låt av alla låtar en av de få gånger vi inte köade och stod längst fram. Men signalerna gick inte fram. "Det finns dom som stannar tiden"... denna gången stannade den lite för mycket, av fel anledningar. Den var jättevacker, vilket bara gjorde den jobbigare just igår. En av få gånger ni kommer höra mig vara ledsen över få vara med och höra en låt som aldrig spelats förut, men det blev jag igår.
Därefter lyckades jag nog förstöra min tredje mobiltelefon på grund av konsert igår. Jag plockade upp den från regnponchon två-tre gånger, något jag aldrig skulle ha gjort, för när jag kom hem seeent på kvällen och skulle skriva märkte jag att knapparna inte fungerade alls som de skulle. Så nu ligger min mobil sönderplockad på tork i vårt pannrum, samtidigt som jag efter mycket letande igårkväll hittade Elinas gamla telefon som är min reserv just nu.
Men trots allt, nu får jag det att låta som att igår var en deppig tillställning, men kvällen igår var verkligen jättevacker på sina sätt och under massvis av tillfällen! För att nämna några så tror jag sällan att jag har hört Elegi så bra som igår, samma med Min Älskling Har Ett Hjärta Av Snö som var ett fyrverkeri av spelglädje. Alla tempolåtar var nästan lite skrämmande bra, otroligt effektfulla och jag villevilleville hoppa varje gång trots att man stod i en stor lerpöl ett par rader från scenen. Både mamma, pappa och morfar var jättenöjda trots stormregnet, och det var roligt att se morfar komma fram efter konserten, totalt genomblöt stackaren, med ett STORT leende på läpparna och säga:
"Visst är Ingen Soldat fantastisk David? Visst är den det? Jag tycker den är fantastisk verkligen!"
Så ögonblicken fanns där igår som de skulle, men ärligt talat... ... ...jag hade inte haft något emot liiiite mindre extrema toppar/dalar nästa gång, håhåhå, såna här positiva och negativa mindre hjärtinfarkter tar nästan knäcken på mig trots att jag har erfarenhet av dem nuförtiden.
Härnäst väntar bil till Norrland(!) igen, då färden går upp till Uppsala innan det blir konserter i Gävle och Järvsö. Semester tills tisdag alltså, men ärligt talat: efter igår vill jag se ALLA konserter som är kvar. Så bra var det. Denna sommaren kan väl sluta att ta slut så fort, tycker ni inte? Det får gärna komma någon och stanna tiden ett par gånger till innan hösten kommer, men för guds skull, jag hoppas att det blir i form av en positiv hjärtinfarkt om det händer, känns som att det skulle behövas
Härnäst väntar bil till Norrland(!) igen, då färden går upp till Uppsala innan det blir konserter i Gävle och Järvsö. Semester tills tisdag alltså, men ärligt talat: efter igår vill jag se ALLA konserter som är kvar. Så bra var det. Denna sommaren kan väl sluta att ta slut så fort, tycker ni inte? Det får gärna komma någon och stanna tiden ett par gånger till innan hösten kommer, men för guds skull, jag hoppas att det blir i form av en positiv hjärtinfarkt om det händer, känns som att det skulle behövas
Frankfurt 2009...
Påminn mig gärna igen, någon. Varför åkte vi inte till Frankfurt förra året under Tyskland-Österrike-Irland-resan? Okej, jag vet att Bruce hälsade på oss i kön i Wien när vi var där. Och jag är OERHÖRT tacksam för de konserter jag fick se under trippen, de var fantastiska. På allvar fantastiska...
Men...
Jag menar...
VARFÖR var vi inte i Frankfurt förra turnén??? Gaaaaaaaaaaah! WHYWHYWHY?!
Still looking for a moment when the world seems right
Vi får se hur det går med det, I guess, hehahumhe
Innan dess ska jag fixa en Winnerbäck till morfar, det får gå före just nu ;)
Lite tidlöst vackert
(foto: @Tommy Södergren)
Nuså. Äntligen. Nu kommer då jätteinlägget som alla ni trogna läsare, förkortat Sebastian, har väntat på alldeles för länge! Nu ska jag ge mig in på att försöka sammanfatta två konsert-resor och en släktträff i ett megainlägg som kommer ta tio minuter att läsa och antagligen 3 timmar för stackars mig att skriva. But I brought this on myself, är jag rädd, så here we go! SKA DESSUTOM PÅPEKA ATT JAG SNOTT BILDER FRÅN ALLA HÅLL HEJVILT I DETTA INLÄGGET, då jag varit seg på att ta med mig egen kamera, men plitar ner vilka bilderna tillhör i varje fall så att det framgår :)
Varnar dessutom redan nu er som orkar läsa igenom hela inlägget för flera inslag av nostalgi och sentimentalitet från min sida, haha, jag är helt enkelt på det humöret just nu!
För att lite snabbt punkta upp vad jag har hunnit med att göra de senaste två veckorna eller så, och för att lättare ge förvirrade individer som kan tänkas läsa detta (Dennis, eventuellt Martin), och för att jag enklare ska förstå själv vad jag egentligen har upplevt redan nu denna sommaren, så kör jag med en hederlig lista! De senaste veckorna har jag alltså:
* Åkt till Linköping, övernattat i myggsvärm, köat med Anna och Frida och en massa andra trevliga nyfunna kövänner och sett Winnerbäcks turnépremiär. Besökt Norrköping för första gången, på en nattvandring efter konserten
* Firat kusin Eriks 20-årsdag, träffat hela släkten i princip, haft en OTROLIGT rolig och trevlig kväll som var den första på flera år där nästan alla kusiner i min ålder var med :D
* Vinkat av Elina, då hon och Simon flyttade till Spanien
* Åkt till Göteborg för sommarens ännu så länge finaste dagar. Vandrat runt på "seightseeing" med Anna och Frida, och träffat Mattias och Tess och familjen Friman/Palmqvist igen! Spelat musik där, lyssnat på musik där och tjatat sönder lite gamla Bruce-minnen :)
* Köat två dagar i rad i Göteborg till Winnerbäck igen. Sett två jättefina konserter...
* Pratat med Lars Winnerbäck. Han var väldigt "Lasseig" av sig.
* Hört Timglas...
* Samt allt det vanliga av ingenting och allting man håller på med som inte får plats i detta inlägget, hehum.
Kö i Linköping (Annas foto)
Varnar dessutom redan nu er som orkar läsa igenom hela inlägget för flera inslag av nostalgi och sentimentalitet från min sida, haha, jag är helt enkelt på det humöret just nu!
För att lite snabbt punkta upp vad jag har hunnit med att göra de senaste två veckorna eller så, och för att lättare ge förvirrade individer som kan tänkas läsa detta (Dennis, eventuellt Martin), och för att jag enklare ska förstå själv vad jag egentligen har upplevt redan nu denna sommaren, så kör jag med en hederlig lista! De senaste veckorna har jag alltså:
* Åkt till Linköping, övernattat i myggsvärm, köat med Anna och Frida och en massa andra trevliga nyfunna kövänner och sett Winnerbäcks turnépremiär. Besökt Norrköping för första gången, på en nattvandring efter konserten
* Firat kusin Eriks 20-årsdag, träffat hela släkten i princip, haft en OTROLIGT rolig och trevlig kväll som var den första på flera år där nästan alla kusiner i min ålder var med :D
* Vinkat av Elina, då hon och Simon flyttade till Spanien
* Åkt till Göteborg för sommarens ännu så länge finaste dagar. Vandrat runt på "seightseeing" med Anna och Frida, och träffat Mattias och Tess och familjen Friman/Palmqvist igen! Spelat musik där, lyssnat på musik där och tjatat sönder lite gamla Bruce-minnen :)
* Köat två dagar i rad i Göteborg till Winnerbäck igen. Sett två jättefina konserter...
* Pratat med Lars Winnerbäck. Han var väldigt "Lasseig" av sig.
* Hört Timglas...
* Samt allt det vanliga av ingenting och allting man håller på med som inte får plats i detta inlägget, hehum.
Kö i Linköping (Annas foto)
Så det är vad som har gjorts lite snabbt. Nu ska jag försöka gå in lite i detalj också, samtidigt som jag inser att jag redan skrivit länge på inlägget... kommer att utveckla en mindre hjärnskada innan jag är klar med detta känner jag, hahaha, så ursäkta felstavningar och annat sånt mot slutet på detta flitiga blogginlägg ;)
Winnerbäcks turnépremiär i Linköping blev verkligen precis så bra som jag hade hoppats och förväntat mig, och mer därtill, och lite extra också. Redan då kändes sommaren lite gjord på något vis, värd tiden, som att sommaren redan hade hunnit erbjuda något sådär somrigt speciellt. Från stunden jag klev av tåget i centrala Linköping och hörde tonerna till Dunkla Rum från Winnerbäcks soundcheck dåna över träden anade jag att det nog skulle följa en ganska så strålande morgondag. Det kändes som att vara hemma igen, i sitt rätta element på något vis, när man med sovsäcken i högsta hugg traskade runt på en cykelbana i Linköping kring det avgränsade konsertområdet i jakten på en startad kö samtidigt som tonerna till Min Älskling Har Ett Hjärta Av Snö ekade ut i kvällen. Jag skulle vilja säga att lycka ibland inte behöver vara mycket mer än just sådär i varje fall, där jag bokstavligt talat hoppstudsade fram på asfalten, hehe. Efter ett tag insåg jag att jag var först på plats, så kunde lyssna klart på soundchecken när solen gick ner över Linköping samtidigt som väntan började på andra köare och att Anna och Frida skulle ta sig till denna tätort på en slätt.
Och fram till slätten kom de med tåg på kvällen, vi tog sen nummer 5, 6 och 7 i denna första sommarkö och därefter blev det sömn/dvala bland myggorna under bar himmel innan det var dags för konsertdag. Som vanligt var man ganska så knäckt när man vaknade i sovsäcken på morgonen. Som vanligt så var man precis lika yr och vimmelkantig varje gång man rullade runt och vaknade under hela natten. Och som vanligt kändes även det rätt på något vis. Man har väl hunnit börja bli knäpp i huvudet på riktigt nuförtiden, haha!
Winnerbäcks turnépremiär i Linköping blev verkligen precis så bra som jag hade hoppats och förväntat mig, och mer därtill, och lite extra också. Redan då kändes sommaren lite gjord på något vis, värd tiden, som att sommaren redan hade hunnit erbjuda något sådär somrigt speciellt. Från stunden jag klev av tåget i centrala Linköping och hörde tonerna till Dunkla Rum från Winnerbäcks soundcheck dåna över träden anade jag att det nog skulle följa en ganska så strålande morgondag. Det kändes som att vara hemma igen, i sitt rätta element på något vis, när man med sovsäcken i högsta hugg traskade runt på en cykelbana i Linköping kring det avgränsade konsertområdet i jakten på en startad kö samtidigt som tonerna till Min Älskling Har Ett Hjärta Av Snö ekade ut i kvällen. Jag skulle vilja säga att lycka ibland inte behöver vara mycket mer än just sådär i varje fall, där jag bokstavligt talat hoppstudsade fram på asfalten, hehe. Efter ett tag insåg jag att jag var först på plats, så kunde lyssna klart på soundchecken när solen gick ner över Linköping samtidigt som väntan började på andra köare och att Anna och Frida skulle ta sig till denna tätort på en slätt.
Och fram till slätten kom de med tåg på kvällen, vi tog sen nummer 5, 6 och 7 i denna första sommarkö och därefter blev det sömn/dvala bland myggorna under bar himmel innan det var dags för konsertdag. Som vanligt var man ganska så knäckt när man vaknade i sovsäcken på morgonen. Som vanligt så var man precis lika yr och vimmelkantig varje gång man rullade runt och vaknade under hela natten. Och som vanligt kändes även det rätt på något vis. Man har väl hunnit börja bli knäpp i huvudet på riktigt nuförtiden, haha!
Men själva konsertdagen gick lysande! Jag ska inte prata för mycket om konserten, får det liksom aldrig rätt, men kön visade sig bli precis så lyckad som den kan bli. Vår fantastiska vakt, kung Bengt, såg till att kösystemet följdes som det skulle, och efter en lugn dag där vi till och med han snabbshoppa lite i centrum så blev det ett insläpp som fungerade över förväntan och det blev precis "rätt platser" vid scenkanten :D Introt var riktigt mäktigt, låtlistan överlag lysande, och Du Hade Tid får nog räknas som den kanske bästa låten käre gamle Lars har lyckats arrangera live någonsin av det jag hört. Dessutom var det bra allsång från alla de drygt 9000 på plats
Platserna vid premiären, vi var ganska nöjda :D (Annas foto)
favoritvakten, Kung Bengt ;D (Annas foto)
Efter turnépremiärens slut blev det panikslalomlöpning genom folkmassan ut från konserten till tåget, som vi hann med på minuten! Tror vi trängde oss förbi minst 2000 personer, samtidigt som vi hoppade över tältpinnar och cyklar som stod placerade i vägen, vilket var ganska spännande faktiskt. Mer utmaning, liksom. Sen blev det en sen vandring genom förvåndandsvärt vackra Norrköping, som var jättefint nattetid. Redan då var man ganska så slut, trött i benen och törstig, men vi traskade genom kvällen/natten med humöret på topp i alla fall! Dagen efter bar resan av hem redan för den gången, "tidlöst vackert ögonblick nummer 1" var över.
Därefter var det då en liten paus hemmavid, med ett kanonsläktkalas med kusinerna och allas pojk/flickvänner. Säger väl det alldeles för sällan egentligen, men är otroligt, otroligt glad och tacksam för min släkt och alla kusiner, och det var ärligt talat nästan så att man bubblade lite av glädje över att bada två gånger med kusinerna i gamla Kärrsjön, något som var flera år sen sist! Jag känner redan nu hur detta inlägget blir ett riktigt gladinlägg, hahaha, även det skönt som omväxling kanske ;) Här kommer i varje fall två bilder till från vårt halvgalna kusinkalas!
Fråga inte, haha... fråga bara inte :P (Mias foto)
Elina och Levent levererade en av kvällens bästa bilder! (Mias foto)
Och efter släktkalaset blev det så dags igen för att ta sig mot nya Winnerbäck-äventyr, denna gången i vackra och soliga Göteborg. Där var det ännu en gång dags att möta Anna och Frida, som hade varit hemma och packat väskorna på nytt efter sin tripp till Falkenberg där de passade på att fira Annas födelsedag med Lasse-konsert. Och nu blev det äntligen dags att återse Mattias och Tess igen dessutom! Senaste gången jag träffade Mattias var när vi alla Bruce-kö-galningar gjorde USA osäkert i höstas, och Tess hade jag inte ens sett sedan spelningarna i Stockholm förra juni. Så det kändes verkligen hur bra som helst att se dem igen, man inser inte riktigt hur mycket man totalsaknar alla vänner förrän man ser dem igen (och sen efteråt när man har åkt, men återkommer till det!). Efter att vi hade hälsat på Mattias och Tess och familjen i Olofstorp for jag, Anna och Frida in till Göteborg och hade en kvälls fin småsemester innan det skulle bli dags för två dagars köande. Vi passade på att bekanta oss med Nordstan, kika in köplatsen inför morgondagen, gå in i Trädgårdsföreningen och ta oss en titt på scenbygget som hade tagit sin början och vandra runt i parken ett ganska bra tag då det var riktigt vackert där och vädret var på vår sida. Vi vandrade planlöst runt lite i Göteborg, satt längs med kanalen och dinglade med benen över vattnet, och dessutom hann vi sitta i en fin rosenträdgård inne i Trädgårdsföreningen och fika ett litet tag innan vi tog oss en titt på det för dyra Göteborgsparisehjulet och åkte tillbaka till Olofstorp. Ska passa på att säga att kakan som intogs då var bland de absolut godaste jag smakat, om inte bäst, så nu har jag hunnit kära ner mig i mjuk pepparkaka på allvar :P
Det finns två foton sparade från Mattias, Tess och min katastrof-konsert i Oslo 2008, detta är ett av dem. OM det inte syns så höll vi på att stupa av trötthet alla tre här, men resan är fortfarande ett minne för livet haha! (Min egen bild, for once :P)
Naturlig fika-posé i Trädgårdsföreningen (Annas foto)
Fin fikabild på Frida och Anna från Trädgårn' (Annas foto)
Platserna vid premiären, vi var ganska nöjda :D (Annas foto)
favoritvakten, Kung Bengt ;D (Annas foto)
Efter turnépremiärens slut blev det panikslalomlöpning genom folkmassan ut från konserten till tåget, som vi hann med på minuten! Tror vi trängde oss förbi minst 2000 personer, samtidigt som vi hoppade över tältpinnar och cyklar som stod placerade i vägen, vilket var ganska spännande faktiskt. Mer utmaning, liksom. Sen blev det en sen vandring genom förvåndandsvärt vackra Norrköping, som var jättefint nattetid. Redan då var man ganska så slut, trött i benen och törstig, men vi traskade genom kvällen/natten med humöret på topp i alla fall! Dagen efter bar resan av hem redan för den gången, "tidlöst vackert ögonblick nummer 1" var över.
Därefter var det då en liten paus hemmavid, med ett kanonsläktkalas med kusinerna och allas pojk/flickvänner. Säger väl det alldeles för sällan egentligen, men är otroligt, otroligt glad och tacksam för min släkt och alla kusiner, och det var ärligt talat nästan så att man bubblade lite av glädje över att bada två gånger med kusinerna i gamla Kärrsjön, något som var flera år sen sist! Jag känner redan nu hur detta inlägget blir ett riktigt gladinlägg, hahaha, även det skönt som omväxling kanske ;) Här kommer i varje fall två bilder till från vårt halvgalna kusinkalas!
Fråga inte, haha... fråga bara inte :P (Mias foto)
Elina och Levent levererade en av kvällens bästa bilder! (Mias foto)
Och efter släktkalaset blev det så dags igen för att ta sig mot nya Winnerbäck-äventyr, denna gången i vackra och soliga Göteborg. Där var det ännu en gång dags att möta Anna och Frida, som hade varit hemma och packat väskorna på nytt efter sin tripp till Falkenberg där de passade på att fira Annas födelsedag med Lasse-konsert. Och nu blev det äntligen dags att återse Mattias och Tess igen dessutom! Senaste gången jag träffade Mattias var när vi alla Bruce-kö-galningar gjorde USA osäkert i höstas, och Tess hade jag inte ens sett sedan spelningarna i Stockholm förra juni. Så det kändes verkligen hur bra som helst att se dem igen, man inser inte riktigt hur mycket man totalsaknar alla vänner förrän man ser dem igen (och sen efteråt när man har åkt, men återkommer till det!). Efter att vi hade hälsat på Mattias och Tess och familjen i Olofstorp for jag, Anna och Frida in till Göteborg och hade en kvälls fin småsemester innan det skulle bli dags för två dagars köande. Vi passade på att bekanta oss med Nordstan, kika in köplatsen inför morgondagen, gå in i Trädgårdsföreningen och ta oss en titt på scenbygget som hade tagit sin början och vandra runt i parken ett ganska bra tag då det var riktigt vackert där och vädret var på vår sida. Vi vandrade planlöst runt lite i Göteborg, satt längs med kanalen och dinglade med benen över vattnet, och dessutom hann vi sitta i en fin rosenträdgård inne i Trädgårdsföreningen och fika ett litet tag innan vi tog oss en titt på det för dyra Göteborgsparisehjulet och åkte tillbaka till Olofstorp. Ska passa på att säga att kakan som intogs då var bland de absolut godaste jag smakat, om inte bäst, så nu har jag hunnit kära ner mig i mjuk pepparkaka på allvar :P
Det finns två foton sparade från Mattias, Tess och min katastrof-konsert i Oslo 2008, detta är ett av dem. OM det inte syns så höll vi på att stupa av trötthet alla tre här, men resan är fortfarande ett minne för livet haha! (Min egen bild, for once :P)
Naturlig fika-posé i Trädgårdsföreningen (Annas foto)
Fin fikabild på Frida och Anna från Trädgårn' (Annas foto)
Efter en natts icke-sömn, signerad Mattias småsyskons vita hamster från underjorden som inte tyckte att man behöver sova på natten, var det så dags för ködag numero uno i Göteborg. Vi var nummer 3, 4 och 5 på plats denna gång och ködagen blev en av de varmare ködagar jag tror svensk sommar kan uppbringa. Men det blev ändå jättebra precis allting... vi träffade på ett helt gäng med nya kövänner, som hjälpte oss att fördriva tiden med kortspel och annat under dagen. Lite senare såg vår ovärderliga supervakt Bengan till att ordna så att kösystemet och nummersystemet(!!!!!!) följdes vid insläppet, vilket är den typ 4:e gången inkluderat Springsteen som en vanlig kö skötts så pass bra av vakterna på plats. Sen blev det lite rolig löpning in från entrén till scenen (eller jag tyckte det var ganska så roligt i varje fall, haha, inte lika mycket panik som i München, Hamburg, Barcelona, Wien, London, Oslo... ehhh... och så vidare), där allt gick som det skulle och jag och Anna i lugn och ro kunde hålla plats till Frida framme vid staketet.
Konserten som följde på det var även den en av de bästa Winnerbäck jag har sett. Ljudet var knackigt, men stämningen, publiken, Lars och bandet var precis som en konsert ska vara för att det ska vara som absolut bäst. Ska inte ens försöka beskriva för mycket nu heller, annat än att ljudnivån på publiken var chockerande hög vilket fick Lasse att bli nästintill generad vid flera tillfällen. Han fick försöka tre gånger innan han ens klarade av att överösta publiken och starta Hugger I Sten, och vid ett tillfälle förkunnade han med gråten långt upp i halsen hur mycket allting betydde för dem vilket var hur fint som helst. Efter konserten slog vi oss ner alla tre nära kanalen och såg på när folk lämnade parken, samtidigt som man smälte själva upplevelsen. Lite här jag tänker mig att uttrycket "tidlöst vackert" började få substans på allvar
Efter konserten fick jag för övrigt en mindre hjärtattack på väg mot centralen, då Niclas uppenbarade sig från ingenstans med sin flickvän och kramade om mig mitt i folksamlingen :P vi hade inte setts sen nyår, så hela resan blev som en liten mini-reunion av Bruce-köare som en bonus till allt annat! Jag hann alltså med att både bli kö-frälst på nytt och super-nostalgisk under denna Göteborgstripp, vilket jag misstänker hörs mellan varje rad jag skriver här hehum.
Framme vid staketet under första kvällen i Göteborg! (Annas foto)
Såhär håller man plats vid staketet när alla sitter ner (Emelies foto)
Det var en riktigt lysande förstakonsert i Göteborg, i dubbel bemärkelse (foto: @Emelie Johansson)
Trötta och... vad ska man kalla efterkonsertkänslan? Räcker "lyckliga"? Det var i varje fall det vi var efter första konserten, fast lite till som alltid just efter konserter! (Annas foto)
Sen blev det så dags för den sista konsertdagen på denna resan, en MYCKET speciell dag även denna, efter att vi hade släpat oss upp ifrån sängarna hemma hos Mattias igen morgonen därpå. Trots att vi var inne i Göteborg aningen senare så blev vi nu numero 1, 2 och 3 i kön, så dagen började bra redan där! Flera andra kövänner,bland annat Frida, Julia, Anna Rebecka och Sandra kom till kön strax efter oss, och trots regnet som öste ner lyckades vi hitta skydd under hela förmiddagen. Vid middagstid upplevde vi en av de mest intressanta samtalen på resan dessutom, hahaha, när Melissa Horn passerade kön där vi satt vid Göteborgs gamla stora teater. Hon passerade två gånger, och den andra gången kände vi oss tvugna att säga någonting till henne i varje fall.... så när hon närmade sig där vi satt ropade Anna Rebecka efter henne på utpräglad Bromölla-dialekt:
Konserten som följde på det var även den en av de bästa Winnerbäck jag har sett. Ljudet var knackigt, men stämningen, publiken, Lars och bandet var precis som en konsert ska vara för att det ska vara som absolut bäst. Ska inte ens försöka beskriva för mycket nu heller, annat än att ljudnivån på publiken var chockerande hög vilket fick Lasse att bli nästintill generad vid flera tillfällen. Han fick försöka tre gånger innan han ens klarade av att överösta publiken och starta Hugger I Sten, och vid ett tillfälle förkunnade han med gråten långt upp i halsen hur mycket allting betydde för dem vilket var hur fint som helst. Efter konserten slog vi oss ner alla tre nära kanalen och såg på när folk lämnade parken, samtidigt som man smälte själva upplevelsen. Lite här jag tänker mig att uttrycket "tidlöst vackert" började få substans på allvar
Efter konserten fick jag för övrigt en mindre hjärtattack på väg mot centralen, då Niclas uppenbarade sig från ingenstans med sin flickvän och kramade om mig mitt i folksamlingen :P vi hade inte setts sen nyår, så hela resan blev som en liten mini-reunion av Bruce-köare som en bonus till allt annat! Jag hann alltså med att både bli kö-frälst på nytt och super-nostalgisk under denna Göteborgstripp, vilket jag misstänker hörs mellan varje rad jag skriver här hehum.
Framme vid staketet under första kvällen i Göteborg! (Annas foto)
Såhär håller man plats vid staketet när alla sitter ner (Emelies foto)
Det var en riktigt lysande förstakonsert i Göteborg, i dubbel bemärkelse (foto: @Emelie Johansson)
Trötta och... vad ska man kalla efterkonsertkänslan? Räcker "lyckliga"? Det var i varje fall det vi var efter första konserten, fast lite till som alltid just efter konserter! (Annas foto)
Sen blev det så dags för den sista konsertdagen på denna resan, en MYCKET speciell dag även denna, efter att vi hade släpat oss upp ifrån sängarna hemma hos Mattias igen morgonen därpå. Trots att vi var inne i Göteborg aningen senare så blev vi nu numero 1, 2 och 3 i kön, så dagen började bra redan där! Flera andra kövänner,bland annat Frida, Julia, Anna Rebecka och Sandra kom till kön strax efter oss, och trots regnet som öste ner lyckades vi hitta skydd under hela förmiddagen. Vid middagstid upplevde vi en av de mest intressanta samtalen på resan dessutom, hahaha, när Melissa Horn passerade kön där vi satt vid Göteborgs gamla stora teater. Hon passerade två gånger, och den andra gången kände vi oss tvugna att säga någonting till henne i varje fall.... så när hon närmade sig där vi satt ropade Anna Rebecka efter henne på utpräglad Bromölla-dialekt:
-Heeeeeej Melissa!!!
Och hon fick ett blygt:
-Heeej...
Och hon fick ett blygt:
-Heeej...
som svar, innan Melissa Horn traskade iväg vidare in mot centrum. Det var kanske inte det mest givande samtal jag upplevt, haha, men det blev ändå extremt kul av det hela när Melissa inte riktigt visste vad hon skulle svara utan bara gick vidare :D
Lite senare på dagen kom den lite större chockupplevelsen, när självaste herr Winnerbäck kom och hälsade på oss i kön där vi satt. Vi var bara 9-10 personer trots att det var eftermiddag, så då vågade han sig ut för att hälsa och prata i en 5-10 minuter om konserten kvällen innan, om att vintern och våren varit jobbig, lite om fyrverkerier och låtval och lite annat. Han verkade uppriktigt glad att vi satt där och köade för hans skull, och när han gick fram emot oss tittade han konstant ner i marken och jag svär på att han var nervös för hur han skulle inleda samtalet haha. Han var så mänsklig där han kom gående och sen pratade med oss att man nästan fick svårt att greppa att det var honom man pratade med, samme person som sjunger och skriver så mycket av den musik man lyssnar på och pusslar ihop livet kring.
Sen lyckades vi få honom att byta ut två akustiska låtar till konserten, de första låtar han bytte ut överhuvudtaget på turnén. Fast han inte trodde att han skulle våga riktigt, som han sa när vi frågade honom om han kunde tänka sig det. Men han klev ut på scen senare den kvällen, tittade ner på oss på första raden två gånger med ett finurligt uttryck i hela ansiktet, innan han log lite och tittade ner på Anna och sen började konserten med...
Lite senare på dagen kom den lite större chockupplevelsen, när självaste herr Winnerbäck kom och hälsade på oss i kön där vi satt. Vi var bara 9-10 personer trots att det var eftermiddag, så då vågade han sig ut för att hälsa och prata i en 5-10 minuter om konserten kvällen innan, om att vintern och våren varit jobbig, lite om fyrverkerier och låtval och lite annat. Han verkade uppriktigt glad att vi satt där och köade för hans skull, och när han gick fram emot oss tittade han konstant ner i marken och jag svär på att han var nervös för hur han skulle inleda samtalet haha. Han var så mänsklig där han kom gående och sen pratade med oss att man nästan fick svårt att greppa att det var honom man pratade med, samme person som sjunger och skriver så mycket av den musik man lyssnar på och pusslar ihop livet kring.
Sen lyckades vi få honom att byta ut två akustiska låtar till konserten, de första låtar han bytte ut överhuvudtaget på turnén. Fast han inte trodde att han skulle våga riktigt, som han sa när vi frågade honom om han kunde tänka sig det. Men han klev ut på scen senare den kvällen, tittade ner på oss på första raden två gånger med ett finurligt uttryck i hela ansiktet, innan han log lite och tittade ner på Anna och sen började konserten med...
"Anna, bussen här utanför går ingenstans..."
... Timglas, som är den enskilda låt jag velat höra mest av alla han har gjort sen jag började lyssna på musiken. Ska inte försöka beskriva mer av detta heller, haha, annat än att det var två väldigt fina, väldigt speciella och tveklöst tidlöst vackra kvällar vi fick uppleva i Göteborg under denna resan!
Ja, vad säger man? (Sandras foto)
Även den andra konserten blev unik på sitt sätt, liksom den första, med Lasse på rent strålande humör (Foto: @Anna Marcinkowska)
Sista Göteborgsdagen blev ganska så vemodig stundtals... men hela dagen hos familjen Freeman var jättefin även den. Jag och Anna passade på att spela lite gitarr, och hon piano, och sjunga lite innan vi skulle åka (efter att Mattias snälla pappa hade pratat sönder i flera timmar, haha). Men sen, efter att man hade sagt hejdå till först Frida, sedan Tess, Mattias, Andrew och hela familjen Friman/Palmqvist och sen Anna så började jag direkt jättesakna alla efter fem minuter! Det blev en vääääääldigt trist och grå kontrast då man hade umgåtts med dessa underbara människor (vilket de är allihop, även om jag är usel på att säga det tillräckligt ofta) flera dagar i rad, för att sedan sitta i timmavis under hemresan själv och inse hur otroligt tråkigt det är att ta sig någonsomhelst stans på egen hand när man kan åka runt med de man känner istället!
Det är väl precis sån depp-saknad som är bra att ha misstänker jag, att ha massor av vänner man saknar sådär helatiden, liksom just nu när jag skriver detta och alltid under året egentligen. Inte alla som har människor man konstant saknar, så jag är mer än glad för det innerst inne! Tänkte avsluta hela detta gigantiska blogginlägg med just några ord som jag kan skriva ibland men som jag är alldeleles, alldeles, alldeles för dålig på att säga hela tiden egentligen. Det är såna här resor och dagar med släkt och vänner som man inser hur otroligt stor tur jag faktiskt har haft i livet med vilkas vägar man har råkat korsa.
Så som sagt, jag är vanligtvis jättedålig på att säga det, men jag är oerhört glad över att känna er allihop, de som inte hör mig säga det tillräckligt ofta får väl skrika på mig ibland så att jag inte glömmer bort att säga det, för jag borde väl egentligen berätta det hela tiden ;)
Det om det, för denna gången!
(och Zeb: Inget högmod däruppe i Norr nu, och jag hoppas att mitt 3-timmarsjobb med detta duger för tillfället :P)
Ja, vad säger man? (Sandras foto)
Även den andra konserten blev unik på sitt sätt, liksom den första, med Lasse på rent strålande humör (Foto: @Anna Marcinkowska)
Sista Göteborgsdagen blev ganska så vemodig stundtals... men hela dagen hos familjen Freeman var jättefin även den. Jag och Anna passade på att spela lite gitarr, och hon piano, och sjunga lite innan vi skulle åka (efter att Mattias snälla pappa hade pratat sönder i flera timmar, haha). Men sen, efter att man hade sagt hejdå till först Frida, sedan Tess, Mattias, Andrew och hela familjen Friman/Palmqvist och sen Anna så började jag direkt jättesakna alla efter fem minuter! Det blev en vääääääldigt trist och grå kontrast då man hade umgåtts med dessa underbara människor (vilket de är allihop, även om jag är usel på att säga det tillräckligt ofta) flera dagar i rad, för att sedan sitta i timmavis under hemresan själv och inse hur otroligt tråkigt det är att ta sig någonsomhelst stans på egen hand när man kan åka runt med de man känner istället!
Det är väl precis sån depp-saknad som är bra att ha misstänker jag, att ha massor av vänner man saknar sådär helatiden, liksom just nu när jag skriver detta och alltid under året egentligen. Inte alla som har människor man konstant saknar, så jag är mer än glad för det innerst inne! Tänkte avsluta hela detta gigantiska blogginlägg med just några ord som jag kan skriva ibland men som jag är alldeleles, alldeles, alldeles för dålig på att säga hela tiden egentligen. Det är såna här resor och dagar med släkt och vänner som man inser hur otroligt stor tur jag faktiskt har haft i livet med vilkas vägar man har råkat korsa.
Så som sagt, jag är vanligtvis jättedålig på att säga det, men jag är oerhört glad över att känna er allihop, de som inte hör mig säga det tillräckligt ofta får väl skrika på mig ibland så att jag inte glömmer bort att säga det, för jag borde väl egentligen berätta det hela tiden ;)
Det om det, för denna gången!
(och Zeb: Inget högmod däruppe i Norr nu, och jag hoppas att mitt 3-timmarsjobb med detta duger för tillfället :P)
Förbannat!
Tiden går ju alldeles för fort just nu!
Har två stycken halvt färdigskrivna blogginlägg i redigeraren här, både från turnépremiären i Linköping och från det fantastiskt fina släktkalaset med kusinerna och allas flickvänner/pojkvänner hemma i Ljusaryd.
Ändå sitter jag nu kvällen innan jag klockan 7:00 tar tåget mot Göteborg för nästa Winnerbäck.
Och jag har inte hunnit färda något.
Damn.
Men förlåt mig så mycket, återigen, jag jobbar på att hinna och jag SKA färda mina blogginlägg så småningom! Men nu får jag skjuta på det till efter Göteborgstrippen. Fördelen är att nästa blogginlägg innehåller lite om det också ;)
Stay tuned, och ha tålamod, för det kan behövas när jag jobbar haha! Skickar med en släktbild till sålänge bara för att!
(vi hade Captain Morgan-kväll den kvällen ;D )
Superlativ och kontraster
Superlativ ja. Finns väl inte direkt några sådana man kan nämna vad gäller min blogg-frånvaro, som alltid och som vanligt tyvärr... känns som att sommaren på något vis minskar min datornärvaro avsevärt hur jag än gör, vilket på sätt och vis nog är som det ska. Men jag får ju inte låta det gå ut över detta, så ska försöka bättra mig igen och som vanligt, verkligen! Ber alla upprörda och gråt-färdiga läsare (Dennis och Sebastian framförallt) om förlåtelse och förståelse, innan jag nu tar mig i kragen på nytt ;)
Desto mer superlativ ska jag nämna i kommande inlägg om sommarturnépremiären för Winnerbäck i Linköping, eftersom klockan nu drar sig mot sent så ska jag nämligen fatta mig kort ikväll och bara säga så här: det var MAKALÖST bra! Förväntningarna på hela premiären har jag i smyg hållt sky-höga fastän jag inte borde det, jag vet, men under dagarna i Linköping motsvarades och överträffdes allting. :D Men som sagt, jag återkommer till det imorgon när jag fått sova ut en liten gnutta mer än vad jag gjort senaste nätterna!
(bild snodd från rockfoto.nu)
Denna dagen däremot, efter konserten-dagen för att komma till kontraster, har varit en av de konstigaste sådana någonsin. Redan klockan 7 vaknade jag till liv i Annas brors studentlägenhet i Norrköping, och innan jag visste ordet av var jag tillbaka i Blekinge klockan 13. Jag hann med att äta vattenmelon, städa Dennis bil, grilla under hela kvällen och sen se ny-inköpta Winnerbäck-dvd:n innan jag och Elina åkte till pappa. På 4-5 timmar var allt plötsligt helt som vanligt igen, efter den superfina gårdagen.
Då började jag fundera på om jag precis hade drömt ihop allting, turnén hade nog inte startat ännu egentligen. Gårdagskvällen var nog en dröm, fastän den kändes väldigt verklig. Och om det inte vore för att almanackan sa att turnépremiären har varit, samt att min hälsena ömmar ännu mer och att det sitter ett rött wristband runt höger handled hade jag kanske fortfarande trott att man drömde lite. För det blev liksom en enormt stor, snabb skillnad från att vara "luffar-köande efter konsert" i Norrköping till att vara "sitta-hemma-och-göra-ingenting-alls-och-vänta-David" i Blekinge igen.
Jättekonstigt.
Menmen, snart pusslas nog allt ihop i huvudet, innan det är dags för nästa kö och konserter i Göteborg nästa vecka! Innan dess har Elina dessutom dragit flyttlasset till Spanien.... Så Stay tuuuuuuned, för från nu kära vänner ska jag i varje fall ge bloggen ett nytt ärligt försök att få lite färska uppdateringar under sommaren som lovar mer än vad jag nog förstår och kan ta in för tillfället. För den har ju trots allt redan börjat, och jag förstår som vanligt ingenting. Ingenting alls.
Men på ett ganska så bra sätt den här gången!
sextonde juni tjugohundratio
Morfar och Juho förra studenten
16:e juni är en väldigt speciell dag, hävdar vi allihop här nere i Blekinge, nämligen morfars födelsedag! Och hela gårdagen var faktiskt väldigt speciell på ett egentligen ganska så ospeciellt vis. För ett par år sedan hade en dag med mega-chockladasks-inköp, 4-5 timmar hos morfar och sen ett par timmar hos farmor och farbror Juho på kvällen varit en dag som vilken som helst. Men när man nuförtiden är bosatt 1200 kilometer längre norrut än för något år sedan kändes gårdagen både ovanlig och speciell på sitt eget vis.
Morfar var precis lika fotbolls-tokig som vanligt och bjöd på kaffe, wienerbröd och prinsesstårta. Och sen ville han inte att grannarnas katt skulle fälla på hans byxor när den kom och skulle klappas innan vi åkte hem, så jag och Elina fick kela med den istället. Inte för att det spelade någon roll egentligen, men morfar gillar inte när katter fäller på hans byxor haha, och då ska det vara så.
Senare på kvällen hemma hos farmor var hon precis lika virrig som vanligt, och precis lika mysig som vanligt, när hon ibland började prata finska med mig och Elina, spillde ut kaffepulver på köksgolvet, värmde hemmagjorda bullar och trots rullator är tuffare än vad jag någonsin kommer bli misstänker jag.
Och Juho, som packade inför hans och farmors resa till Finland imorgon, var precis lika stressad och inne i sin egen värld som vanligt. Han sprang runt och pratade för sig själv ibland och packade saker hit och dit, för att sen plötsligt komma in i köket med ett leende och visa vilka fina kuddar och gardiner han hade köpt till köket i Finland och nästan se chockad ut själv över vad han hade åstadkommit! För att sen börja yra runt igen, diskutera garagestorlek, myggnät och uteplatser, innan han slutligen visade mig hur jag skulle göra för att banda Tour de France åt honom när han är iväg i sommar.
Precis så virrigt, hemtrevligt och lagom mysigt som allt ska vara. Vilken fin dag det var igår helt enkelt.
Utöver att allting här nere är väldigt hemtrevligt just nu så har jag varit iväg och fotat en kväll när jag fick lite tid över. Av någon anledning råkade jag ställa in kameran på sepia när jag var ute, sen tyckte jag att det passade att ta bilder i sepia så det fick bli så hela kvällen sen. Håll till godo!
Inte EN bil ute på vägarna när jag skulle hem. Inte EN enda... Olofström...
Lite "blekingsk" urskog
Mer urskog
Och ännu mer urskog. Löven är i verkligheten liiiite grönare än här
Sebastian nämnde något om att jag brukar göra miner på alla bilder... förstår inte alls vad han menar...?
Sen tog jag mig ner till en av alla sjöar, det var ganska fin kvällssol och himmel
Stod och stirrade vid sjön i säkert 20 minuter
Även bilen är på nytt påställd för i sommar, så jag kan köra runt och sjunga för full hals utan att folk hör!
Försökte sen hitta fina vinklar på solnedgången bakom träden...
...vilket gjorde att jag fick ligga på asfalten och halvsova en liten stund och sikta med kameran, och det kom ju inte direkt några bilar jag behövde akta mig för...
...och fick trots allt till någon fin bild på de sista försöken, så det var värt det. På återseende med mer bilder från fagra Blekinge. Med massor av skog och sjöar, men nästan utan människor är jag rädd.
Morfar var precis lika fotbolls-tokig som vanligt och bjöd på kaffe, wienerbröd och prinsesstårta. Och sen ville han inte att grannarnas katt skulle fälla på hans byxor när den kom och skulle klappas innan vi åkte hem, så jag och Elina fick kela med den istället. Inte för att det spelade någon roll egentligen, men morfar gillar inte när katter fäller på hans byxor haha, och då ska det vara så.
Senare på kvällen hemma hos farmor var hon precis lika virrig som vanligt, och precis lika mysig som vanligt, när hon ibland började prata finska med mig och Elina, spillde ut kaffepulver på köksgolvet, värmde hemmagjorda bullar och trots rullator är tuffare än vad jag någonsin kommer bli misstänker jag.
Och Juho, som packade inför hans och farmors resa till Finland imorgon, var precis lika stressad och inne i sin egen värld som vanligt. Han sprang runt och pratade för sig själv ibland och packade saker hit och dit, för att sen plötsligt komma in i köket med ett leende och visa vilka fina kuddar och gardiner han hade köpt till köket i Finland och nästan se chockad ut själv över vad han hade åstadkommit! För att sen börja yra runt igen, diskutera garagestorlek, myggnät och uteplatser, innan han slutligen visade mig hur jag skulle göra för att banda Tour de France åt honom när han är iväg i sommar.
Precis så virrigt, hemtrevligt och lagom mysigt som allt ska vara. Vilken fin dag det var igår helt enkelt.
Utöver att allting här nere är väldigt hemtrevligt just nu så har jag varit iväg och fotat en kväll när jag fick lite tid över. Av någon anledning råkade jag ställa in kameran på sepia när jag var ute, sen tyckte jag att det passade att ta bilder i sepia så det fick bli så hela kvällen sen. Håll till godo!
Inte EN bil ute på vägarna när jag skulle hem. Inte EN enda... Olofström...
Lite "blekingsk" urskog
Mer urskog
Och ännu mer urskog. Löven är i verkligheten liiiite grönare än här
Sebastian nämnde något om att jag brukar göra miner på alla bilder... förstår inte alls vad han menar...?
Sen tog jag mig ner till en av alla sjöar, det var ganska fin kvällssol och himmel
Stod och stirrade vid sjön i säkert 20 minuter
Även bilen är på nytt påställd för i sommar, så jag kan köra runt och sjunga för full hals utan att folk hör!
Försökte sen hitta fina vinklar på solnedgången bakom träden...
...vilket gjorde att jag fick ligga på asfalten och halvsova en liten stund och sikta med kameran, och det kom ju inte direkt några bilar jag behövde akta mig för...
...och fick trots allt till någon fin bild på de sista försöken, så det var värt det. På återseende med mer bilder från fagra Blekinge. Med massor av skog och sjöar, men nästan utan människor är jag rädd.
Låååång natt
Tänkte ge en liten uppdatering från Security Guard D.Manninen med walkie-talkie från Gate 27, såhär jobbar alltså jag på natten under Sweden Rock. Det lilla vita party-tältet jag står i på bilden är det "ovärderliga" backstage-utrymme artisterna vid min scen tvingades fika i efter konserterna, samma tält som fick bli mitt och vakt-kompanjonen Jimmys vindskydd under vårt nattpass. Som synes var jag uppriktigt pigg och glad på bilden, håhåhå...suck...
Och här ovanför har vi min grind, en utsikt jag blev otroligt trött på redan när klockan började ticka mot 03.30, och då var det ändå ett par snigeltimmar kvar av natten innan man fick bege sig hemåt till sängen.
För att sammanfatta det hela snabbt; min arbetsplats på Sweden Rock var stundtals väldigt vacker(!), speciellt när solen tog sig upp och massvis med fåglar flög runt överallt. De täckte hela himlen när de var som mest vilket var riktigt fint. Men samtidigt var det blåsig, tröttsamt, iskallt och sjukligt långtråkigt när banden slutade spela igår och allt man hade att se på var en plastvägg och baksidan av några scener. Nu blir det snart att spela lite fotboll och sen peppa om till Guns N' Roses senare ikväll istället, får se om Axl Rose är bättre än det sedan 20 år avslagna Aerosmith... längtar sjukligt mycket efter lite riktiga live-artister som Bruce och Winnerbäck just nu (eller som alltid ;D )
Hemma igen
På "the Horse" begäran tänkte jag nu uppdatera bloggen på nytt, denna gången sittandes vid pappas gamla skördetrösk-dator nere i Blekinge på mitt gamla rum igen. Jag vet att jag är lite dålig på att uppdatera bloggen just nu, och i vanlig ordning har jag lite fantastifulla bortförklaringar till det (inte bara för att jag är seg, jag lovar. Jo på hedersord, jag lovar..."whistle"). Dels då för att jag otroligt nog flängt runt ganska så mycket sen jag kom tillbaka till Blekinge i söndags, dels för att jag inte har tillgång till dator hela tiden här nere och dels för att det känns som att jag inte riktigt kan skriva något tillräckligt intressant (var inte det en högoddsare så säg, hehe? ;) ). De böcker jag läser just nu, både skönlitterära och kurslitteratur, får mig att känna mig lite pointless i mitt skrivande även just nu då det finns så mycket annat intressant folk borde läsa än saker om mitt vardagsliv!
Men anyway, för de stackare som anser att mitt vardagsliv är tillräckligt intressant trots allt, här kommer en uppdatering. Jag vågar dock påstå att ni kan spendera er tid bättre än detta läsande, haha, men det får väl vara upp till betraktaren då :P
Efter att ha åkt tåg med det legendariska, överenergiska skånska energiknippet Myte från Umeå till Kristianstad, vars sällskap gjorde 120-milsresan lite mindre less än vad den kan vara då man stirrar ut genom ett tågfönster, så var det skönt att få komma hem och träffa familjen på nytt! Morfar mötte mig vid slutstationen och därefter bar det av hem till pappa där hela familjen plus Elinas Kramfors-kärlek Simon pratade om allt möjligt och inte möjligt som hade hänt sen sist jag var hemma från Umeå och hälsade på. Det var härligt på alla vis att få träffa familjen igen =)
Samma kväll fick jag också reda på att jag tydligen skulle jobba på Sweden Rock trots allt, vilket jag nu har gjort. Har i skrivande stund klarat av 2 stycken 6-timmarspass som vakt till ett Backstage-område till två av scenerna. Eftersom jag hittills har haft lugna arbetstider har detta varit sjuuuukt tråkigt, där man mest har stått 6 timmar och sett sur ut samtidigt, stirrat in i en plastvägg och vaktat en gräsplätt ingen vettig människa skulle vilja gå in på i vilket fall som helst. Dessutom har jag mitt sista pass i natt från klockan 00:00 till 06:00 vilket nog kommer att förvandla mig till en vandrande zombie imorgon... Plus att jag ska stå själv, så man får hoppas att ingen full och galen hårdrockare försöker bryta sig igenom min gate inatt hehum.
Menmen, turnépasset blir i varje fall gratis, så igår var jag och såg på Aerosmith sent på natten på den stora scenen. Det var tveklöst en av de tråkigaste shower jag har sett, haha, trots att man stod bland 10-20 000 personer på ett gräsfält och såg klassiskt rock. Jag vågar hävda att större delen av det bandet såg sitt bäst-före-datum för ett par årtionden sedan, sångaren såg ärligt talat ut som en gammal tant så sminkad som han måste ha varit, den ena gitarristen hade stelare höfter än Clarence Clemmons och många låtar gick på någotvis in i varandra. MEN behållningen var att se gitarristerna när de väl satte igång! Bandets lead guitarist, som jag nu vet heter Joe Perry, var stundtals sjukligt bra trots att känslan kanske saknades ibland. Men tekniken var otrolig, och han stod på egen hand för konserterns roligaste ögonblick då han duellerade mot sig själv i Guitar Hero.
Han sa något i stil med:
"People've come up to me and said 'Joe, I beat you yesterday, I beat you yesterday'... I'm so fuckin' sick of it. But, well, let's see now what's best. You could decide here tonight Sweden. Me, the real thing, or some fucking videogame"
Och sen gick han lös på elgitarren och duellerade mot sig själv på storbildsskärm, fingrarna såg stundtals ut att ta eld haha, så den gamle Keith Richards-kopian kunde visst sina saker när han krossade sitt alter ego i Guitar Hero. Nästa konsert för min del på Sweden Rock, och den sista för den delen, får bli Guns 'n Roses på lördag kväll om jag minns rätt. Är egentligen fullkomligt ointresserad, men känns lite bortkastat att jobba i 18 timmar och sen inte se några band alls, så ska släpa mig tillbaka till festivalen på nytt då för att ge Axl Rose en chans.
Och det är väl i huvuddrag det som har hänt... har dessutom varit hemma och hälsat på farmor och min cykeltokige farbror Juho, samt varit med morfar på hans första cellgiftsbehandling i Karlskrona vilket ännusålänge gått fint i varje fall. Eller så bra det bara kan gå efter omständigheterna, det är så man får se det!
Så nu blir det att ut i det gråa och regniga blekinge-diset för att springa en runda, sen ska jag och Elina se Madagaskar ikväll innan det blir dags för mitt vaktpass! Som "the Horse" uppe i Norrland säkerligen vet så finns det INGET som får mig så glad och upp-peppad i hela världen som tecknade filmer, dessutom med pingviner som styr båtar i, så kvällen ser lovande ut trots att jag ska avvärja fyllon hela natten på en gräsplätt en mil från Sölvesborg! Over & out
